dagenreflektion

Ken Wisti vill i en debattartikel i Dagen att vi ska leva i "leken" och inte i "hatet". Debattartikeln handlar - som jag tolkar det - om hur vi agerar mot varandra, och hur vi ger uttryck för vår tro. Tro är som "måleri eller lyrik", eller som barnens lek. Man kan inte kräva tydlighet av vare sig måleri, lyrik, eller lek. De som kräver tydlighet är i grund och botten rädda, humorlösa och hatiska mot omvärlden och det som är annorlunda, menar Wisti.

 

De som kan leka är modiga. De kan leva tillsammans med de som tänker och tror annorlunda.

 

Artikeln är språkligt sett konstnärligt lekfull, och försöker fånga det som inte låter sig fångas. Frågan är om kristen tro är så svårfångad. Den enskilda människans privata brottning med tro och otro genom livet kan vara svårfångad, men sanningen om Gud och hans kärlek till oss är i grund och botten enkel. Den är så enkel att ett barn kan förstå det, och därmed kanske för enkel för oss att kunna - eller vilja -  förstå?

 

Jag funderar också över ordparet hat och lek. Trots poesin skapar Wisti en teckning i svart och vitt. Det är antingen det ena eller det andra, kärlek - hat, lek och allvar. Kan man skapa fler grånyanser i teckningen?

 

Risken med att skumma av debattforum på nätet, diverse insändarsidor och twittrar, är just att man fångar upp skummet. Kristenheten är betydligt större än så. Mogna, kloka, kärleksfulla kristna, håller inte sällan en låg profil. "Problemet med världen är att de kloka är så tysta..." Det är inte osannolikt att majoriteten av kristna lever i harmoni med sig själva, med Gud och med sin omgivning. De som bär på hat, skummar runt på ytan.

 

Risken med att hyssja åt de alltför högljudda, de som försvarar, de som med glöd och iver engagerar sig i debatten, är också att man exkluderar, skuldbelägger - fast åt andra hållet. Att anklaga motståndaren för att vara hatisk, och därmed olämplig att överhuvudtaget yttra sig, är ett enkelt och effektivt sätt att få stopp på ett meningsutbytet. Hur försvarar man sig mot det?

 

Vi behöver vara vaksamma på hur debatten förs, hur vi säger våra "sanningar". Men det får aldrig blir så att vi stannar där och väjer för innehållet i det som sägs. Lyssna uppmärksamt, sålla bort eventuella "utförandefel". Vad sägs? Hur ställer sig det sagda i relation till det jag säger? Ligger det något i det?

 

När man sätter etiketten "kristen" på personer som inte tror på Jesu egna ord: "Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig", och som inte tror att Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda, som inte tror att Jesus var både Gud och människa, som inte tror att synden skiljer människan från Guds närhet och kärlek, då måste jag som kristen reagera - kraftigt. Hallå! Vakna!