Dagen 15/11-13: Den mänskliga faktorn
Läser med sorg Peter Hallströms öppna brev i Dagen (som även kommenteras på ledarplats). Jag har en liknande bakgrund och känner igen mig i mycket av det han säger. Som barn har man tvingats in i saker, utan möjlighet att egentligen förstå, ifrågasätta eller bejaka utifrån sitt perspektiv som barn och ung vuxen. Rädsla var inte sällan en följeslagare under dessa år.
Jag kände aldrig ett bottenlöst hat mot "de andra", de som inte var kristna och tillhörde Pingstförsamlingen. "Vi och dem"-känslan var dock tydlig, vilket skapade osäkerhet i det annars naturliga umgänget med grannens barn eller skolkamraterna som inte var troende.
Regler för reglers skull blir resultatet när förståelsen och kunskapen brister. Det väcker också lätt motstånd och revolt. Jag önskade många gånger att mina föräldrar hade satt sig ner i ögonhöjd med mig och förklarat varför de trodde som de trodde, och varför de önskade att jag inte gjorde sånt som mina kompisar gjorde utan restriktioner.
Jag förstår idag, och till viss del redan då, att mina föräldrar älskade mig högt och ville mitt bästa.
Hur saker och ting hade varit för mig idag, om mina föräldrar och andra kristna runt omkring hade agerat och resonerat på ett annat sätt, vet jag förstås inte. Jag tror dock fullt och fast på att för den som litar på Gud samverkar allt till det bästa. Trots mänskliga misstag kan Gud använda det som är ofullkomligt och förvandla det till något bra. Mitt eget liv har gått i kringelikrokar för att till sist landa i en egen tro, en egen övertygelse, som på något sätt ändå fick sin början i den tro mina föräldrar hade. Den start jag fick är jag idag tacksam för.
Bitterheten som en del av mina generationskamrater känner, riktar sig mot människor i vår närhet som inte visste bättre, eller som i värsta fall drevs av krafter som inte var av Gud. Jag har genom åren mött kristna som i stark övertygelse och tro har "försvarat" Guds ord med en sådan ovishet och bristande pedagogik, att enskilda individer, kämpande sökare, har ryggat tillbaka och tappat gnistan. Jag har också mött "kristna" som egentligen bara förtjänar namnet. De var inte sällan hårda mot andra, självrättfärdiga och regelstyrda. En äkta kristi efterföljare lämnar inte spår av förödelse efter sig. Deras liv bör i stället väcka en längtan efter förlåtelse och gemenskap med Gud.
Att inse detta, att kunna släppa det och i stället vända sig mot Gud och återupptäcka honom, är en befrielse!
Samtidigt känner jag sorg över att de som verkligen är Guds barn, kristna i ordets rätta bemärkelse, drabbas av den kritik som egentligen är avsedd för någon annan. Etiketten "kristen" sitter på allt för många. Att tillskriva andra "ett bottenlöst hat" kan bara göras utifrån ett personligt, subjektivt perspektiv, och kan därför inte uppfattas som en objektiv sanning. Här finns rum för nyanser.
Peter Hallström flydde "bort från det orimliga i att inte få vara människa". Det kan jag också känna igen mig i. Frågan för mig idag är: Vad innebär det att vara människa i Guds ögon? Om jag tror på bibelns Gud, på Jesus död och uppståndelse; vad innebär det för mig som människa? Peter Hallström beskriver något liknande:
"När jag för några år sedan fick möjlighet att återerövra en gudsbild jag kunde stå ut med, när jag fick lära mig att jag inte behövde ha en högre bekännelse än den jag klarade av, kunde jag till slut börja andas normalt igen. Jag kunde på djupet börja vara den jag är och med högburet huvud och rak rygg högt säga till mig själv att jag är älskad precis som den jag är."
Han fortsätter:
"Detta trots att jag inte tror på jungfrufödseln eller att Jesus ska komma tillbaka igen, tror inte på helvetet, tror inte heller på att det finns någon himmel med pärleportar och gator av guld dit alla som gjort rätt kommer. Jag tror inte ens att Jesus är den enda vägen till Gud, så det så."
Här skiljs våra vägar. Jag tror att bibeln är Guds ord till oss människor, och jag tror att evangeliet om Jesus är sant. Jesus föddes av en jungfru. Jesus ska komma tillbaka. Det finns ingen annan väg till Gud än genom Jesus kristus. Det finns en himmel och det finns ett helvete.
Om jag inte trodde på och framhöll detta, skulle jag per definition inte kunna kalla mig kristen.
Bibeln beskriver en ofrånkomlig motsättning mellan ont och gott, sant och osant, ljus och mörker, tro och icke-tro, guds barn och världens barn osv. Dessa saker är som olja och vatten, oförenliga. Att de som tror och de som inte tror inte förstår varandra är därför inte konstigt. Därför är visad respekt för varandra viktigt. Vi måste i kärlek och omsorg respektera olikheter i tro och åsikter - samtidigt som vi håller fast vid och ger uttryck för vad vi själva tror på.
I uppdraget som kristi efterföljare ingår nämligen att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus. I detta glada budskap ingår också uppmaningen till omvändelse och bekännelse av synd. Det är denna sista del, som kyrkan idag väjer för - just därför att den ställer krav och tvingar människan att se sitt behov av frälsning. Denna självgranskning är både svår och smärtsam, men nödvändig. Men, den är lika nödvändig för den etablerade kyrkan. Vi riskerar annars att överge "vår första kärlek" och därmed tappa vår trovärdighet.
Det handlar alltså inte om vem som har rätt, eller vem som lever bäst och mest enligt "reglerna". Vi är alla syndare och i ständigt behov av Guds nåd och förlåtelse. Vi har inget att komma med själva. Inga krav vi ställer, eller regler vi sätter upp, kan föra en människa till tro och gemenskap med Gud. Det kan bara Guds helige ande göra, och det gör han med kärlek.
Kommentarer
Trackback
