Det här är en blogg som reflekterar över innehållet i Dagen.
Dagen 31/10-13: "Nya landskap"
Eftersom processen kring dopet och medlemsskapet i Filadelfia Stockholm och Smyrna Göteborg enligt Piensoho och Ringbäck har skapat ännu större övertygelse om att troendedopet är det enda riktiga, så är det ännu svårare att förstå de hänsyn man beskriver att man vill ta.
"Vi vill ännu tydligare lyfta troendedopets välsignelse i den offentlige förkunnelsen liksom i det enskilda samtalet med den som söker våra församlingars gemenskap."
Men,
"Vi vill också ge uttryck för en respekt för andra människors tro och övertygelse, även om vi inte delar den."
eftersom,
"...man (barndöpta) upplever en svårighet i tanken på att man måste döpa sig för att få bli medlem."
Om övertygelsen om troendedopets välsignelse är så stark, så borde väl konsekvensen i stället bli en förnyad och fördjupad undervisning om vikten av att lyda Gud i denna fråga? Vad har den barndöpte att förlora på det?
Med tanke på att Guds ord inte på något vis hindrar oss från att visa stor utgivande kärlek och omsorg om våra medmänniskor (tvärtom!) är det svårt att förstå argumentet "kärlek till människor". Guds ord och kärlek går alltid hand i hand. Däremot har vi ur ett mänskligt perspektiv en syn på vad kärlek är, som inte alltid stämmer överens med Guds djupa kärlek till oss. Det mest kärleksfulla agerandet är ibland så framåtsyftande, att vi inte ens känner igen det som kärlek till en början.
För kristenheten i stort idag, är lydnad och trohet mot Guds ord viktigare än någonsin. Många kommer enligt bibeln att gå vilse utan ordet - ljuset som lyser upp vägen. Större närhet till och större trohet mot Guds ord är därför den väg kristenheten med förnyat engagemang måste gå. Tiden börjar bli knapp.
Landskapet som vi vandrar genom förändras förvisso hela tiden, men styrkan med den kristna tron är samtidigt att Guds ord och Guds löften till oss aldrig förändras. Guds ord är i alla tider och sammanhang "levande och kraftigt" och "skarpare än något tveeggat svärd". Oavsett vad som förändras runt omkring oss, ska vi vila i Guds händer och känna oss helt trygga i hans ord!
Det är många bekännande kristna som inte är vuxendöpta. Många av dem bryr sig inte heller särskilt mycket om detta. Att inte ta dopet på större allvar än så, ligger kanske i linje med den ökande autonomin och otroheten bland kristna när de gäller att underordna sig Guds ord - även i andra sammanhang. Samtidigt är de få saker som är så tydliga som bibelns uppmaning att döpa och låta sig döpas. Jesus döptes, och apostlarna döptes.
(Pastor John Macarthur)
Enligt Sten-Gunnar Hedin förkunnar Pingströrelsen endast troendedop, "men samtidigt har vi upptäckt dem som lever i en annan doptradition och haft en annan praxis i över 1000 år. Dem behöver vi ta hänsyn till..."
Om Pingstkyrkan omfamnar både troendedop och barndop, så förkunnar man ju indirekt också både troendedop och barndop. Allt annat blir motsägelsefullt.
Självklart är inte tiden - i det här fallet "över 1000 år" - i sig ett argument för att ändra uppfattning i dopfrågan. En gammal - obiblisk - tradition, blir inte bättre och mer sann när den åldrats.
Hänsyn då? Hänsyn är förstås i många sammanhang något bra, men hänsynen till och troheten mot Guds ord måste komma först. Hänsynen till den tradition som finns inom Pingströrelsen bör kanske också övervägas.
I Sverige har man inom olika kyrkor och samfund praktiserat barndop under hela min livstid och betydligt längre än så. Hur kommer det sig då att vi "upptäcker" detta först nu - och med såna radikala konsekvenser som följd? Har föregångarna inom Pingströrelsen haft fel glasögon på sig tidigare?
Kommer vi att efter hand "upptäcka" fler traditioner som vi skulle behöva ta hänsyn till?
Ska vi öppna dörren för ...samkönade äktenskap? Även om "traditionen" är ung, omfamnas den ju redan av andra samfund och kyrkor.
Ska vi börja glänta på dörren för...muslimer? De har en något annan syn på Jesus Kristus, men de har ju funnits sedan 600-talet och de tror på (en) Gud.
I Livets Ords kyrksal lyssnade man enligt rapport från tidningen Dagen den 25 juli, till John och Carol Arnott, som sedan "Torontoväckelsen" bröt ut, fortfarande predikar samma budskap.
Den 20 januari 1994, blev pastor Randy Clark inbjuden av John Arnott till Toronto Airport Vineyard Church (senare Toronto Airport Christian Fellowship Church) för en fyradagarskonferens. Han vittnade där om hur han upplevt detta att bli "full" i den helige ande och hur han börjat skratta okontrollerat. Som ett resultat av detta bröt hela församlingen ut i skrattanfall, dans, skakningar, osv. En del blev som paralyserade och stod stilla som statyer, andra morrade och skällde som hundar. Man sa efteråt att detta var den helige Andes verk. När den helige Ande kommer in i människors kroppar blir det så här.
Känsloupplevelserna och manifestationerna i den helige Andes namn hamnade i centrum, och kom efter hand att mer eller mindre ersätta traditionell predikan av Guds ord, och det självklara fokuset på Jesus Kristus - korsfäst och uppstånden.
Var i bibeln finns något liknande beskrivet?
Enligt bibeln ska inte fokus ligga på oss själva, våra känsloupplevelser eller ens den Helige Ande. Syftet med den Helige Andes verk är att peka på och upphöja Jesus Kristus. Den helige Ande undervisar oss, hjälper oss och verkar för att vi ska bli mer lika Jesus. Under och tecken, känslor, drömmar och uppenbarelser, och till och med vår syn på den helige Ande, alla dessa komponenter är ur ett satansikt perspektiv lätta att manipulera. Evangeliet om Jesus, hans död och uppståndelse är svårare att vrida till.
Varifrån fick då Randy Clark sin nyfunna "smörjelse"? Jo, han mötte Rodney Howard-Brown i ett möte vid Rhema Bible Church i Tulsa, Oklahoma. Här fick han uppleva det "heliga skrattet" och tog med sig det tillbaka hem till sin församling (likt många andra predikanter och pastorer vid den här tiden).
Den mycket kontroversielle Rodney Howard-Brown, föddes 1961 i Sydafrika. Han blev efter studier vid Rhema Bible Training Center pastor i Full Gospel Church of God i Molteno, men flyttade snart med fru och barn till Tampa i Florida där hans undervisning om det "heliga skrattet" tog fart på allvar och spred sig vidare som en löpeld inom karismatiska kretsar.
I följande klipp ser vi en profeterande Rodeny Howard-Brown, tillsammans med Kenneth Copeland under en gudstjänst.
I nästa klipp talar Rodney Howard-Brown i tungor - med Kenneth Copeland.
Det finns kopplingar mellan Torontorörelsen och flera mycket kontroverisella förgrundsfigurer inom den karismatiska rörelsen, bl a kanadensaren Todd Bentley.
I följande klipp ber han att det som händer i Lakeland, Florida, ska sammanlänkas i anden med Toronto och den "källa" som fortfarande finns kvar där. Han säger sig vilja profetera om att det som händer i Lakeland ska nå Toronto och att det som sedan sker i Toronto ska komma tillbaka till Lakeland osv. för att sedan länkas samman med liknande händelser i resten av världen.
Torontorörelsen rör sig uppenbarligen vidare genom kristenheten. Den har måhända ändrat skepnad och fokus, men vi måste vara vakna och se upp med vad vi lierar oss med. Jesu varnande ord är mer aktuella än någonsin: "Se till att ingen för er vilse..." och "På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte."
Saker och ting kan förändras med tiden. Människor kan förändras och deras motiv kan förändras. Vi måste här granska frukten. Men då det inte alltid syns på ytan om frukten är god, är det lika viktigt att gå tillbaka till själva roten, upphovet till frukten. "Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt."
Slutligen ett citat från John Arnott, intervjuad av tidningen Dagen:
"I himmelen finns det ingen smärta. Så när himmeln kommer till jorden så borde det inte finnas smärta där."
Att döpa sig som vuxen, efter det att man har kommit till tro är bibliskt. Johannes döparen uppmanade till detta och Jesus lät döpa sig i vuxen ålder. Det har ansetts rimligt att detta första offentliga steget på vägen som kristi efterföljare, också ska utgöra grund för medlemsskap inom pingströrelsen. Det har fungerat så i alla tider, fram tills nu.
Församlingsledningen i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har lagt fram ett förslag om att nu ändra på denna ordning.
Av artikeln i dagen framgår att "allt fler personer i församlingen, och i kransförsamlingarna runt om i Stockholm, har sin bakgrund i andra samfund än i pingströrelsen och vill därför inte låta troendedöpa sig." Nicklas Piensoho menar att det handlar om "en anpassning till verkligheten". Samtidigt framhåller han att det är en fråga som ledningen inte tar lätt på och han säger: "Vi ser fortfarande inte barndopet som ett dop. Det här handlar mer om ekumenik."
Mänskligt sett är det lätt att förstå resonemanget. "Omfamna", vara smidig, inte sätta onödiga hinder i vägen, bejaka, vara "kärleksfull" osv.
Men så här ser bilden ut:
På ena sidan: De som är barndöpta och kommer från ett annat samfund, och som av olika skäl inte villdöpa sig igen som vuxna. (Har de undervisats om dopet? Hur är det med lydnaden?)
På andra sidan: Den församling de valt att gå till, som under drygt hundra år på biblisk grund har predikat och praktiserat vuxendopet, för att därefter ge den nytillkomne tillträde till församlingens innersta gemenskap genom medlemsskap. (Undervisar man om dopet? Hur är det med integriteten?)
Vilka argument i frågan är starkare än troheten mot Guds ord, och lydnaden mot Gud? Vad är det som gör att det hela tiden är kyrkan som viker sig i frågor som dessa? Varför är det man trott på under decennier plötsligt inte längre gångbart? Vad är det vi skyddar och värnar; de som inte vill lyda Guds ord, eller Guds ord?
Om man lyfter blicken från den enskilda dopfrågan och ser kyrkans agerande gentemot omvärlden i stort, kan man återigen konstatera den kristna kyrkans tendens och villighet att låta sig påverkas i sin riktning och sina beslut av krafter utfirån. Den inre övertygelsen, och den egna integrieteten förefaller vara svag. Dopfrågan är en bland många frågor och kanske inte den mest avgörande för själens eviga väl tycker en del, men ju fler frågor vi tillåter oss hantera utifrån andra grunder än rent bibliska, desto större blir farorna och risken för urvattning.
Ska vi som Pelle Hörnmark säger, låta framtiden utvisa vilka konsekvenserna blir, eller har vi ett annat alternativ?
Representanter för nätverket för klassisk baptism och kristen tro, skriver i en debattartikel i tidningen Dagen att de är oroade över teologin i Equmeniakyrkan. Kritiken riktas främst mot Sofia Camnerin, som är biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan. Hennes teologi exemplifieras med bl a följande påståenden:
Syndafallet har inte inträffat utan är ett begrepp skapat av vår bristande förståelse.
Alla är inte syndare utan vissa är bara utsatta för synd och därmed oskyldiga.
Jesus behövde inte dö på korset för vår synd. Denna uppfattning behöver i stället kraftfullt avvisas eftersom den leder till ökat lidande för förtryckta människor.
”Det allvarligaste med korsteologier är sammanblandningar av våld och helighet som uppstår när människor lär sig att Fadern är god och kärleksfull samtidigt som denne Fader sänder sin son, oskyldig och lydig till döden.”
Guds ord finns i Bibeln men uppenbarelsen pågår. Bibeln behöver ”rättas” av natur- och religionsvetenskapliga upptäckter och ställas under etiska kriterier för att ta bort opassande budskap.
Bibeln undervisar om Jesu försoningsgärning i utläggningar om till exempel ”offerlamm”, ”ställföreträdarskap” och ”lösesummor”. Detta är dock bara ”metaforer”, en slags ”förpackningar” att föra ut det egentliga budskapet att Gud vill befria oss. De gamla metaforerna är ofta direkt skadliga och bör bytas ut eftersom de ger en felaktig Gudsbild.
Hennes teologi bekrivs utförligt i boken ”Försoning behövs” (Camnerin och Fritzon 2012)
Kritiken är inte bara begriplig, den är alldeles nödvändig. Varje samfund och varje kyrka måste bevaka och kritiskt granska den teologi som predikas - för hela kristenhetens skull. Är den biblisk? Är den kristuscentrerad?
Detta är särskilt viktigt i dag, då starka sekulära krafter påverkar den kristna kyrkan på ett sätt som tidigare aldrig har skett. Relativitetstänkande, anpassning, politisk korrekthet, och ren otro innanför kyrkans väggar, riskerar att dränera den kristna kyrkan på all kraft. Det gäller här att likt Odysseus binda sig själv vid masten på båten och slå dövörat till för locktonerna från sirenerna, för att undvika att gå på grund.
En intressant parallell till det som anförs mot Equmeniakyrkan, är den kritik som den ansedde amerikanska bibelförkunnaren John MacArthur under lång tid har riktat mot den karismatiska rörelsen. Förra veckan hölls en unik tredagarskonferens i hans församling Grace Community Church, i södra Californien.
Syftet med konferensen var att understryka vikten av en sund och biblisk teologi, och samtidigt urskilja och avvisa det som i vissa kretsar sägs vara av Gud, men som i själva verket går stick i stäv med bibliska sanningar. Konferensen ville belysa vad bibeln säger om den helige ande, och hur denna beskrivning rimmar med det som sker inom den karismatiska rörelsen idag. Gud är helig, och måste behandlas som helig - i ord och åthävor. När det inom en kristen rörelse görs stora avsteg från detta, måste det påtalas, granskas och avvisas.
Konferensen "Strange Fire" (Se 3 Mos 10:1) är både unik, angelägen och provocerande, och har följaktligen väckt debatt inom kyrkan och i media. Den väcker viktiga frågor om vad sann teologi är och om modet att försvara en sådan vilket mer än någonsin behövs i vår tid. Det finns bland kristna ledare tyvärr en räddhågad "hålla-sig-i-mitten-av-vägen-mentalitet" som eftersträvar "balans" och "andens enhet" mer än något annat. Att uttala kritik och tydligt avvisa obibliska yttringar inom den egna rörelsen har uppenbarligen sina svårigheter. Bibeln är dock tydlig på den punkten; varje herde, varje förkunnare, har ett ansvar gentemot Gud och sin församling att försvara sanningen och rakryggat varna för och ta avstånd från falsk undervisning, falska doktriner och falska profeter.
Av någon anledning har denna konferens gått tidningen Dagen helt förbi. Det är synd. En rapportering från konferensen hade kunnat leda till en intressant och viktig debatt även här i Sverige. Samtliga sessioner från konferensen finns dock på Youtube och bör ses.
Ja, den kristna tillväxten i Afrika under de senaste hundra åren är verkligen unik.
Orsakerna till detta är enligt tidningenDagenflera, ”allt från tilltalande musik till tanken på ett evigt liv.”
Niels Kastfelt, professor i kyrkohistoria vid Köpenhamns universitet, säger att det också finns en uppfattning om att blir man kristen, så blir man också ”modern”. Man blir delaktig i en helt ny världskultur. Han pekar också på att anpassningen av kristendomen till lokala kulturer och religiösa traditioner har varit viktig. Detta har missionärer gjort medvetet: De gav den kristna tron en afrikansk mask” säger han.
Många har funderat kring detta fenomen, och många har också varnat för det som händer i Afrika idag. Varningen gäller då inte den traditionella pingströrelsens verksamhet i Afrika, utan den nya, karismatiska väckelsen som på senare år har flödat in, inte minst från Amerika.
Conrad Mbewe, pastor i Kabwata Baptist Church i Lusaka i Zambia, är en av dem som med oro ser på utvecklingen. I sin blogg den 21 juli 2013 skriver han som svar på frågan om den karismatiska rörelsens framgång i Afrika följande:
Många förklaringar har givits till den karismatiska rörelsens framgång i Afrika. Många ser det som ett kraftfullt besök av den Helige Ande, men det finns förmodligen fler förklaringar. Jag talar nu inte om den konservativa form av pingströrelse som en gång representerades av Pingstkyrkorna, utan om de idag extrema karismatiska former som likt svampar växer upp under varje buske och träd i Afrika.
En av orsakerna till rörelsens framgång är att den inte har utmanat den afrikanska religiösa världsbilden, utan i stället införlivat den. Den har helt enkelt döpt den med bibelverser och kristna ord, som tidigare betydde något helt annat.
Den afrikanska andliga världsuppfattningen består av fyra grundpelare:
· Gud
· Änglar och demoner
· Förfädernas andar
· Mänskliga varelser
Gud finns med som en av hörnpelarna, vilket förklarar att afrikaner i motsats till många västerlänningar inte ifrågasätter guds existens. Gud finns! Han är skaparen som styr och uppehåller hela universum. Trots denna tro på en Gud och skapare, är han samtidigt långt borta från människan. Mellan honom och oss finns två olika skikt inom den anliga världen. Det ena består av fallna änglar och demoner, och det andra - som är närmare oss - består av de avlidnas andar.
Trots att Gud i grund och botten bryr sig om oss och är kärleksfull och god, så kan hans kärlek och välsignelse inte nå oss så länge varelserna i de två skikt som separerar oss från Gud, inte blidkats. Det är därför viktigt att vi blidkar de dödas andar och besegrar demonerna. Endast då detta har skett kan vi få ta del av Guds välsignelse.
Det är här som häxdoktorerna i afrikansk traditionell religion kommer in. De är människor med mystiska krafter som kan ta sig igenom de två skikten i den andliga världen. De talar om för folk vad de ska göra för att blidka förfädernas andar. De använder sig också av demoner och onda andar för att hjälpa till i processen. Detta sker genom nattliga danser, trancetillstånd och andra ritualer.
En person som är ansatt av en kronisk sjukdom, som inte lyckas få ett jobb, som inte lyckas hitta en partner, som inte lyckas få barn, som inte har framgång i affärer osv., går alltså till häxdoktorn som är den ende som har nyckeln till andevärlden. Den hjälpsökande får veta att det antingen är en avliden släkting eller en ond ande som hindrar honom i livet.
Ibland är fienden en person som är i livet. Anledningen till att denne person tycks ha en mystisk makt över en annan, är att personen i fråga har fått tillgång till och kan utnyttja krafterna i andevärldens två skikt – vilket den utsatte inte har. Med hjälp av en stark häxdoktor kan den som är i underläge dock utmanövrera denne person i andevärlden, och Guds välsignelse kan återigen börja flöda in.
Oavsett hur förhållandena ser ut, ligger häxdoktorernas makt inte i att de förklarar och avslöjar sanningen, utan den ligger i ett vanvettigt ursinne. Makten över människornas tankar ligger i deras kusliga mystik och deras förmåga att få dig ur balans, att tappa sans och vett och sedan förklara dig befriad. Detta görs för övrigt aldrig av ideell godhet, utan du måste förstås betala för det.
Jag menar inte att vara ovänlig, men vad den moderna karismatiska rörelsen har gjort i Afrika, är att helt enkelt ta denna felaktiga religiösa världsåskådning, och döpa den med felaktigt applicerade bibelversar och en kristen vokabulär. Den enda skillnaden är att det andliga skiktet av döda släktingar och onda andar nu har blivit ett enda sammelsurium av förvirring. Det är därför galna idéer om att demoner kan bli andliga fruar och äkta män och på så sätt förstöra människors äktenskap tas för givet! Det är också därför som villoläror om generationsförbannelser har blivit så populära. I det afrikanska sinnet kan otur ärvas och föras vidare från de döda förfäderna i andevärlden.
I afrikanska karismatiska kretsar, har “gudsmannen” ersatt häxdoktorn. En gudsman äger också mystiska krafter som ger honom förmågan att bryta igenom de ogenomträngliga skikten i andevärlden, vilket vi vanliga döda inte kan. Så när välsignelserna inte flödar in i våra liv hur mycket vi än ber om det, kan vi ta en genväg till pastorns bostad eller kyrka för att få hjälp. Detta förklarar trängseln och de enorma folkskarorna i dessa kretsar. Skarorna av människor söker inte efter någon som kan förklara för dem hur de får frid med Gud. Nej, de vill att ”gudsmannen” ska be för dem!
Detta förklarar också det järngrepp som ”gudsmännen” har om sina anhängares sinnen i dessa kretsar. I tidigare generationers evangeliska kyrkor var ”gudsmännen” i första hand predikanter som predikade Guds ord, men i den nya generationen är de först och främst präster som träder in i det allra heligaste för att kalla ner välsignelser över oss.
Det förklarar också varför svaret på nästan alla problem som du för fram till dessa “gudsmän” är ”befrielse” och ”genombrott”. Gud vill välsigna dig men du måste bryta igenom de andliga hindren innan du kan nås av välsignelse. ”Gudsmannens” böner kommer att ”befria” dig eftersom han kommer att åstadkomma ett ”genombrott”. Vem tvivlar på att dessa två begrepp har blivit nyckelorden i den nya karismatiska rörelsen?
Detta förklarar också varför bön inom den moderna karismatiska rörelsen i Afrika bokstavligt talat är en kamp. Faktum är att de som ber kallas ”bönekrigare”. Även om de börjar med att vända sig till Gud i bönen, lämnar de inom några sekunder Gud för att gå över till att bekämpa andarna i andevärlden med sina bara händer. Språket är nästan alltid: ”Vi binder varje oren ande i Jesu namn!” eller ”Vi frigör den ande som bryter oket i Jesu namn!”
“Bönekrigarna” skriker så högt de kan och mässar namnet Jesus. De svettas medan de kämpar mot andarna, och spänner varje muskel i kroppen tills de får övertaget (tror de). Det är då de vänder sig till Gud och hans välsignelser börja flöda. Detta är ingenting annat än afrikansk traditionell religiositet, kryddad med ett tunt lager kristendom.
Notera också att undervisning inte är styrkan i den afrikanska karismatiska rörelsen. Dess främsta företrädare klarar sig på några få, väl använda, misshandlade bibelversar: ”Genom hans sår är vi helade.” ”Vi är inte svansen utan huvudet” osv. Det finns absolut inga ambitioner att tolka den Heliga skriften. Snarare är det så att man genom att mässa fraser och få folk att hamna i en slags trance på häxdoktormanér, behåller herraväldet över människors sinnen. Människorna älskar det och betalar för det! ”Gudsmännen” håller på att bli snuskigt rika medan folket fortsätter att strömma till.
Det som oroar mig är, att det som sker är så uppenbart att jag undrar varför vi inte ser det? Eller, om vi ser det, varför varnar vi inte våra kristna vänner för det? Vår förkärlek till stora folkmassor i gudstjänsterna har gjort att vi tillåtit den hedniska religiösa traditionen att komma in bakvägen. Som den arabiska kamelen, har den sedan dess sparkat ut sanningen. Detta är anledningen till att jag inte är uppmuntrad över tillväxten av kyrkor och predikoämbeten under detta flagg.
Vi måste varna för att detta inte är kristendom. Jag vet att denna rörelse fyller kyrkor och klassrum till bristningsgränsen och att vi måste införa fler gudstjänster för att tillgodose massorna. Men detta är inte kristendom. Det leder inte till himlen. "Kristendomen" är endast en tunn hinna over den religion som funnits på afrikansk mark sedan urminnes tider, och som kristendomen var tänkt att ersätta. Vi förlorar den kristna tron medan vi med bibeln i handen mässar vald delar av dess ord. Det är verkligen sorgligt.
Bibeln lär inte ut att Gud är så långt borta att om inte en människa med ”makt” kommer in och ger oss ett ”genombrott” så kan han inte välsigna oss. Nej, bibeln talar om en Gud som är nära oss. Det enda hindret mellan Gud och oss är vår egen synd, som Jesus tog på sig i döden på korset.
När vi ber, talar vi direkt till Gud, i den gudomliga nåd som finns inför tronen. Vi behöver inte vända oss till demoner och döda släktingars andar för att nå fram till honom. Vi behöver inte mässa och hoppa runt som häxdoktorer kring nattliga eldar i månskenet. Gud är vår himmelske far. Endast vår synd kan hindra våra böner.
Lyssna! Änglar och demoner existerar, men de är inte några ogenomträngliga skikt i andevärlden som kräver individer som ångar av smörjelse för att lagren ska kunna brytas igenom och Guds välsignelse nås. De är helt enkelt varelser som antingen bär fram Guds befallningar eller djävulens. De står inte mellan Gud och oss!
Slutligen, vi behöver inte “gudsmän” som lägger händerna på oss varje söndag för att vi ska få del av Guds välsignelser. Det finns bara en medlare mellan Gud och oss, det är Jesus Kristus. Alla andra är bedragare och måste bli avvisade med det förakt de förtjänar.
Samma sak händer i Sydamerika, i USA i Asien och på andra ställen. Det "karismatiska budskapet" är attraktivt och samlar stora skaror av anhängare för att det ger människorna det människorna vill ha. Vem vill ha Gud, vem vill bekänna sin synd och göra bättring, vem vill ta sitt kors och följa Jesus, så länge framgång, pengar, hälsa, känsloupplevelser, befrielse och "genombrott" kan erbjudas i Jesu namn?
Bilden av en präst i svenska kyrkan, iklädd en mask som föreställer en älg, fick mig att rygga tillbaka. Prästen står framför altaret i kyrkan, i övrigt iklädd prästdräkt. Maria Carlsson, som prästen heter, är själv jägare och funderade enligt tidningen Dagen så här inför jägargudstjänsten: "Vad är det alla jägare vill se helst av allt, jo det är en älg." och hennes utvärdering blev: "...det lät som om de uppskattade det. De skrattade ju."
Vi som jobbar i skolans värld, tänker ibland i samma banor. Spex förkommer då och då i syfte att på ett pedagogiskt sätt sätta avtryck i minnet på eleverna, lära ut något, skapa god stämning och visa att vi som pedagoger kan bjuda på oss själva. Att sätta på sig en älgmask inför ett auditorium av jägare skulle mycket väl kunna fungera i många andra sammanhang också; i en föreläsning, i ett underhållningssammanhang, vid interna fester osv.
Bilden på prästen iklädd älghuvud, på den allra helgaste av platser, blir något annat. Min reaktion beror inte på att jag själv inte hade kunnat göra samma sak - i ett annat sammanhang. Reaktionen beror inte heller på att jag saknar humor (!). Reaktionen har med det allra heligaste att göra. Den handlar om hur stora friheter vi kan och bör ta oss som Guds representanter på jorden, hur mycket vi ska tillmötesgå och anpassa oss.
Vad vinner vi med att klä ut oss och underhålla i kyrkan? Ja, vi kanske får publiken att skratta och vi tillfredsställer publikens behov och önskningar - i det här fallet att få se en älg. Men tänk om någon i publiken hade ett behov av att se Gud och något av hans helighet?
Om inte vi som är kristna, präster och pastorer, visar respekt för både kyrkorummet och kyrkobesökarna, vem ska då göra det? Kanske är det därför som många väljer bort kyrkan och söker Gud på andra platser idag...
