dagenreflektion

I efterdyningarna av det svenska valet, har många tankar väckts om mål och mening, ursprung och innehåll. Vad är vår själ och vårt hjärta? Hur ska vi profilera oss för att överleva? (Artikel)

 

Men självrannsakan kräver mod och ödmjukhet. Det är ofta lättare och mindre förödmjukande att söka fel hos andra och därmed missa möjligheten till storstädning och nystart hos sig själv. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är inte unik i sitt beteende när han (enligt Aftonbladet idag) skyller valförlusten på sina allianskollegor Socialdemokraterna. Men frågan är om det inte vore mer fruktbart för vänsterpartiet att titta på sitt eget agerande, eller brist på agerande, och därifrån börja om på nytt? Det är möjligt att detta redan görs, men varför inte också i det offentliga utspelet? Här är KD ett bättre föredöme. (Artikel)

 

Wikileaks ständiga avslöjanden om vad som sker bakom kulisserna, i mejlväxlingarna som inte var avsedda för offentlighetens ögon, tvingar på ett annat sätt fram en självrannsakan. Att plötsligt stå naken i offentlighetens ljus med sina uttalanden och sitt skvaller är obehagligt, men det kan samtidigt öppna dörren för självgranskning och möjlighet till nystart.

 

De många avslöjandena om övergrepp och pedofili inom katolska kyrkan, har på samma sätt tvingat upp dörrar och fönster för vädring.

 

Många fler exempel kan räknas upp.

 

Påtvingat eller inte så måste vi granska oss själva för att komma på rätt spår. Det krävs också mod att i denna granskning se sanningen i vitögat och därmed ta de rätta besluten. Att försöka skyla över och skapa nya dimridåer och bubblor gör bara nästa fall större.

 

Kanske är vi inne i en tid av global självrannsakan? När ekonomier rasar – på både privat och offentlig nivå – kommer den livsnödvändiga eftertanken in. Ibland är den så blek att den inte har energi att ta nya tag, men ofta är kraschen, avslöjandet, räddaren i nöden.

 

Om frågor börjar ställas av ett avtrubbat samvete, en fördunklad syn, men i ärlighet och yrvaken rädsla, finns det dock hopp om rätta svar och räddning. Det är den skarpögda ondskan, som vaksamt, medvetet och uträknat tömmer jorden och människorna på kraft och framtidstro, som det inte finns något hopp för.

 

Inom politiken, inom kyrkan, inom näringslivet, inom skolan, inom miljörörelsen, inom vården – ja snart sagt överallt, är det tid för självrannsakan.

 

Vilka är vi? Vad vill vi? Vad gör vi? Varför? Hur? För vem?

 

Det är hög tid att tänka till.

Det började som en skakning på nedre däck.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp… (Mikael Wiehe)