dagenreflektion

Jag kan inte tala till dig – om inte…!

(av David Wilkerson)

 

Tråkigt nog är det många kristna som inte känner igen Guds röst.  Vissa kan gå I månader, till och med år, utan att någonsin få ta mot ett personligt ord från Herren, i sina inre. Åh, Gud talade nog till dem en gång, men genom åren har de lärt sig att tysta hans röst i sina hjärtan. Andra har stängts av på grund av så mycket dårskap bland de troende, att varje ord som poppar upp i deras tankar är ”gudomligt”. Sådana människor skryter: ”Gud sade till mig” – men ändå är "orden" de hör bara deras lystna kött som talar.

 

Om du vill lära känna och höra Guds röst framöver, var beredd att låta honom tala om rening innan han ger vägledning. Många kristna vill att Gud ska tala om för dem hur de ska behålla vad de har tjänat, hur de ska försörja sin familj, hur de ska hålla karriären igång. Men sanningen är, att innan Gud ger oss ett råd om hur vi ska göra i vilken som helst av dessa situationer, så kommer han att tala till oss om sina bud.

 

“Detta befaller jag er, att ni ska älska varandra.” (Joh 15:17). Gud kommer först att tala med dig om hur du beter dig hemma med din familj, om ditt hetsiga humör, ditt missnöje, dina svårigheter att förlåta. Han kommer att peka ut varje gömd, hemlig företeelse i ditt liv – och han kommer att kärleksfullt tala om för dig:

 

“Jag vill  vara din konsulent, din rådgivare, din guide, din beskyddare, din försörjare. Jag vill vandra med dig genom varje prövning och lidande.  Och jag vill uppmuntra, välsigna och bevara dig genom min Ande. Men först, måste du vara ärlig mot mig angående de hemliga avgudarna i ditt hjärta. Just nu håller du fast vid dem – men du måste släppa dem! Vi kan helt enkelt inte vandra tillsammans om vi inte kommer överens i dessa hjärtefrågor!”

 

(David Wilkerson, 28 jan - http://davidwilkersontoday.blogspot.com)

 

I en artikel i Dagen idag uttalar sig integrationsminister Erik Ullenhag om de allt fler religiösa i Sverige. Han säger sig vilja värna om det sekulära samhället - men naturligtvis också om religionsfriheten (!). Folk är mer troende i Sverige idag och religionen har tagit allt större plats, därför måste vi prata om vad som är religionens gränser, menar han. Vad de religiösa ska ha för rätt att ställa för krav på samhället är enligt Ullenhag nästa fråga. Det handlar om - om och när - ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Rätten att tro på Gud innebär ju till exempel inte att man får kränka andra, slippa skolplikten eller ställa orimliga krav på arbetsgivaren.

 

”Samhälleliga normer” är dock ett vagt begrepp och frågan är om det kan sägas att det finns en, allena rådande norm i alla lägen. ”Orimliga krav” är också mycket vagt. Vem ska avgöra om ett krav är orimligt eller inte?

 

Med tanke på att medlemssiffrorna i svenska kyrkor inte direkt går uppåt, är det dock positivt att höra att antalet ”religiösa” ökar i Sverige. Möjligen kan det vara så att det fokus som med god hjälp av Sverigedemokraterna sätts på invandrare idag (som inte sällan är aktiva religionsutövare), gör den här frågeställningen större än vad den egentligen är. Hur som helst är det positivt att det finns religiösa utövare i Sverige, som står upp för sin tro och ifrågasätter samhällets normer och värderingar i olika frågor. Det är därför viktigt att vi samtalar om detta, lyssnar och försöker förstå varandra.

 

Att efterlysa en diskussion i syfte att  bestämma hur långt en av samhällets minoritetsgrupper ska få gå i sin trosutövning, och vilka krav just dessa människor ska få ställa på samhället, är däremot mycket märkligt. Vilken lag i Sverige ger en grupp – bland många - rätt att bestämma över en annan? De religiösa borde  i konsekvensens namn lika gärna kunna ha synpunkter på hur långt ateister och humanister ska få gå i sin ”tro” och vilka krav de ska ha rätt att ställa på samhället - och de religiösa….

 

Grundlagen säger att varje individ har “frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.” Vi har i Sverige också andra lagar som vi förväntas följa. I de fåtal fall, där tolkningen av den egna religionen dras till ytterligheter och överskrider gränser som andra utövare inom samma religion inte överskrider, så får man rimligtvis hantera/diskutera det – i den situation där detta uppstår. Går det så långt att det handlar om att man bryter mot svensk lag, då ska rättsväsendet träda in och avgöra skuldfrågan – i vanlig ordning. Precis som när svenskar bryter mot lagar och förordningar i Sverige, så blir resultatet en straffpåföljd - i bästa fall. När religiösa utövare bryter mot lagar och till exempel agar sina barn, eller på annat sätt gör våld på det samhället gemensamt har bestämt i juridiska termer, så ska samma rutiner givetvis gälla. Detta är en självklarhet!

 

När det gäller att bryta mot svensk lag eller ”svenska normer”, så är dock inte kristna eller andra trosutövare överrepresenterade. Långt därifrån. Här har Sverige betydligt större problem, orsakade av helt andra grupper i samhället.

 

Lagar och förordningar finns alltså, och dessa ska gälla för alla. Omvänt ska också alla grupper i samhället kunna ställa samma krav på att samhället lyssnar och också anpassar sig så långt det går till deras verklighet, så att ingen blir kränkt eller utsatt för intolerans. Detta ska gälla inte bara för  HBT-personer och humanister, utan även för kristna och muslimer – ja alla grupper i samhället.

 

Många blir ”kränkta” idag. Vi får kanske se upp så att vi inte blir kränkta av bara det faktum att andra människor utövar en annan tro, eller en annan livsstil än oss själva. Detta måste vi kunna uthärda, respektera och visa tolerans emot. Hur ska vi annars kunna kräva det för egen del? Här behövs inte bara en rejäl nypa sans och reson, utan också en uppvärdering av orden respekt och tolerans.

 

Ullenhag får gärna värna om det sekulära samhället, men vilka behöver egentligen värn? Sverige, som ju allmänt benämns som ett ”kristet” land, består enligt undersökningar bara av en minoritet (ca 9%)  bekännande, bibeltroende kristna. Antalet muslimer är förstås betydligt färre.

 

Enligt Center for the Study of Global Christianity, har ca 100 000 kristna om året lidit martyrdöden, enligt följande definition av martyr: ”Kristustroende som mist livet i förtid, i en situation där de är vittnen för sin tro, som ett resultat av mänsklig fientlighet". Andra religioner bär på liknande erfarenheter runt om i världen.

 

Det är idag svårare att öppet tro på en Gud och en övernaturlig verklighet - och överleva, än att inte tro alls.

Bekvämligheten är en tung, varm och mjuk filt som omger oss, och som gör att vi håller oss precis där – i bekvämlighetens kokong. Jag håller helt med Stanley Sjöberg som i sin debattartikel i Dagen, menar att detta hämmar Guds rikes utbredande i Sverige.

 

Det obekväma livet utanför, umbärandena, enkelheten och de ekonomiskt små marginalerna skjuter vi undan. Det är historia, något som våra förfäder genomlevde och bekämpade. Det är ingenting som rör oss.

 

Men bekvämligheten, lasterna, ”avgudarna” är en konsekvens av den rikedom vi lever i i vårt land. Vi har mer än de flesta på jorden och det gör oss loja och omotiverade att göra något som innebär att det blir obekvämt.

 

Men Jesus säger:

 

”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." (Matt 19:24)

 

”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24)

 

Jag såg här om kvällen en dokumentär om livet på en soptipp i Lagos, Nigeria. (Kunskapskanalen) Jag slogs av den aktivitet som rådde; jakten på mat, arbete, ett bättre liv. Trots stor misär kunde människorna på tippen umgås, skratta och drömma. Det fanns en hederlighet och en moral mitt uppe i allt avfall, och det fanns en stark drivkraft framåt.

 

En annan dokumentär (SVT) om Etiopiska flickor, som reser till Dubai för att få arbete och tjäna pengar, visade på samma aktivitet. Mot alla odds, och mot en mycket oviss framtid, ger människor sig iväg, riskerar allt, drivna av hunger och en längtan efter något bättre.

 

Själva befinner vi oss mycket långt ifrån dessa livsvillkor. Vår bekvämlighet är vårt fängelse. Vad behöver vi när vi redan har allt vi behöver? Hur villiga är vi att offra bekvämlighet, pengar och framgång för någon annan skull? För evangeliets skull? För Jesu skull? Kanske är det här vi ska börja alla diskussioner om Guds rikes utbredande; hur gör vi oss av med rikedomsbojan?

 

Jag tror att kyrkan snällt har anpassat sig efter den bekväma människan – och i framgångsteologins anda även uppmuntrat henne. Detta har inneburit färre gudstjänster, färre bönemöten, fler lediga dagar, fler intet förpliktigande aktiviteter.

 

Det är varken kallt eller varmt; det är ljummet. Bekvämt.

 

Där livsvillkoren ställer höga krav på människor, där nöden är stor och behovet av Gud ännu större, där är det väckelse och där engagerar sig människorna.

 

Det börjar bli dags för oss att göra oss av med dödvikten, ge till dem som behöver och satsa vår tid och våra pengar på det som är väsentligt för Guds rikes utbredande.

 

Vi behöver känna förnyad nöd för våra själar, för andras själar, och ett förnyat behov av Gud.

 

 

..."ekumenik är inte ett då och då återkommande evenemang utan en strävan som behöver genomsyra arbetet året om. Det handlar inte om att utplåna särarten hos församlingar och samfund utan att se skillnaderna i uttrycks- och synsätt som en rikedom, inte ett hot.”

 

(Elisabeth Sandlund, ledarblogg 24 jan)

 

Vi – både kyrkor och individer - har alla våra käpphästar, våra personliga åsikter och ideal. Vi framhäver gärna dessa i debatten om tro och övertygelse, vilket polariserar och skapar ett tydligt vi och dem. Inte minst ur ett ekumeniskt perspektiv, borde vi i stället bli bättre på att skilja mellan våra åsikter (som ju kan växla över tid) och själva kärnan i kristendomen - den gudomligt oföränderliga och den vi alla har gemensam.

 

När vi vänder oss utåt, mot samtiden måste vi ha allt fokus på just denna gemensamma kärna, och lägga vårt tyckande och tänkande om diverse frågor åt sidan. Debatten i Dagen, på Dagens hemsida och i kristna bloggar, ägnar oerhört mycket tid åt frågor som rör åsiktsskillnader och detaljer i en kristen tro, som tyvärr ofta blir helt obegriplig för den utomstående. Samtidigt tappar kyrkan farten, blir inåtvänd och långsam.

 

Visst behöver vi föra en debatt inom kyrkan, men låt oss också i högre utsträckning börja argumentera för kristendomen, som den enda sanna tron, utåt, till samhället och de som söker. Det är här de olika samfunden kan spela i samma lag - starkt och offensivt.

 

Denna gemensamma styrka förutsätter i sin tur en andens enhet, som bara kan komma ur att vi umgås dagligen med Gud, i ödmjuk bön och ständig förnyelse.

 

Den oinvigde betraktaren måste kunna titta på kyrkorna utifrån och se att alla har – inte bara samma tro, utan också samma övertygelse om att denna tro är en objektiv sanning – oavsett andra meningsskiljaktigheter.

 

Kan vi göra detta, blir särarten hos församlingarna en tillgång snarare än ett hot, men framför allt kommer den kristna tron att vinna terräng!

 

 

Struktur, makt, ekonomi, rädslan för att vara tydlig och radikal, ”omsorgen” om medlemmarna/sökarna osv. har bidragit till en ökad sekularisering - även i kyrkan. (Dagenartikel) Vi paketerar budskapet i fina, färgglada paket, vars innehåll varierar beroende på sammanhang och människor – allt för att alla ska trivas – aningslösa om hur förödande detta är för det sanna evangeliet.

 

Biörn Fjärstedt nämner i sin debattartikel (Uppsala Nya Tidning) Grace Davies studie (”Europe: The Exceptional Case”) och hur Sverige där beskrivs som ”Belonging but not believing”. Människor tillhör kyrkan men tror inte.

 

Men religionssociologin verkar enligt denna artikel också mena att det är kyrkans teologer och företrädare som har sekulariserats – inte i första hand folket. Folket visar ett stort intresse för det andliga, dock inte nödvändigtvis den kristna tron. Anders  Bäckström, som också nämns i artikeln, verkar mena att religionen egentligen är intakt hos folket – men dold. Det akuta, enligt Biörn Fjärstedt, är alltså hur det egentligen är ställt med kyrkans ledare.

 

Problemet är kanske akut, men även idag är frälsningens dag! Det är inte för sent att göra en justering av riktningen. Det är inte för sent att sjunka ner på knä och uppriktigt be Gud om nåd och hjälp. Det svåra är att lämna allt det som är mänskligt, bekvämt och ekonomiskt gynnsamt. Hierarki och positioner, makt och inflytande… Hur blir vi befriade från allt det som står i vägen för en kyrkans omvändelse? Gud kan, men vi måste själva vilja - och försaka.

 

(Bilden är upphovsrättsskyddad.)

 

 

Har funderat mycket på frågan om vad som gör en församling, en medlem, en herde till den attraktiva Gudsmänniska som drar icke-kristna till sig och som är en förutsättning för att en församling ska utvecklas och vidgas. (Se tidigare inlägg) Svaret är enkelt; varje enskild medlem - inte bara pastorn själv - måste gå in i sitt medlemsskap med stort allvar och tillbringa tid med Gud. Vi måste alla bli smittade av Guds härlighet!


Jag läser med jämna mellanrum David Wilkersons blogg och tittade in där idag. Blev djupt berörd av det han hade att säga, och kände att det tog bort en hel del frustration kring frågan om medlemsskap, mediakompetens och marknadsföring. Det enkla svaret skyms ofta av att vi i våra ambitioner krånglar till det, men Gud är sällan krånglig, han är heligt enkel, och oföränderlig!


Här kommer min översättning av David Wilkersons blogginlägg den 14 jan 2011 (http://davidwilkersontoday.blogspot.com):


Jehovah Shammah – ”Här är Herren”

För att vara medlem i Guds sanna kyrka, måste du vara känd under namnet Jehovah Shammah – ”Här är Herren” (Hes 48:35). Andra måste kunna säga om dig; ”Det är uppenbart för mig att Gud är med den här personen. Varje gång jag ser honom [henne], känner jag Jesu närvaro. Hans [Hennes] liv reflekterar verkligen Guds härlighet.”

 

Om vi är ärliga, måste vi nog medge att vi inte känner Herrens närvaro i  varandra särskilt ofta. Varför? Kristna spenderar sin tid med att vara involverade i goda religiösa aktiviteter – bönegrupper, bibelstudier, evangelisation – och allt detta är mycket lovvärt. Men många av dessa kristna tillbringar lite, om ens någon tid alls, med att tjänstgöra inför Gud, i bön på sin kammare.

 

Guds närhet kan helt enkelt inte fejkas. Detta är sant vare sig det appliceras på en individs liv eller på kyrkokroppen. När jag talar om Guds närvaro, talar jag inte om någon slags andlig aura som på ett mystiskt sätt finns runt en person, eller som skapas i en gudstjänst. Jag talar snarare om resultatet av en enkel men kraftfull vandring i tro. Oavsett om detta visar sig i en enskild persons liv eller i en hel församling, så är det något som människor lägger märke till. De säger till sig själva; ”Den här personen har varit tillsammans med Jesus” eller ”Den här församlingen tror verkligen på vad den predikar”.

 

Det krävs mycket mer än en rättfärdig pastor för att skapa en ”Jehovah Shammah-kyrka”. Det krävs ett rättfärdigt, inneslutet Gudsfolk. Om en främling kommer ut från en gudstjänst och säger; ”Jag kände Jesu närvaro där inne”, kan du vara säker på att det inte bara var på grund av predikan eller lovprisandet. Det var för att en rättfärdig församling hade kommit in i Guds hus, och för att Guds härlighet dröjde sig kvar mitt ibland dem.

 

 

Ledarblogg, Hörnmark-intervju, Hörnmark-intervju, Mediastrategi, Insändare, Insändare, Krönika, Blogg,

När jag läser det som Pelle Hörnmark säger i intervjun i Dagen idag, angående sitt ledarskap för Pingst, pastorsutbildningen, ekonomin, antalet anslutna kyrkor, ett bättre klimat för kvinnliga ledare ("Guds rike står över manligt och kvinnligt"), mer närhet, enkelhet och relationer, i stället för högtravande liturgi - så känns det bra. Det finns säkert de som är negativa, och upplever att mycket har blivit annorlunda jämfört med förr, men förändringar behöver ju inte per automatik vara av ondo. Så länge bibeln ligger som stadig grund för förnyelsen borde vi kunna vara lugna. Medlemsfrågan har väckt både kritik och oro, men den är ju inte slutbehandlad ännu. Vi får avvakta och se vad resultatet blir. Förhoppningsvis fortsätter debatten under tiden.

Det jag reagerar över är den uttalat låga profilen gentemot media. Det är inte många i Frikyrkosverige idag, som syns och hörs i den allmänna samhällsdebatten - utanför Dagens trygga hägn - och det är synd. Vi borde vara med mer aktivt - när det gäller alla slags frågor som gäller människors väl och ve - inte bara sitta med i en studio när den frikyrkliga världen kommit i kläm och behöver försvara sig. Bilden av oss blir då på sikt lätt snedvriden och populistisk.

Jag har många gånger beundrat Stanley Sjöberg för hans mod att delta i både svåra och ibland lätt "omöjliga" debattsituationer. Det kräver kunskap, engagemang och en vilja att  både förstå och kommunicera tillbaka.

Jag håller här med Håkan Arenius, som i sin ledarblogg säger att detta att vara ledare i ett mediesamhälle "innebär att man måste förhålla sig betydligt mera aktivt till media än vad som nu sker. Den som inte kan eller vill stå för det själv måste ha en medveten och verksam strategi för att göra andra röster hörda."

Min uppfattning är nog att en ledare, utsedd av Gud - KAN - kommunicera med media.

Dagen tar idag upp debatten om "församlingstukt", och länkar till uttalanden av Pelle Hörnmark och Stefan Swärd. (Se även C-H Jaktlunds inlägg)

 

 

Pelle Hörnmark:

”Men vi har övergett den synen (församlingstukt) och nu välkomnar vi människor. Vi måste se på medlemskapet utifrån ett mycket mer praktiskt, pragmatiskt sätt, utifrån hur människor har det i dag. De behöver komma med, känna trygghet och uppleva gemenskapen. Omvändelsen kanske tar tid, den är en resa, en process för många. I dag håller vi fast vid någonting som vi i praktiken inte lever upp till. Vi borde vara modiga och se det.”

 

---

 

Man kan också vända på det: Om man håller fast vid någonting som man i praktiken inte lever upp till, kan man ju också vara modig och inte bara se det, utan också modig att - återigen - leva upp till det - men på ett bättre sätt.

 

Vad är det förresten som utesluter att människor välkomnas, får känna gemenskap och trygghet – utan att bli medlemmar på en gång? Är det inte bättre att se med större allvar på beslutet att bli medlem i en församling, och låta människor – med hjälp av råd och vägledning - mogna in i ett beslut? Att bli medlem är ju inte bara något man gör för att bli omhändertagen, utan också något som förpliktigar.

 

Stefan Swärd:

”Jag skulle vilja avråda folk från att vara med i en församling som inte alls tillämpar någon form av församlingstukt. Det innebär ju att församlingen struntar i hur folk lever, det innebär att en person kan leva i synder som påtagligt skadar både en själv och andra, utan att församlingen agerar, mer än kanske lite förböner och tillsägelser, men hjälper inte det, gör man inget mer. Det kan i värsta fall bli en ganska destruktiv miljö. En sådan församlingsmiljö hjälper inte heller människor att komma ifrån skadliga beteenden och missbruk, eftersom man inte utmanar människor. Att hjälpa varandra som kristna att vinna seger över synden, är en av de viktigaste uppgifterna för oss i församlingarna, både genom undervisning, gemenskap och att i kärlek förmana och uppmuntra varandra. Synd är det värsta som finns, och något vi behöver bli fria ifrån. Och det är synd Jesu blod renar oss ifrån.”

 

---

 

Oavsett om jag tillhör en församling eller inte så är jag ju en syndare. Och oavsett om jag är medlem eller inte, så renar mig Jesu blod från synd. Synder är givetvis något vi uppriktigt måste be Gud hjälpa oss att vända ryggen till. Ändå är det ju så att vi då och då syndar – även om vi inte vill. (Även Paulus talar om hur han gör det han inte vill göra.) Det är en ständig kamp. Vissa människor faller i synder som är synliga och lätta att peka på. Andra faller i synder som är lättare att dölja. Låt oss säga att vi ”tuktar” den som gång på gång begår synder som är lätta att upptäcka. Men vad händer med den som syndar i det fördolda? Dessa kan fortsätta vara medlemmar i många år utan att det uppmärksammas eller ”tuktas”. Vilket inflytande har de på församlingen?

 

Det vore kanske bättre att tala om relationer och närhet i stället. Dagens församlingar behöver nu – som då – herdar, som kärleksfullt visar på det goda exemplet (med Kristi kärlek och kristi ord som centrum och grund för gemenskapen), och som faktiskt lär känna sina får. De stora församlingarna blir lätt en byråkratisk koloss som tillämpar sina regler och förordningar på ett opersonligt - och i värsta fall - känslolöst sätt. Skapa mindre enheter, mindre församlingar, så att närhet och omsorg får en chans – på riktigt. Där det finns en äkta och nära relation mellan medlemmarna och herden - byggd på Guds sanna ord, där finns också en naturlig, kärleksfull fostran. Där behöver man inte använda ord som ”församlingstukt”.

 

Gud väljer den han vill – oavsett vilka regler vi har i våra föreningar. Att inte vara medlem betyder inte att man inte är medlem i Guds familj. Kanske bör man även här lägga lite mer krut på att visa det genom att välkomna och ha omsorg även om den som inte är medlem. Visa i bemötandet att medlemskapet inte är den enda biljetten till Gud, utan bara den enda biljetten till just den församlingens års- och församlingsmöten.

 

Egyptens muslimer skyddar de kristna när dessa går till julmässan. (Läs mer här...) Fantastiskt!

De inte bara tar avstånd från terrorattacken, utan går också aktivt ut och visar sitt stöd för religionsfrihet, broderskap och enhet. Ett mycket effektivt sätt att förpassa enskilda terrorister och terrorgrupper ut i kylan.

Miljontals muslimer ändrade dessutom sin profilbild på Facebook till bilden av ett kors i en halvmåne, vilket betyder "Egypten för alla".

DEJA - Delegationen för jämställdhet i skolan, har publicerat ett antal rapporter i ämnet jämställdhet i skolan. Det finns idag 11 rapporter i ämnet, av vilka 5-7 handlar om skillnader i skolresultat mellan pojkar och flickor. Samtliga rapporter publicerades i början på juli 2010.

"Syftet med DEJA:s forskarrapporter är att bidra med ny kunskap samt sammanställa och sprida kunskap och därigenom stimulera diskussionen om jämställdhet och genus i skolan." (DEJA)

Det som man så kortfattat tar upp i SvD och Dagen är alltså inte särskilt nytt och borde kunna generera mer djuplodande referat, som ger en bättre och mer nyanserad bild av situationen. Frågan är viktig, men i likhet med många andra skolfrågor, blir den oerhört förenklad i dessa korta notiser. (Tillägg: Nu har det kommit en mer utförlig artikel från TT - bra Dagen!) Svaret på problemet ligger inte i att vi inom skolan ökar våra kunskaper om hedersproblematik ännu mer, utan lösningen på problemet måste sökas på ett högre, mer strukturellt plan, och involvera hela samhället och dess syn på manligt - och kvinnligt.

Anna Ekström, ordförande i Deja, säger till TT att det sedan 60-talet inte skett några större förändringar när det jämställdhetsarbetet inom skolan, och att man i bästa fall jobbar med detta på någon studiedag, föreläsning eller liknande.

 

Faktum är att det har hänt mycket i skolan på det här området sedan 60-talet. Skolan är ju en del av samhället och de rådande värderingarna. Ska mer kunna hända, måste könskulturerna - främst den manliga - förändras i samhället i stort.

I den 7:e rapporten (Boys an d School: A Background Paper on the "Boy Crisis") skriver amerikanen Michael Kimmel, professor i sociologi, bl a följande tänkvärda rader:

"Könsklyftan i fråga om resultat verkar också vara mer komplicerad än påståendet att det går bättre för flickor och sämre för pojkar. 'Med få undantag får amerikanska pojkar [eller - enligt författaren - pojkar i vilket avancerat industriland som helst.] bättre resultat och åstadkommer mer än någonsin tidigare', skriver Sara Mead. 'Men flickorna har helt enkelt förbättrat sina resultat ännu snabbare på vissa områden.' Samma sak gäller i fråga om deltagande i undervisning: Flickornas ökningstakt är högre än pojkarnas ökningstakt. Men både pojkar och flickor får bättre resultat (Mead 2006)" (s. 29)

"När flickorna får frågor om skolresultat betraktar de genomgående goda resultat, ambition och kompetens som något som är oberoende av kön - dvs. varken manligt eller kvinnligt. Lika genomgående är pojkarnas betraktande av allt engagemang i skolan som "kvinnligt"." (s. 30)

"Det som är häpnadsväckande med pojkkoden - eller "Killkoden" eller "bro code", i tonåren - är att den är så intakt trots de enorma förändringar som skett i kvinnornas liv. Den kvinnliga ideologin - vad kvinnor anser vara kvinnligt  - har genomgått en monumental revolution." (s. 31)

"Den verkliga pojkkrisen är en våldskris, som handlar om de kulturella ålägganden som likställer manlighet med förmåga att bruka våld." (s. 48)

"Om vi verkligen vill rädda pojkarna, skydda dem och främja pojkåren, så måste vår uppgift vara att finna sätt för att avslöja och utmana denna manliga ideologi, slå sönder den enkla modellen att pojkar nu en gång alltid är pojkar och undanröja pojkars känsla av självberättigande. För i verkligehten är denna manliga ideologi ett problem för både flickor och pojkar. Och betraktar man det på detta sätt verkar det, enligt min mening, vara en kvinnorörelse." (s. 54)

"Vi är varken från Mars eller Venus, utan från Jorden. Och här på planeten Jorden skulle vi alla må bra av att lyssna till Olof Palmes ord:


Det som höll tillbaka flickor från att lyckas i skolan var både institutionella och strukturella hinder liksom traditionella föreställningar om kvinnlighet. När kvinnor och män började ifrågasätta dess traditionella föreställningar lyckades de med framgång utmana de institutionella hindren. Det som hindrar pojkar från att lyckas i skolan är att de traditionella föreställningarna om manlighet består.

Att förstå denna föreställning är, enligt min mening, den bästa utgångspunkten för pedagoger och föräldrar som försöker vidta ågärder till stöd för den aktuella pojkkrisen. Det är en förutsättning som skulle göra det möjligt för pojkar att till fullo anamma en bredare definition av manlighet - en manlighet som till och med skulle kunna uppmuntra dem att lyckas i skolan." (s. 54-55)

Läs rapporterna på DEJAs hemsida: http://www.jamstalldhetiskolan.se/Bazment/deja/sv/publikationer.aspx

Daniel Grahn tar i sin blogg upp fenomenet Benny Hinn. Ja, många hänförs av budskapet och skeendet i Benny Hinns möten. Det är förståeligt och samtidigt ett symptom på en brist i andra, liknande sammanhang. Den fråga som starkast hänger kvar hos mig efter att nyligen ha läst apostlagärningarna, är: Varför sker det inga under i våra kyrkor idag? Denna "brist" gör att människor åker land och rike runt för att få vara där Gud är (!), och där det sker under. Förkunnare som Benny Hinn inte bara lever på detta utan - i hans fall - också i lyx.

Daniel Grahn säger i sin blogg att den andra sidan (som inte hänförs) "blir rädda och kritiska". Vill dock hävda att rädsla inte alltid går hand i hand med kritik. Kritiken och prövandet är en oerhört viktig del av predikan och profeterandet, och måste få finnas utan att sägas vara en tvilling till rädsla. Kanske är detta en av de stora bristerna idag, att det saknas människor som kan skilja mellan andar, som kan skilja på vad som är från Gud och inte. Detta är inte detsamma som att vara allmänt kritisk, för det är vi bra på idag!

På samma sätt finns det ingen motsättning i att vara "Guds smorde" och "den ödmjuke tjänaren". Idealet är väl snarare att båda dessa saker uppfylls. Det ena kan inte heller sägas vara mer "klasiskt" än det andra. Jesus själv var ju en ödmjuk tjänare med stor auktoritet. Auktoriteten blir konsekvensen, när Gud får lysa genom tjänaren och ta störst plats.

Att predika evangelium och vara Guds smorde, kommer alltid att åtföljas av både kritik och prövningar. Det viktiga är hur vi förhåller oss till Gud, som har kallat oss - oavsett svängningar i tiden. Håller vi oss nära honom, blir vi äkta - och då kan det börja ske under!

En hockeydomare har nu blivit avstängd, eller tagit ”timeout” resten av säsongen, eftersom han på Facebook har publicerat en karikatyr av profeten Muhammed. (Dagenartikel)

 

Han nekar till att han är rasist, men erkänner att han har lagt ut bilden, och hänvisar till yttrandefriheten.

 

Obekräftade källor säger att SÄPO har kontaktas, då det kan finnas en hotbild efter karikatyrpubliceringen.

 

Med tanke på det döds- och terrorhot som hänger över Lars Vilks och andra som dristat sig till att göra spe av profeten Muhammed, ligger det nära till hands att tro att hockeyförbundets avstängning har med rädsla för repressalier att göra, snarare än uppriktig respekt för Islam och religiös tro. Men här kan bara hockeyförbundet själv berätta hur det ligger till.

 

Människors fria religionsutövning måste skyddas. Ingen borde heller behöva utstå respektlöst bemötande för sin tros skull. Vad som är respektlöst ligger dock hos den utsatte att bedöma och här gäller det att dra gränser – innanför de lagliga - för graden av den  ”kränkthet” man känner. Även de som inte tror har rätt att ge uttryck för sin icke-tro. Den som vill uttrycka en åsikt har också rätt att göra det. Detta kan dock göras utan att skjuta skarpt på religionsutövarna.

 

Respekten och den tillåtande attityden måste alltså  även finnas hos religionsutövaren själv. Att ta till våld för sina sårade känslors skull är aldrig acceptabelt – vilken religion det än handlar om. Här måste vi som demokratiskt samhälle tydligt markera var gränserna går.

 

Som betraktare kan man tycka att vi sitter i en sandlåda, utrustade med hinkar och spadar och stor beredskap för att ge igen om någon förstör vår lek. Situationen i världen är dock allvarligare än så och kan bli värre. Vi måste kunna förhålla oss till och hantera de ”känsliga” frågorna på ett sådant sätt att fred och frid får råda. Här har alla ett ansvar – även konstnärer som Lars Vilks.

 

Visst kan väl en åsikt, ett budskap framföras på mer än ett sätt? Visst kan vi göra val som inte behöver innebära att vårt budskap förlorar i kraft?

 

Jag hoppas att hockeyförbundets svar på frågan om orsaken till avstängningen blir – respekt för religionen. Jag hoppas att svaret är ärligt och att respekten också omfattar alla andra religioner – inklusive kristendomen.