Dagen 18/9-13: Balans
Ulf Sundkvist skriver i sin ledarkrönika i Dagen, 18/9-13, om riskerna med att hamna i endera diket vid sidan om den smala vägen; det samhällstillvända, anpassningsberedda diket eller det bokstavstrogna, "konservativa" diket. Det uppstår gärna pajkastning från båda håll, något som den onde själv säkert är mycket intresserad av att skapa. Medan "striden" pågår, förloras värdefull tid till att sprida evangeliet.
Sundkvist refererar till Piensohos omtalde bibelstudium på Nyhemsveckan, och menar att reaktionerna på denna predikan är exempel på denna från två håll kommande pajkastning. Pienshohos ärende var enligt Sundkvist att visa på den smala vägen i mitten, den som leder den djupt troende framåt i sund kärlek och värme till sina medmänniskor, de som ännu inte funnit vägen. Piensoho "äter och dricker med syndare". Bra!
Att sluta umgås med sina vänner, sina släktingar, sina arbetskamrater för att de inte delar ens tro, eller för att de lever på ett sätt som går stick i stäv med ens eget, kristna liv, är för mig en mycket märklig kristendom. Ska vi följa Jesu exempel, så ska vi givetvis "äta och dricka med syndare". Vi ska utan att göra avkall på vår egen tro och övertygelse, rakryggat stå upp för evangeliet samtidigt som vi umgås i kretsar där denna vår tror utmanas/utmanar och sätts/sätter på prov. Att det ens behövs en uppmaning att göra så är märkligt.
Den "pajkastning" som Sundkvist illustrerar på följande sätt ”Vi håller fast vid Bibeln, vi anpassar oss inte. Men ni, där borta, ni håller på att förlora er själ”. /.../ ”Vi finns med i samhället, vi har relationerna. Ni däremot, har förlorat kontakten med er omgivning. Isolera er mera och ni marginaliseras totalt” handlar ju egentligen inte om modet att "sitta med syndare" eller inte, utan den handlar mer om huruvida man förhåller sig till bibeln som en absolut auktoritet och vägvisare eller inte.
Att "äta och dricka med syndare" kan vi göra vare sig vi anpassar vårt budskap så att det framstår som attraktivt för omvärlden, eller om vi möter världen med ett radikalt, "obekvämt" budskap, som skakar om och utmanar. Skillnaden ligger mer i hur vi ser på och presenterar bibeln, Guds ord.
En levande diskussion inom kyrkan som handlar om hur vi står upp för bibelns sanningar inför vår omgivning är oerhört viktig och önskvärd. När stora delar av kristenheten idag inte bara är villiga att "äta och dricka med syndare", utan i samband med det också devalvera Guds ord, undvika de mest utmanande delarna, och anpassa evangeliet till en lättuggad sörja för att locka "sökare" till kyrkan, behövs det starka förespråkare för Guds oförvanskade ord. Låt inte den diskussionen dö ut, kalla den inte "pajkastning" för att tysta den, utan ge den rum och ett seriöst lyssnande.
Under tiden den diskussionen pågår inom kristenheten, ska givetvis båda "sidor" möta sin omgivning med kärlek och respekt - precis som Jesus gjorde. Förhoppningsvis på samma radikala och utmanade sätt som Jesus!
