dagenreflektion

Precis som citationstecknen skvallrar om i artikelrubriken "Enkla församlingar" i Dagen idag, så är begreppet översatt från engelskan. 

 

"Simple churches", eller "organic churches", "essential churches", "primitive churches", "relational churches" och "micro-churches" är andra ord för i stort sett samma företeelse. Dessa kan i sin tur härledas till 70-talets "house church"-rörelse.

 

 

Det handlar alltså om en rörelse som under de senaste tio åren så sakteliga fått nytt liv. En grundtanke är att "vara kyrka" där människorna finns, att nå ut med evangeliet och att skapa relationer. Att samla en grupp kristna på en plats så som många kyrkor gör på söndag förmiddag, är för Peter Farmer "kontraproduktivt". Kyrkans sociala sammansättning och traditioner kring hur man firar gudstjänst gör det dessutom svårt för t ex en muslim att känna sig hemma i en traditionell kristen kyrka.

 

Förespråkarna för "Simple Churches" menar också att det handlar om "return to basics", att gå tillbaka till ursprunget, där man tar intryck av och efterliknar den ursprungliga kyrkans enkelhet och brist på fasta strukturer och traditioner. Det behövs exempelvis inte några skolade ledare eller någon formell liturgi för att gudstjänsten ska kunna hållas.

 

Frågan är om det är en bra idé att utgå ifrån Apostlagärningarnas beskrivning av hur den första kyrkan såg ut. Kyrkan var från början liten, men enligt Apostlagärningarna växte den dagligen, vilket efter hand ställde högre krav på organisation. På andra ställen i bibeln finns det tydligare riktlinjer för hur kyrkan ska se ut och fungera. Kristus är huvudet för församlingen, som också ska bestå av "ledare" och "äldste" osv. 

 

Vad är då syftet med den kristna församlingen, med kyrkan? Förutom att vara salt och ljus i världen, bärare och förmedlare av det glada budskapet, är vi beroende av en plats för uphöjandet av Gud, lovprisning, undervisning, uppmuntran, stöd, bön och nattvard. För att varje enskild kristen - på sitt jobb, i sin skola, på den plats där han/hon verkar dagligen - ska kunna vara det ljus och den Kristi efterföljare som världen behöver, måste vi vara ordentligt grundade i tron och i Guds sanning så som den är uttryckt i Bibeln. Här behövs herdar och lärare som med kunskap och andens ledning bevarar, förklarar och ger ordet vidare som mat till sin församling.

 

Idag behöver vi dessutom vaksamma herdar och lärare som skyddar flocken från vargar. Klarar den "enkla församlingen" detta komplexa uppdrag?

 

 

 

Tack Sune Fahlgren för Dagen-artikeln om musiken i svenskt (amerikanskt) frikyrkoliv. Reflektionerna och frågorna kring detta är oerhört viktiga:

 

Jag har funderat mycket på dessa frågor och otaliga gånger noterat fokuset på känslor, stämningar och på utövarna/"artisterna" själva. Vad gör musiken med oss? Når musiken upp till helighetens Gud, den som lovsjungs, eller stannar tonerna och känslorna någonstans i höjd med takstolarna? Är musiken en "predikan" som harmonierar med Guds ord, eller presenteras ett annat evangelium?

 

Det omåttligt populära, men också mycket omdiskuterade lovsångsbandet "Jesus Culture", som utgår från pastorn Bill Johnson, i Bethel Church, Redding Californien, är ett intressant studieobjekt i det här sammanhanget. De gjorde för drygt fyra år sedan succé på You Tube med sången ”How he loves us” som är uppe i ca 10 000 000 visningar.

Om gruppens lärofader, Bill Johnson, och hans förkunnelse kan man säga mycket, men då det skulle ta för lång tid att återge allt här, länkar jag till ett vittnesmål från en tidigare medlem här.

 

Mystik, under och tecken är viktiga inslag i undervisningen. Ett exempel på det som praktiseras i Bethel Churchs gudstjänster är något som kallas "the fire tunnel":

 

 

För att återgå till lovsångsbandet, "Jesus Culture", så är de inte bara ett lovsångsteam, utan kallar sig själva för en "global rörelse." Medlemmarna i Jesus Culture hävdar att de har mottagit direkta uppenbarelser från Gud själv. Med utgångspunkt från detta, kan man följaktligen inte ifrågasätta, tvivla på eller utmana någon av de aktiviteter, påståenden eller undervisning som medlemmarna i bandet för fram. Att göra det, skulle innebära att man ifrågasätter Gud själv. Fokus i deras musik och deras undervisning är upplevelsen av Guds kärlek. Ingenting annat.  

Jesus Culture musicerar alltså inte bara. Olika medlemmar i bandet predikar och undervisar också. I en intervju i Dagen, den 3/11-2011 säger också en av gruppens frontmän, Chris Quilala, att "musiken är bara toppen på ett isberg".  Gruppen vill att de ungdomar som lyssnat på dem ska "åka hem och förlösa Guds närvaro i sin vardag." I följande klipp predikar frontsångerskan Kim Walker-Smith:  

 

 

 

Det finns all anledning att vara vaken och uppmärksam på budskapet och intentionerna bakom den musik som kallar sig kristen idag.

 

 

Ken Wisti vill i en debattartikel i Dagen att vi ska leva i "leken" och inte i "hatet". Debattartikeln handlar - som jag tolkar det - om hur vi agerar mot varandra, och hur vi ger uttryck för vår tro. Tro är som "måleri eller lyrik", eller som barnens lek. Man kan inte kräva tydlighet av vare sig måleri, lyrik, eller lek. De som kräver tydlighet är i grund och botten rädda, humorlösa och hatiska mot omvärlden och det som är annorlunda, menar Wisti.

 

De som kan leka är modiga. De kan leva tillsammans med de som tänker och tror annorlunda.

 

Artikeln är språkligt sett konstnärligt lekfull, och försöker fånga det som inte låter sig fångas. Frågan är om kristen tro är så svårfångad. Den enskilda människans privata brottning med tro och otro genom livet kan vara svårfångad, men sanningen om Gud och hans kärlek till oss är i grund och botten enkel. Den är så enkel att ett barn kan förstå det, och därmed kanske för enkel för oss att kunna - eller vilja -  förstå?

 

Jag funderar också över ordparet hat och lek. Trots poesin skapar Wisti en teckning i svart och vitt. Det är antingen det ena eller det andra, kärlek - hat, lek och allvar. Kan man skapa fler grånyanser i teckningen?

 

Risken med att skumma av debattforum på nätet, diverse insändarsidor och twittrar, är just att man fångar upp skummet. Kristenheten är betydligt större än så. Mogna, kloka, kärleksfulla kristna, håller inte sällan en låg profil. "Problemet med världen är att de kloka är så tysta..." Det är inte osannolikt att majoriteten av kristna lever i harmoni med sig själva, med Gud och med sin omgivning. De som bär på hat, skummar runt på ytan.

 

Risken med att hyssja åt de alltför högljudda, de som försvarar, de som med glöd och iver engagerar sig i debatten, är också att man exkluderar, skuldbelägger - fast åt andra hållet. Att anklaga motståndaren för att vara hatisk, och därmed olämplig att överhuvudtaget yttra sig, är ett enkelt och effektivt sätt att få stopp på ett meningsutbytet. Hur försvarar man sig mot det?

 

Vi behöver vara vaksamma på hur debatten förs, hur vi säger våra "sanningar". Men det får aldrig blir så att vi stannar där och väjer för innehållet i det som sägs. Lyssna uppmärksamt, sålla bort eventuella "utförandefel". Vad sägs? Hur ställer sig det sagda i relation till det jag säger? Ligger det något i det?

 

När man sätter etiketten "kristen" på personer som inte tror på Jesu egna ord: "Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig", och som inte tror att Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda, som inte tror att Jesus var både Gud och människa, som inte tror att synden skiljer människan från Guds närhet och kärlek, då måste jag som kristen reagera - kraftigt. Hallå! Vakna!

 

 

 

Carl-Henrik Jaktlund skriver på ledarsidan:

 

"Visst kunde Jesus vara rättfram utan att linda in allt i smekande formuleringar, i evangelierna ser vi gång på gång hur han är ordentligt skarp. Men det var mot de religiösa ledarna, mot eliten med makt som utövade och ofta missbrukade sin makt: Han manade dem tydligt till omvändelse och bättring. Människorna som var trevande, undrande, sökande, längtande mötte han däremot på ett annat sätt. Dem inbjöd han till en vandring med orden ”Följ mig!” och de som tackade ja kännetecknades mer av sin vilja än av sin utmärkta förmåga att förstå och utföra allt rätt."

Carl-Henrik Jaktlund säger många bra saker i sin artikel, men jag skulle vilja lägga till följande med anledning av ovanstående citat: I bergspredikan säger Jesus till människorna som lyssnar: "Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket." (Matt 5:20) Hela bergspredikan är en omvändelsepredikan och Jesus säger gång på gång: "Ni har hört att det blev sagt /.../ Men jag säger er"

 

Mark 1:15: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Jesus)

Han sätter som så ofta fingret på en öm punkt när det gäller det evangelium som ofta predikas runt om i våra kyrkor idag, där alltför provokativa delar göms undan och sparas till ett lämpligare tillfälle, som sällan dyker upp. Att predika ånger och omvändelse från synd ställer nämligen krav - både på den som predikar och den som lyssnar. Att drabbas av insikten om att det finns synd i ens liv, synd som måste bekännas är omskakande. Det vänder förutsättningarna för det liv man lever upp och ner, och det är lätt att man går till försvar och urskuldar sig, eller lägger skulden på de kristna som i detta sammanhang upplevs som "kärlekslösa" och "hatiska".

 

Synden är till sin natur i oposition mot Gud. Vi kan inte tro eller förvänta oss annat. Det sämsta alternativet ur ett kärleksperspektiv är därför att undvika den konfrontation som uppstår när vi predikar om synd och behovet av ånger och omvändelse, och bara säga att "allt är väl". Så länge som det finns synd, finns det ingen frid och ingen gemenskap med Gud.

 

Guds Ande måste få en chans att överbevisa oss människor om vår synd, genom att ordet - i sin helhet - oupphörligt och troget predikas, predikas, och predikas...

 

Men, nådens gåva finns där hela tiden, tillgänglig, väntande. Bekänn din synd inför Gud, be omförlåtelse, börja leva ett nytt liv, och du får frid i hjärtat och frid med Gud.

  

 

 

 

 

Läser med sorg Peter Hallströms öppna brev i Dagen (som även kommenteras på ledarplats). Jag har en liknande bakgrund och känner igen mig i mycket av det han säger. Som barn har man  tvingats in i saker, utan möjlighet att egentligen förstå, ifrågasätta eller bejaka utifrån sitt perspektiv som barn och ung vuxen. Rädsla var inte sällan en följeslagare under dessa år.

 

Jag kände aldrig ett bottenlöst hat mot "de andra", de som inte var kristna och tillhörde Pingstförsamlingen. "Vi och dem"-känslan var dock tydlig, vilket skapade osäkerhet i det annars naturliga umgänget med grannens barn eller skolkamraterna som inte var troende.

 

Regler för reglers skull blir resultatet när förståelsen och kunskapen brister. Det väcker också lätt motstånd och revolt. Jag önskade många gånger att mina föräldrar hade satt sig ner i ögonhöjd med mig och förklarat varför de trodde som de trodde, och varför de önskade att jag inte gjorde sånt  som mina kompisar gjorde utan restriktioner.

 

Jag förstår idag, och till viss del redan då, att mina föräldrar älskade mig högt och ville mitt bästa. 

 

Hur saker och ting hade varit för mig idag, om mina föräldrar och andra kristna runt omkring hade agerat och resonerat på ett annat sätt, vet jag förstås inte. Jag tror dock fullt och fast på att för den som litar på Gud samverkar allt till det bästa. Trots mänskliga misstag kan Gud använda det som är ofullkomligt och förvandla det till något bra. Mitt eget liv har gått i kringelikrokar för att till sist landa i en egen tro, en egen övertygelse, som på något sätt ändå fick sin början i den tro mina föräldrar hade. Den start jag fick är jag idag tacksam för.

 

Bitterheten som en del av mina generationskamrater känner, riktar sig mot människor i vår närhet som inte visste bättre, eller som i värsta fall drevs av krafter som inte var av Gud. Jag har genom åren mött kristna som i stark övertygelse och tro har "försvarat" Guds ord med en sådan ovishet och bristande pedagogik, att enskilda individer, kämpande sökare, har ryggat tillbaka och tappat gnistan. Jag har också mött "kristna" som egentligen bara förtjänar namnet. De var inte sällan hårda mot andra, självrättfärdiga och regelstyrda. En äkta kristi efterföljare lämnar inte spår av förödelse efter sig. Deras liv bör i stället väcka en längtan efter förlåtelse och gemenskap med Gud.

 

Att inse detta, att kunna släppa det och i stället vända sig mot Gud och återupptäcka honom, är en befrielse!

 

Samtidigt känner jag sorg över att de som verkligen är Guds barn, kristna i ordets rätta bemärkelse, drabbas av den kritik som egentligen är avsedd för någon annan. Etiketten "kristen" sitter på allt för många. Att tillskriva andra "ett bottenlöst hat" kan bara göras utifrån ett personligt, subjektivt perspektiv, och kan därför inte uppfattas som en objektiv sanning. Här finns rum för nyanser.

 

Peter Hallström flydde "bort från det orimliga i att inte få vara människa". Det kan jag också känna igen mig i. Frågan för mig idag är: Vad innebär det att vara människa i Guds ögon? Om jag tror på bibelns Gud, på Jesus död och uppståndelse; vad innebär det för mig som människa? Peter Hallström beskriver något liknande:

Han fortsätter:

Om jag inte trodde på och framhöll detta, skulle jag per definition inte kunna kalla mig kristen. 

Bibeln beskriver en ofrånkomlig motsättning mellan ont och gott, sant och osant, ljus och mörker, tro och icke-tro, guds barn och världens barn osv. Dessa saker är som olja och vatten, oförenliga. Att de som tror och de som inte tror inte förstår varandra är därför inte konstigt. Därför är visad respekt för varandra viktigt. Vi måste i kärlek och omsorg respektera olikheter i tro och åsikter - samtidigt som vi håller fast vid och ger uttryck för vad vi själva tror på.

 

I uppdraget som kristi efterföljare ingår nämligen att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus. I detta glada budskap ingår också uppmaningen till omvändelse och bekännelse av synd. Det är denna sista del, som kyrkan idag väjer för - just därför att den ställer krav och tvingar människan att se sitt behov av frälsning. Denna självgranskning är både svår och smärtsam, men nödvändig. Men, den är lika nödvändig för den etablerade kyrkan. Vi riskerar annars att överge "vår första kärlek" och därmed tappa vår trovärdighet.

 

Det handlar alltså inte om vem som har rätt, eller vem som lever bäst och mest enligt "reglerna". Vi är alla syndare och i ständigt behov av Guds nåd och förlåtelse. Vi har inget att komma med själva. Inga krav vi ställer, eller regler vi sätter upp, kan föra en människa till tro och gemenskap med Gud. Det kan bara Guds helige ande göra, och det gör han med kärlek.

"Kristenheten måste vara beredd på att förändras i en ny tid och för att ta ut riktning bör vi kolla in de unga, nykristna och de med annan etnisk bakgrund." säger Markus Holmbom i en debattartikel i Dagen. För att kunna ta oss ur snårskogen föreslår han alltså att vi ska ta rygg på de unga, de som har minst erfarenhet och de som kommer från andra kulturer.

Holmbom menar att vi befinner oss i en identitetskris - både politiskt, ideologiskt och kyrkligt, och att "samfund, kyrkor och kristna ledare kan ifrågasättas om de alls kan kallas kristna." medan de ungar, nykristna "finner sin identitet i Bibelns fasta grund, i den varma välkomnande gemenskapen och i det liv som trovärdigt lever i, tror på och följer Bibelns ord." Många av de gamla, erfarna kristna "saknar till exempel öppenhet för biblisk kritik och prövande av vår tro och våra traditioner. Vi är också ofta mer bekymrade över våra samlingars sång och stil än att betjäna andra och vittna om Jesus i vardagen."

Markus Holmbom gör ett engagerat och lovvärt inlägg, och jag håller helt med honom om att vi hela tiden måste pröva oss själva i förhållande till Guds ord. Tror vi på evangeliet? Lever vi i lydnad? Tror vi på och vilar vi i Guds löften? Varje enskild kristen, och varje församling måste ständigt och dagligen hämta ny kraft och kompassriktning i Guds ord - oavsett ålder, oavsett etniskt ursprung. Här har vi en gemensam grund att stå på, en grund som förhoppningsvis skapar sammanhållning och "tradition" i god bemärkelse.

 

Det som oroar mig är den polarisering som skapas i Holmboms inlägg. Gammal ställs mot ung, gammalt mot nytt, gränser mot gränslöshet, vi mot dem.

 

Vi måste först och främst ha vår identitet och tro grundad i bibeln, och vi måste utifrån det ta ett gemensamt ansvar för de mer jordnära formerna för vår gemenskap. Församlingen är till för alla - både gamla och unga, och den gemenskapen måste präglas av ömsesidig respekt, vilja till kompromiss och självgranskning.

 

Men, vi måste också samtala om vad vi menar med "bibelns fasta grund", och vad det är vi faktiskt tror på. En "tro som lever som den lär" innebär inte per automatik samma tro, eller ens kristen tro.

 

Tillbaka till skolans orienteringsdagar. Låt oss titta på kartan tillsammans, så att vi har samma bild. Låt oss ta ut kompassriktningen tillsammans. Låt oss ta ansvar tillsammans, så att alla hittar kontrollstationerna och går i mål!

 

 

 

"Jesus död var inget offer. Den var en avrättning utförd av romarna." säger professor Thomas Kazen i Dagen idag. De kristna på Jesu tid liknade Jesu död vid ett offer, eftersom de var väl bekanta med de antika offren och deras betydelse. Denna symbolik gav enligt Kazen evangeliet "samtidsrelevans" i deras tid.

 

Idag finns det många som ser offersymboliken som just - metaforer, säger Kazen. De som vill tolka Jesus död som ett bokstavligt offer är dock välkomna att göra det: "gör romarna till offerpräster, Jesus till människooffer, och Golgata till tempelaltare. Gör det till priset av Jesus egen gudsbild! Något bokstavligt offer blir det inte i alla fall."

 

(Jag kommer här osökt att tänka på Tage Danielssons monolog "Om sannolikhet". "Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände" - på korset - "verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning.")

 

Men hur ger man då evangeliet relevans idag? Vi förstår ju uppenbarligen inte offersymboliken enligt Kazen, så hur kan då Jesu död bli "meningsfull för människor idag i ljuset av hans liv, verksamhet och gudsrikesvision? Utan samtidsrelevans, inget evangelium."

 

KG Hammar är lite tydligare: ”Det är Gamla testamentets syn att det behövs offer för att öppna vägen till Gud. Jag tycker det är en rätt otäck tanke att ju mer Jesus lider, desto mer synd väger Jesus upp. Detta är en av flera tankar kring försoningen, men den fungerar inte för oss i dag. Det är svårt att förena kärlekens Gud med att Jesus måste lida. /…/ Det handlar mer om den gudomliga närvaron i det allra mest utsatta än om den gudomliga rättvisan som kräver ett offer.” (KG Hammar, Jag har inte sanningen, jag söker den)

 

Är "sanningssökande" ett försök att skapa en Gud som passar våra behov och vår bild av hur det bör vara, i stället för att acceptera bibelns Gud, vars tankar är högre än våra tankar, och vars egenskapar inte låter sig inskränkas till att vara en snäll och kärleksfull farbror där uppe i himlen? Hur är det med Guds rättfärdighet, hans vrede och dom över synden? Hebr 10:31: "Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer."

Synen på Jesu död och försoning hör direkt ihop med vem Gud faktisk är i all sin väldighet, eller rättare sagt - vem vi vill att Gud ska vara - i diskussioner som denna...

 

Som jag förstår det så menar Camnerin och hennes tankesyskon alltså att Jesus inte tog på sig Guds straff för våra synder. Han visar oss däremot på Guds kärlek och delar vårt lidanden, men han tog inte straffet från Gud för våra synder.

 

Bibelns Gud hatar och straffar synden, och detta straff tog Jesus i stället för oss. Hur går det ihop med ovanstående resonemang?

 

Pastor John Macarthur får avsluta denna betraktelse i sin blogpost Himlens perspektiv på korset :

 

"Vi tenderar ofta att tänka på korset endast i termer av vad det åstadkommer för oss. Vi börjar se oss själva som det centrala i Jesu död, och utgår från att han dog för att vi skulle räddas och bli helgade - för att rädda oss från domen och helvetet.

 

Och samtidigt som allt detta verkligen åstadkoms genom Jesu död, så är det ändå bara en biprodukt. Det är alltihop sekundärt jämfört med det faktum att i slutänden dog Krisuts för Gud. För att till fullo förstå meningen och syftet med Jesu död, måste vi titta på korset ur ett himmelskt perspektiv.

 

En titt i gamla testamentet avslöjar det speciella offersystem som Gud skapade för att handskas med sitt folks synder. I dessa offer, öppnade Gud en väg, genom vilken syndaren kunde komma inför honom och tillfälligt få sin synd behandlad av honom. Den skyldige tog med ett djur till prästen vid tabernaklet, och senare till templet. Syndaren lade sina händer på djuret för att symboliskt överföra sin synd och skuld på djuret. Djuret dödades sedan och dess blod rann ut över altaret.

 

Syftet med offersystemet var att understryka att syndens lön är döden (Rom 6:23) och att Guds vrede kan blidkas genom ett offer (Hebr 9:22). Men dessa djuroffer erbjöd endast ett tillfälligt offer för synden (Hebr 10:4), så de måste upprepas gång på gång på gång. I stället för att ge en permanent förlåtelse, pekade detta tillfälliga offersystem framåt mot Gyds slutliga offer; hans son.

 

Kristus var det enda fullständigt tillräckliga och acceptabla offer för Gud, det enda verkligt syndfria lamm, som kunde offras för att rena mänskligheten från synd. Hebreerbrevets författare pekar på det faktum att Kristus blev både offer och offerpräst genom sin död.

 

"En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen, en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv." (Hebr 7: 26-27)

 

Och helt olik alla tidigare ineffektiva och ofullständiga offer, kunde Kristus till fullo tillfredsställa Guds vrede.

 

"Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden. 27Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas, 28så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning." (Hebr 9:26-28)

 

Och till vem offrades Kristus? Hebr 9:14 ger oss svaret: huru mycket mer skall icke Kristi blod — då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud — rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!

Det är sant att vi får skörda de eviga fördelarna med Jesu offer, men det var ytterst ett offer till Gud. Vi kan inte missta Jesu död för något mindre.

(John Macarthur)

 

 

Problemet för Kristi efterföljare idag är inte så mycket teologisk "tvärsäkerhet", som teologiskt "självförebrående". Det finns hos kyrkan en många gånger förödande brist på självförtroende, orsakad av påtryckningar, tvivel och rädsla för att stöta sig med den omgivande värld - som kristi efterföljare per definition inte är en del av. Vi finns i världen och ska förhålla oss till den, men vi ska inte låta den övertala oss till att anpassa det evangelium vi är satta att bära fram till det för tillfället politiskt korrekta.

 

Jag håller dock med Lars Ingelstam om att debatten - bland de kristna - ibland blir onödigt hätsk. Den "obehagliga och nedlåtande tonen" är ibland förvillande lik den ton som de allra mest militanta ateister tar sig. Ingelstam visar i stället föredömligt prov på ett bättre ideal i sin artikel i Dagen. Vi måste kunna uttrycka olika åsikter och argument, men på ett värdigt sätt.

 

Lars Ingelstam säger vidare:

 

Precis som Bertrand Russel sa, så är problemet med världen de högljutt tvärsäkra (= dumma), inte de kloka, tysta. De kloka är allt för fulla av tvivel... Ju mindre man vet desto lättare är det att vara tvärsäker, vilket givetvis blir ett stort problem om man önskar en fruktbar och värdig debatt.

 

Samtidigt kan man ändå ifrågasätta om "sökandet" efter sanningen verkligen är mer önskvärt och i någon mån mer värdigt, än ett tydligt deklarerande av "sanning" när det kommer till kristen tro. Här riskerar vi att bli vaga och relativa i vår syn på vad evangeliet egentligen säger.

 

För en sann Kristi efterföljare bör det t ex vara ett obestridligt faktum - en absolut sanning - att:

 

Det bibeln (och Jesus själv) säger om Jesus Kristus är sant:

Jesus är vägen, sanningen och livet. Ingen kan få gemenskap med Gud, Fadern, utom att erkänna och bekänna Jesus Kristus vara Herre. Den som kommer till tro på Jesus Kristus, bekänner sin synd och sitt beroende av Guds räddning, blir helt utan krav på motprestation frälst.

 

De mest grundläggande sanningarna måste vi gå ut och hävda som just obestridliga sanningar. Det är när denna absoluta grund för kristen tro börjar att relativiseras och omdanas till något som bättre passar in i denna tids sätt att tänka, och det är när vi inte längre ställer oss upp och försvarar Guds sanna ord, som vi har all anledning att vara oroliga för oss själva!

 

En anledning till att det blir så här kan kanske vara att vi krånglar till det som i grund och botten är naivt enkelt i Guds budskap till oss. I en intellektuell strävan att förstå, och göra Guds ords sanningar begripliga för alla (även de som inte tror) tappar vi lätt bort sanningen, som bor i det enkla, och för världen dåraktiga.

 

 

 

 

"Gammelpingstvännen" (hans egna ord) pastor Daniel Alm, i Pingst Västerås, står fast vid att endast låta troendedöpta bli medlemmar i församlingen. Risken är annars "att vi blir mer en folkkyrka, och mindre en väckelserörelse" säger han.

 

Han säger i artikeln i Dagen också följande:

 

- vi förlorar kanske kortsiktigt, men vinner på sikt genom att fortsätta följa vår teologi och tradition

- vilka signaler skickar vi till dem som varit barndöpta, men som döpt sig som vuxna?

- det finns en risk att dopförkunnelsen tonas ner i församlingarna

- om inte medlemmarna omfamnar samma teologi som den kyrka de tillhör, blir det konstigt. En sådan person kan t ex inte undervisa i troendedopet.

- teologin har funnits i 90 år. Viktiga frågor som den här ska inte avgöras på ett församlingsmöte. Det är en andlig fråga, för ledarskapet.

 

Insiktsfullt och klokt, samt överensstämmande med Guds ord. Det finns hopp!