Dagen 6/8 - 15: Thomas Merton
Det är mycket som konkurrerar om vår uppmärksamhet i det informationstäta och stressande samhälle vi lever i idag. I skolan kan man se att när kraven i förhållande till förmågan är för höga, när nivån är för låg eller för hög, när det som ska studeras inte känns relevant, så sjunker motivationsnivån vilket också bidrar till koncentrationssvårigheter. Liknande förhållanden och en splittrad tillvaro skapar sannolikt stress och sämre förmåga till koncentration och närvaro i nuet för oss alla.
Frågan är dock vad som är det största problemet i den samtidsbild som Joel Halldorf målar upp i sin ledare i Dagen den 6/8. Har vi idag svårt att koncentrera oss på att läsa/lyssna till bibelns livsviktiga budskap på grund av störande moment utanför oss själva, eller är bristen på inre motivation ett större problem? Är bibeln tillräckligt intressant för oss som vägledning i det andliga växandet? Får vi i kyrkan hjälp att förstå sammanhangen? Är vi villiga att välja bort aktiviteter i vardagen till förmån för det som ger näring åt vår andliga utveckling? Disciplin och goda bibelläsningsvanor är i sig en ”övning” som ger färdighet, men motivation, längtan och en villighet att försaka, att leva i lydnad och efterföljelse måste också finnas där.
Oavsett vad svaret på frågorna är för den enskilde, så måste nästa fråga ställas: Vilken ”Gudsröst” ska vi lyssna till? Hur det ska ske och var, är frågor som jag tror påverkar den första mer än vi kanske tror.
Det som Joel Halldorf inte nämner, anas bakom namnet Thomas Merton, alias Rabbi Vedanta, mannen som i modern tid populariserade den kontemplativa bönen för den stora massan utanför klostren, och myntade begreppet ”centering prayer”.
Det stämmer att denne katolske munk placerade lyssnandet som centrum av kristen spiritualitet, men inte bara där, utan även i centrum av hinduisk, zen buddistisk och sufisk spiritualitet som han på nära håll studerade och kände frändskap med. Han ansåg till en början att ”sanningen” endast fanns inom den katolska traditionen, men kom efter hand fram till att det ”gudomliga ljus” han fann i sin inre tystnad var samma ljus som övriga religioner med liknande ”bönetraditioner” hade. Han såg likheter i utövandet och en gemensam grund i mystiken. Detta gemensamma suddade med tiden ut gränserna och gav rum för tanken att alla religioner delade samma grundläggande sanning och att kristendomen ensam därför inte kunde göra anspråk på vägen till skapelsens Gud. Merton menade vidare att en öppenhet inför de österländska religionerna kunde ge rika möjligheter att lära sig mer om potentialen i vår egen kristna tradition.
Att referera till Thomas Merton och därigenom antyda att kontemplativ bön skulle vara en lösning på nutidsmänniskans svårigheter att lyssna till Gud är alltså inte oproblematiskt. För postmodernistiska öron kan Mertons tankegångar kanske verka spännande, generösa och tilltalande, men sökandet efter gudsnärvaron i det inre tysta rummet ledde honom ut på vägar som ligger långt från evangeliets enkla sanning: Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom honom. I den stund vi kommer fram till att mystikens väg är en gemensam, universell väg och att Gud kan nås på fler än ett sätt, har vi omintetgjort Kristi försoningsverk på Golgata.
Dagen 14/2-14: Det som syrar hela degen
Håkan Arenius skriver i Dagen (insikt) om påve Fransiscus 200 sidor långa uppmaning till evangelisation. Texten talar enligt Arenius samma "väckelsespråk" som pingstvänner är vana vid från exempelvis "Nyhemsveckan", den ger skarp samtidskritik (om t ex växande ekonomiska klyftor), retar upp en och annan nyliberal, och den innehåller - förstås - en bön till Maria, om hjälp i evangelisationen.
Håkan Arenius: "Om de första 283 styckena i stort sett skapar igenkännandets glädje hos en svensk väckelsekristen – hur nu en sådan kan definieras – så är de sista fem styckena en riktigt hårdsmält kost för densamme. Här vänder sig nämligen påven till Maria i en bön om hennes hjälp i evangelisationen. Den läsare som inte orkar med den romerska kyrkans Mariasyn får väl helt enkelt välja att förfasa sig eller att gå förbi efter att ha konstaterat faktum: sådan är den katolska kyrkan. Också."
Att "inte orka med", eller "förfasa sig" över den romerska kyrkans Mariasyn är sunt bibliskt. Ska vi verkligen "gå förbi" det faktum att den katolska kyrkan presenterar en annan tro och en annan teologi och att denna lite jobbiga bit av påvens text är precis det som syrar hela degen? Ja, katolska kyrkan säger bra saker då och då, men är det inte just det som är problemet? Denna förvillande blandning av ljus och mörker?
Påvens "goda ord" kan vi hitta på annat håll; i bibeln och i den förkunnelse som den icke katolska kyrkan har. Påven må vara en vänligt leende man som kysser sin omgivning, som har en rätt så pragmatisk syn på sin kyrkas teologi, som har människokännedom och socialt engagemang, men detta är han inte ensam om. Det faktum att han har en gigantisk tradition och organisation bakom sig i form av den katolska kyrkan, ändrar ingenting.
Att inte ta avstånd från den katolska läran, och dess evangelisation som går ut på skapa nya katolska lärljungar, vore fel - av många, lätt upppräknade skäl. Detta kan dessutom göras utan åthävor, utan hårda ord, utan hetsig debatt. Låt oss helt enkelt ägna oss åt det vi icke-katoliker tror på och lyfta fram de goda exemplen på denna tro ur våra egna led. Katolska kyrkan behöver inte hjälp med att marknadsföra sig. Det är de mycket bra på själva - både i dag och historiskt.
Dagen 8/1-14: För livet
Se för tidigt födda barn - då och nu.
Abort - en serie lektioner av R C Sproul.
The truth (about abortion) will set you free" av J Piper.
Samtal om abort. J Macarthur och R C Sproul.
John Macarthur: "Abortion and the campaigne for immorality".
Dagen 5/1-13: Political correctness
Enligt en artikel i Dagen idag är barndopet återigen i fokus, men nu i England. Det handlar där inte om barndop kontra vuxendop, utan om vilka ord som används i den engelska kyrkans nya dopceremoni.
I den tidigare ceremonin frågade prästen föräldrar och gudföräldrar följande:
"Do you reject the devil and all rebellion against God?", prompting the reply:
"I reject them." Then:
"Do you repent of the sins that separate us from God and neighbour?" with the answer:
"I repent of them." (www.theguardian.com)
I den nya versionen har dessa frågor tagits bort och varken djävulen eller männsikans synd nämns. I den nya versionen uppmanas i stället föräldrar och gudföräldrar att "reject evil, and all its many forms, and all its empty promises".
(Att föräldrar och gudföräldrar ska besvara dessa frågor i stället för den som blir döpt är en annan märklig ordning som hör barndopet till, men det är som sagt en annan fråga som tidigare diskuterats både i tidningen Dagen och i den här bloggen!)
Den engelska kyrkans förslag till förändringar av vad som ska sägas vid dopceremonin har dock fått kritik. Förre biskopen av Rochester, Michael Nazir-Ali, menar att kyrkan genom sin nyordning tömmer den kristna undervisningen på intellektuellt innehåll och på så sätt fördummar den. Den fördummar också människorna som kommer till kyrkan och utgår ifrån att de inte förstår, i stället för att undervisa och förklara vad dopet är, och vad de olika delarna i ceremonin har för betydelse.
Micahel Nazir Ali:
"When it comes to the service itself, the need is not to eliminate crucial areas of teaching but to explain them."
"It is best to call a halt to this perhaps well-meant effort before it further reduces the fullness of the church's faith to easily-swallowed soundbites." (Källa: The Guardian)
Problemet som beskrivs av Nazir Ali är inte unikt för England, utan kan sägas vara en trend som vi är bekanta med även här i Sverige. I en insändare i Dagen den 3/1-14, beskriver Biörn Fjärstedt detta genom att jämföra kyrkan med skolan; skolan är i kris och det samma gäller för den svenska kyrkan.
I Kyrkoordningens fyra prioriteringar kommer undervisningen på plats nummer två efter gudstjänsten. Undervisningen har dock varit försummad under en lång tid menar Fjärstedt och säger att den snarare har ersatts av ”entertainment”. Dessutom menar han att kyrkan har ”följt skolans recept med elevcentrerad undervisning, mindre lärande och mer vad tror du själv? ”
Tidigare var prästen församlingens lärare, men ”alla vet att predikan har skiftat från lärande och kunskap om trons ting till psykologiska reflektioner och etiska värderingar kring miljö och diakonala frågor. Allt färre är där och hör på.” fortsätter Fjärstedt. Han anser också att prästutbildningen – precis som lärarutbildningen – har karaktäriserats av en hel del ”flum”: ”Prästutbildningen fick nya former med särskilda institut för sammanfattning och tillämpning av det universiteten tillhandahöll. Men tonvikten lades på ideologisk likriktning och, som i skolans lärarutbildning, en hel del flum.”
Det Fjärstedt pekar på är alltså en ökad otydlighet och en brist på identitet i stället för de ”knivskarpa formuleringar” som behövs för att vi inte ska gå på grund rent teologiskt.
Engelska kyrkan vill att besökande föräldrar och gudföräldrar ”ska förstå”. Man utgår alltså ifrån att kyrkobesökarna är dåligt utbildade, vilket kyrkan själv bör ställas till svars för, men är det verkligen så enkelt som att besökarna inte förstår?
Nej jag tror snarare att vi här - återigen – har ett exempel på en feg och trendkänslig kyrka, som inte vågar stå för de bibliska sanningarna, utan hellre sätter fingret i luften och känner efter vartåt de milda, politiskt korrekta vindarna blåser. Världens gillande är viktigt.
Dagen 30/12-13: Gud har en plan
Kristenheten är i kris - om man tittar på antalet nedlagda församlingar och det minskade antalet kyrkobesök, säger Stefan Holmström i en debattartikel i Dagen den 27 dec. Detta är särskilt allvarligt "i tider då bibelanvändningen minskar katastrofalt."
Vad göra? Vad lyfta fram?
Stefan Holmström så som jag tolkar honom:
- Låt oss vara djupt förankrade i teologin som hanterar både med- och motgång. Låt oss vara frimodiga - oavsett omständigheterna.
- Låt oss hålla samman kring Kristus och hans ord.
- Låt oss söka Gud och hans tilltal i bön.
- Låt oss vara frimodiga och inte blygas för evangeliet i dess fullhet.
- Låt oss uppmärksamma det Gud gör i vår värld och fira det.
- Låt oss uppmärksamma det Gud gör i vår värld och fira det.
- Låt oss ta vårt lärjungaskap på större allvar, utveckla det, växa i tron, helgas
- Låt oss söka enkelheten och relationerna. /.../ Andlig fördjupning och inriktning på lärjungaskap och mission är den treenighet vi och vårt land behöver. Det är motgiftet mot den inre avkristning vi drabbas av och motorn i det missionsuppdrag vi har till vårt mångkulturella svenska folk.
Ja, vi behöver verkligen dessa saker men kanske framför allt en förnyad tro och förankring i Guds ofelbara, sanna ord. Vi behöver lämna alla mänskliga "självhjälpsstrategier" bakom oss och kasta oss ut i den högstes armar. Vi måste se vårt överväldigande och totala beroende av honom som en styrka, inte en svaghet.
Även om "vintern" kanske ser ut att vara på väg inom svensk kristenhet, så lyser sanningens lampa varm och trygg för den som håller den brinnande.
Låt oss påminna oss om Guds löften till oss.
"Förbli i mig, så förblir jag i er." (Joh 15:4)
Dagen 27/12-13: Nyårslöfte 2014
"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft."
(5 Mos. 6:5)
"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
(Joh 13:34-35)
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
(Matt 7:12)
"Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig."
(Matt 25:40)
Att älska enligt Guds ord, är själva grunden för rättfärdighet och rättvisa.
"Ibland måste ord komma till oss på nytt för att påminna oss om vad de innebär." skriver Felicia Ferreira i dagens ledare. Jag håller helt med henne om det. Vi måste framför allt låta Guds ord - inte Påvens - komma till oss gång på gång, gång på gång. Vi måste också be Guds helige Ande att hjälpa oss förstå vad orden innebär, vad Gud säger till oss.
”Förlåt mig, jag gjorde fel” är viktiga ord oss människor emellan. Men hur ska vi förhålla oss som kristna, som Gudsordets bärare, när bibliska sanningar krockar med omvärldens tänkesätt och ideologier? Ska vi säga: "'jag vet inte, du får gärna lära mig' och (...) söka sanningen framför att spela med i gängse uttryck eller åsikter."?
Ferreira fortsätter: "För oss som tror, för dig som inte tror, för oss alla är utmaningen att öppna hjärtat för Gud. Endast om vi öppnar våra hjärtan kan vi se klart och se Gud."
Vad innebär det att öppna sitt hjärta - för Gud? Vilken Gud? Kan vi åstadkomma detta själva, eller är det kanske ett verk som den helige Ande utför i våra hjärtan när vi vänder oss till den ende sanne Gudens ord till oss, och till Jesus Kristus vår frälsare?
Tidningen Dagens vision för 2014:
"Vi är och ska förbli en tidning som strävar efter att vara frimodig, ambitiös och öppen. Inför 2014 vill jag gärna ge en förnyad innebörd i att sky stolthet och själviskhet. Vår ambition är att peka på de goda exemplen. Tidningens uppdrag är också att på ett klokt och ödmjukt sätt vara en profetisk röst och med samlade erfarenheter och Guds ledning analysera nuet, tala öppet om vägval och konsekvenser och blicka mot framtida perspektiv."
Frimodighet behövs idag, ambition likaså, men Guds ledning när det gäller urval av goda exempel, de öppna samtalen om vägval och deras konsekvenser är kanske allra viktigast. Jag ber att tidningen ska kunna vara ett Guds redskap i detta arbete, eftersom den mediala likriktningen faktiskt är så stor och så utmanande.
Mitt i detta vill vi (Dagen) peka på det evangeliska sättet att tänka, gärna med påven Franciskus ord som råd."
Utveckla också vad det "evangeliska sättet att tänka" faktiskt innebär och vad det bör få för konsekvenser i samhället. Och gör detta - med Guds ord som stöd!
Dagen 19/12-13: Djuren som lärare
Pelle Strindlund påminner oss i en artikel idag om djuren och deras många gånger bedrövliga tillvaro. Inte minst nu i juletider, då skinkan och andra kötträtter står på det dignande julbordet, behöver vi påminnas. Djurens lidande i den kallt ekonomiskt sinnade köttindustrin, får inte glömmas bort. Kanske är det svårt att med kort varsel tänka till, känna efter, och avstå julbordets traditionella rätter, men omsorgen och tanken på djurens roll i vårt ätande kan förhoppningsvis fortsätta in i det nya året och på sikt bli en alltmer påträngande vägvisare.
Dagens rubriksättning, "Krubbans ko kan vara andlig vägledare", är inte helt lyckad. Strindlund själv talar om att djuren kan lära oss något; de är tålmodiga, drivs inte av prestationskrav, tar en dag i taget, lever nu. Att antyda att djuren skulle kunna vara något mer än så är onödigt. Det här handlar inte i första hand om andlighet, utan om etik och moral, en medvetenhet om att vi har en skapelse att förvalta på bästa sätt.
Vi pysslar om våra katter, hundar, fågar, marsvin och andra husdjur, men det som är på avstånd; de djur som står på ett smutsigt betonggolv överallt i världen och snart ska ledas bort för att avlivas - förhoppningsvis utan att de plågas för mycket, glömmer vi lätt bort.
Vår relation till djuren är egocentrerad. Vi mår bra av att ha våra djur där hemma, att pyssla om dem att ge dem och få tillbaka någon slags kärlek. Vår relation till djuren handlar mycket om oss själva, om vårt eget välbefinnande. Det som ingår i vårt centrum och som kan ge oss något tillbaka, omhuldar vi.
På samma vis glömmer vi bort de människor som just denna julhelg varken har mat eller ordentligt tak över huvudet. Barn och vuxna svälter, fryser och befinner sig i krig, men de är långt borta när vi tänder ljusen på våra dignande julbord ...
Dagen 19/12-13: Kyrkans sekularisering
"Problemet med sekularisering är inte att samhället sekulariseras, bekymret är kyrkans egen sekularisering" skriver Lennarth Hambre i en artikel i Dagen idag." Tack för dessa kloka ord Lennarth, du slår huvudet på spiken här.
Det finns ett andligt sug i vårt samhälle idag. Det finns ett sökande och en längtan efter svar på tillvarons och livets frågor, som vi som kristna medmänniskor kan och måste svara på.
För att det här ska fungera så bra som möjligt måste kyrkan bli den plats där den troende får undervisning, kraft och mod att ta sig an vardagens alla möten och möjligheter. Kyrkan måste i högre grad ses som platsen för tillväxt, fördjupning och förankring i ordet - med sikte på vardagens potentiella samtal om Jesus Kristus som den enda vägen till Gud, men kyrkan ska också vara en plats där vi ärar och upphöjer Gud. Idag ägnar sig dock stora delar av kristenheten åt sin egen "andliga njutning" med hjälp av musiken och med hjälp av förkunnare som vet att spela på känslor och leda församlingen till extatiska "möten med Gud", där upplevelsen står i centrum, snarare än Guds levande ord.
Hur känner man igen en världslig/sekulariserad kyrka? Jo, genom att vara väl förtrogen med vad som är heligt och hör kyrkan till. Det är därför troheten mot Guds ord är så viktig. En sann kristen kyrka fokuserar på att få näring och kraft av Guds ord, och försöker komma helt i linje med det som bibeln undervisar om. Den sekulära kyrkan lyssnar utåt och tillåter ett världsligt/sekulärt tänkesätt att sippra in i den kristna tron och dess praktik, och på så sätt urvattna sanningen.
Några saker som kan vara tecken på en församling som går åt fel håll:
- Man säger eller antyder att Bibeln inte är Guds inspirerade ord och att den inte är ofelbar.
- Andra böcker, andra källor får ett större utrymme som auktoriteter än Bibeln.
- Man säger eller antyder att det finns mer än en väg till frälsning, och till Gud.
- Det tar emot, är genant att säga att Jesus är enda vägen till Gud.
- Den Jesus som predikas är inte den Jesus - Gud och människa, syndfri och ren - som bibeln predikar.
- Frälsningen framställs inte som en gåva utan krav på motprestation, utan något man genom gärnningar måste göra sig förtjänt av.
- Ett relativistiskt förhållningssätt som säger att det inte finns något absolut rätt eller fel.
- Stor försiktighet med att stöta sig med någon genom att förkunna bibliska sanningar.
- Moraliska predikningar om hur vi bör leva och vara, utan att det finns ett fokus på Jesus Kristus som källan och skälet till denna vilja.
- Ett accepterande av ett homosexuellt levnadssätt. (Motsatsen är bibliskt, men innebär inte hat mot, eller ett distanserande från de som är homosexuella. Kärlek och förståelse går hand i hand med ett bibliskt förhållningssätt.)
- Undvikande av att peka på och fördöma synd i samhället.
- Att framhålla psykologin som auktoritet när det gäller den mänskliga naturen. (Psykologin kan ge oss hjälp och insikter, men får aldrig motsäga Guds ord i frågor om den mänskliga naturen.)
- Att använda "politiskt korrekta" formuleringar om världen, som ersätter bibliska värderingar och sanningar.
- Att gå till kyrkan är en vana som i första hand ger socialt umgänge och tillhörighet.
- Bönen är en sista "utväg" i stället för det första steget. Bönen står inte i förgrunden som ett bevis på vårt ständiga behov av Guds kraft och ledning.
- Det är inte väsentligt att sända ut missionärer och evangelister för att sprida Guds ord.
- Skilsmässostatistiken närmar sig den som finns i samhället i stort.
Kyrkans ledare måste själva tro på, och se som sin främsta uppgift att predika den korsfäste och uppståndne Kristus - gång på gång på gång. De måste som Lennarth Hambre skriver, föra "samtal om Jesus som enda vägen, omvändelsens nödvändighet och Bibelns trovärdighet", och inte ägna sig åt "omtolkningar av bibliska texter kring samlevnadssyn, miljöengagemang eller meditativ mindfullnes vaknade intresset."
"Genom omtolkningar av texterna och förändring i tillämpningen skapas ett urvattnat evangelium som inte hjälper människors andliga längtan utan befäster henne i sina egna uppfattningar och ritualer utan befriande kraft."
Dagen 18/12-13: Ulf Ekmans teologi
I Dagen idag intervjuas Ulf Ekman av Joakim Lundgren, med anledning av den andra delen av Ekmans memoarer. Bland annat talar de om helande och andens nådegåvor:
"Ekman menar att varje kristen har två val. Antingen tar man Bibelns undervisning om helande och nådegåvor på allvar, eller så väljer man att hoppa över texterna och säger att de inte går att förstå. – Men att göra så är ingen lösning. Vi behöver bli utmanade av det övernaturliga och inte slå oss till ro i det här systemet som bara artificiellt kan möta våra behov och där vår tillfredsställelse finns i ”Skavlan” på fredagskvällarna."
Det finns förstås fler än dessa två val som Ulf Ekman nämner. Man kan ta bibelns ord om helande och nådegåvor på största allvar - precis som man gör med allt annat i bibeln, men ändå inte göra helandet och miraklerna till huvudsaken. Många av de världskända "helande-förkunnarna" gör just detta. Det är stort fokus på övernaturliga event, och helandet och miraklerna överskuggar lätt det rena, enkla evangeliet. Med andra ord; det är lätt att man hamnar i en situation där man "ger kunderna vad kunderna vill ha". Vem vill inte ha ekonomisk framgång? Vem vill inte bli frisk? Vem vill inte drabbas av övernaturliga upplevelser och se mirakler?
Ett sundare förhållningssätt är att predika evangeliet i första hand, och i detta lita på Guds i alla lägen oinskränkta makt att göra det han vill bland människorna. Ibland kan det innebära att en person blir helad - underbart! Inget är omöjligt för Gud.
Ett annat förhållningssätt kommer av hur bibeltexten tolkas. Det finns de som tar ordet på allra största allvar och kommer fram till att de gåvor som nämns i apostlagärningarna och på andra ställen i bibeln, resulterade i under och tecken som var av största vikt då, för kyrkans etablering och fortlevnad. Debatten är emellanåt mycket högljudd vad gäller tron på om gåvorna i princip har upphört, eller om man kan göra anspråk på dem på samma sätt nu, som under apostlarnas tid. Det handlar dock - oavsett vilken ståndpunkt man intar - inte om att "hoppa över något" och påstå "att det inte går att förstå".
Det finns förstås alltid de som "hoppar över", eller "struntar i" bibelns ord när det blir för svårt att komma fram till ett svar, men så är det nog i många sammanhang. Här behövs därför av Gud särskilt utrustade bibellärare som kan tolka och frambära ordet utan att det förvrängs eller förtunnas. Jag tror dock att vi alla skulle komma mycket långt med att sätta Jesus Kristus och hans försoningsverk i centrum när vi berättar de goda nyheterna för andra. Sans och balans och en ständigt närvarande medvetenhet om vår litenhet, vårt enorma behov av Guds ledning, kommer att leda oss rätt i dessa frågor.
Uttalandet om att "vi behöver bli utmanade av det övernaturliga och inte slå oss till ro i det här systemet som bara artificiellt kan möta våra behov" skulle behöva genomlysas och förklaras ytterligare.
Frågan om sonens konvertering till katolicismen kommer också upp i intervjun:
"Vi snabbspolar till nutid. Nyligen meddelade sonen Benjamin att han konverterar till katolicismen – ett beslut som Ulf säger sig stötta till hundra procent.
– Jag tycker bra om min son och jag har välsignat honom i detta. Jag var också med när det skedde, säger han."
Ja, vilken förälder skulle inte vilja välsigna sina barns genomtänkta beslut, och stötta till hundra procent? Hans uttalande är mänskligt sett mycket förståeligt. Att Ulf Ekman är den offentliga person och ledare han är, komplicerar dock det hela.
Kan vi som evangeliska kristna någonsin välsigna ett beslut om att konvertera till katolicismen? Vad händer med vår tro, eller rättare sagt; vad har hänt med vår tro i det ögonblick vi gör det?
(Bildkälla: aletheia.se)
Dagen 17/12-13: Ensam med Gud
Apropå Knutby: Jag håller med Carl-Henrik Jaktlund om att det gäller att söka den sunda församlingsgemenskapen. Att den är liten, nära och begränsad i antalet medlemmar behöver inte vara något dåligt - tvärtom. Låt alltså inte det dåliga Knutbyexemplet avskräcka. Det finns också risker med allt för stor distans mellan trossyskon, i stora gemenskaper.
"Kontroll, styrning och instängdhet ska man fly, både som församling och som enskild person. Det är destruktivt och hämmande. En god församlingsmiljö med varma och nära relationer är dock snarare en förutsättning än ett hinder för kristen utveckling." (C-H Jaktlund)
Liten eller stor församling; viktigt är dock att du har en sund, levande och personlig relation till Jesus Kristus själv och till Guds ord - en tro som håller var du än befinner dig. Vi är alla olika - även vad gäller förmåga och intresse för sociala närkamper. En del vill och behöver leva på lite distans. Andra hittar sin styrka i det nära medmänniskoskapet, och är kanske till och med beroende av det. Inget av detta behöver innebära distans till Jesus Kristus.
Viktigt är dock att den nära och varma gemenskapen, föräldrars, syskons och vänner tro och närhet till Gud, inte ersätter din egen personliga tro och tillit till Jesus Kristus. Där jag växte upp i en medelstor frikyrka, i en medelstor stad i mellansverige, fanns det en sund och nära gemenskap mellan medlemmarna i församlingen. För egen del innebar detta samtidigt en trygghet som i viss mån ersatte mitt behov av Gud, eller kanske snarare medvetenheten om mitt behov av Gud.
Att komma utanför detta sammanhang en stund, att plötsligt stå där på distans, innebar en nyväckt medvetenhet om min egen relation till Gud. Jag fick luft, kunde andas själv, insåg mitt beroende - inte av församlingen i första hand, utan av Gud.
Att förlora nära och kära förstärker insikten om att DU och GUD i vissa lägen är det enda som räknas.
När du går över floden går du ensam.
När du går över floden lämnas allt.
Inga vänner följer dig,
rikedomen räknas ej.
När du går över floden lämnas allt.
När du går över floden lämnas allt.
Inga vänner följer dig,
rikedomen räknas ej.
När du går över floden lämnas allt.
Dagen 17/12-13: Flummigt om mission
I en artikel i Dagen idag, berättas att det missionsdokument som Kyrkornas Världsråd har arbetat med sedan 2006, i år har presenterats vid generalförsamlingen i Korea och nu har översatts till svenska, av Svenska missionsrådet, och Sveriges kristna råd.
Efter genomläsning är jag rådvill. Vad betyder detta? Har man misslyckats så kapitalt med översättningen, eller är dokumentet verkligen menat att vara så poetiskt-andligt högtflygande, så fullt av luddighet, och så otydligt?
Är det så det blir i brett ekumeniska sammanhang där allas röst ska höras, ingen trampas på tårna, och omvärlden i alla dess färger och former skall visas hänsyn till självutplåningens yttersta gräns? Vad händer då med Guds sanna evangelium? Vad händer med det glada budskapet, det enkla, men omvälvande, livsförvandlande evangeliet?
Enligt artikeln vänder sig dokumentet till en vidare läsekrets, alltså inte bara de invigda medlemskyrkorna och organisationerna. Man förväntar sig därför ett lättläst, tillgängligt dokument som på något sätt kan ge vägledning i frågor om mission. Enligt Robert Odén handlar missionsdokumentet nämligen om "vad mission är".
Jag är inte helt övertygad:
"Spiritualiteteten ger den djupaste meningen åt våra liv och motiverar våra handlingar. Den är en helig gåva från Skaparen, kraften att bejaka och vårda livet. Denna missionens spiritualitet har en förvandlande dynamik som genom människors andliga engagemang kan förändra världen med Guds nåd. Hur kan vi återerövra mission i form av en omvandlande spiritualitet som bejakar livet?" (Punkt 3)
"I dagens pluralistiska och komplexa värld möter vi människor med många olika religioner, ideologier och övertygelser. Vi tror att Livets Ande skänker glädje och liv i överflöd. Därför kan Guds ande återfinnas i alla kulturer som bekräftar livet. Den heliga Anden verkar gåtfullt och vi förstår inte fullt ut Andens verk i andra trostraditioner. Vi erkänner att det finns inneboende värden och visdom i olika livgivande andligheter. Därför gör äkta mission ”den andre” till en partner i mission och inte till ett ”objekt”. (Punkt 93)
"Mission, som ett gemensamt vittnesbörd om Kristus, är en inbjudan till ”måltiden i Guds rike” (Luk 14:15). Kyrkans mission är att förbereda festen och att inbjuda alla människor till livets fest. Festen är ett firande av skapelsen och den rikedom av frukter som flödar över från Guds kärlek, källan till livet i överflöd. Den är ett tecken på befrielse och försoning för hela skapelsen, vilket är missionens mål." (Punkt 101)
"Vi hävdar att dagens missionsrörelser växer fram från det globala syd och öst, går i flera riktningar och är mångfasetterade. Att kristendomens tyngdpunkt har skiftat till det globala syd och öst utmanar oss att utforska missionsteologiska uttryck som har sin grund i dessa sammanhang, kulturer och olika uttryck för andlighet." (Punkt 106)
"För att engagera oss i Guds livgivande uppdrag måste vi lyssna till rösterna från marginalerna, så att vi hör vad som är livsbejakande och vad som förstör livet. Vi måste inrikta vår mission på de handlingar som de marginaliserade utför. Rättvisa, solidaritet och inklusivitet är nyckeluttryck för mission från marginalerna." (Punkt 107)
Dagen 13/12-13: Se sammanhang
Publisher Felicia Ferreira skriver på ledarplats i Dagen om församlingen i Knutby, vilken även ges utrymme i ett reportage av Jacob Zetterman och Rickard Alvarsson i samma tidning. (Uppföljning 19/12)
Knutbyförsamlingen har för den kristna pressen blivit vad bedragare och allehanda galenpannor är för kvällspressens snaskigare sidor. Men Ferreira bedyrar att det faktiskt är "med både kärlek och respekt" man vill "råda såväl församlingen som de nuvarande ledarna att söka ytterligare hjälp och vägledning för att bryta sin isolerade andliga vandring." .
Det är ändå lätt att tycka att denna spillra till församling, som dessutom uteslutits ur Pingstgemenskapen, är ett allt för lätt offer. Vi har dessutom religionsfrihet, vilket (tyvärr) även innefattar omfamnandet av kristenhetens alla villoläror och galenpannor. Det står var och en fritt att när som helst bli medlem i Knutbyförsamlingen och där upphöja "Kristi brud" eller någon annan självutnämnd profet.
Knutbyförsamlingen är dock inte ensam om att framstå som något man bör vara försiktig med. Det finns större villebråd. Den karismatiska världen är full av avarter, av många gånger mer subtil art. Inga mord begås, men Guds ord och Guds evangelium förvrängs i många sammanhang på ett sätt som är mycket allvarligt. Detta får dessutom ofta ske utan att någon säger stopp.
Ferreira skriver: "Märkliga, udda rörelser har vi sett tidigare runt om i världen, där inte ens mord har varit uteslutet. /.../ Gemensamt är att någon enskild ledare sätter sig själv i Guds ställe och har karismatisk kraft att manipulera en större eller mindre grupp människor i Guds namn."
När jag läser dessa rader, dyker flera ansikten upp i mina tankar. Påvens är ett av dem. Jag tänker också att detta inte bara är något som vi har "sett tidigare"; det sker nu, med förnyad finess, och det är ett tidstecken.
Kristna idag behöver kunskap, rötter som är fast rotade i Bibeln, urskiljningsförmåga. Herdarna inom svensk kristenhet har en tung uppgift här; att föda, att skydda, att varna.
Börja granska de verkligt farliga strömningar som idag går genom den karismatiska världen. Där finns många frön till nya "Knutbyförsamlingar", där finns jordmånen; den blandnig av upplevelse och lagom avstånd till sund bibeltolkning, som på sikt kan förstöra mer än vad enskilda medlemmar i församlingen i Knutby förmår tänka.
Dagen 11/12-13: Kristi kropp, en pingstkropp?
"Hur kan vi sätta oss över det faktum att Gud tycks bekräfta dessa människors dop?" frågar sig Mikael Karlendal i en artikel i Dagen idag. Karlendal avser här "Guds bekräftelse av barndopet", och det faktum att Pingströrelsen traditionellt sett inte gör det.
Karlendal gör en jämförelse mellan sin egen ändrade ståndpunkt i dopfrågan och Apg kap 10-11, där Gud visar apostlarna att även hedningarna omfattas av Guds frälsningsplan. Även hedningarna fick här uppleva utgjutelsen av den helige Ande, de talade i tungor och de togs också upp i gemenskapen genom dopet. Karlendal säger att han under flera år funderat och kommit fram till en ny insikt - precis som Apostlarna i kap 10 - men i Karlendals fall handlar det alltså om "insikten" om att de som är barndöpta är lika goda kristna som de som är vuxendöpta. Gud "bekräftar" dem ju, så varför ska inte vi det genom att ge dem medlemsskap i våra Pingstkyrkor?
Parallellen med Apg haltar för det första ordentligt. För det andra är argumentet "Gud bekräftar dem ju" mer en personlig tolkning än ett argument. Gud bekräftar dessutom människors tro, inte deras dop. För det tredje kan man undra varför Karlendal tidigare uppenbarligen har tänkt att de som "bara" är barndöpta skulle vara mindre andefyllda Guds barn än andra, och eventuellt inte ens delaktiga i Kristi kropp? Resonemanget är märkligt. Påstår pingströrelsens företrädare att man inte kommer till himlen om man inte är vuxendöpt och tillhör en pingstförsamling?
Självklart kan man vara medlem av Kristi kropp, en brinnande kristen, fylld av den helige ande - utan att vara vuxendöpt. Dopet är ju inte villkoret för frälsning, gemenskap i Kristi kropp, och en plats i Guds himmel när den dagen kommer. (Dopet är dock en viktigt lydnadshandling, ett medvetet beslut och ett tillfälle att vittna om sin tro och omvändelse utåt mot omvärlden. Jag tror att det för en speciell välsignelse med sig.)
Det blir konstigt om vi drar slutsatsen att ett medlemskap i Pingstkyrkan i x-stad är det samma som medlemsskap och delaktighet i Kristi kropp, och att vi när vi stänger dörren för medlemskap utifrån dopfrågan, sätter oss över Guds bekräftelse av dessa barndöpta, och stänger dörren även till deras himlen.
Kristi kropp - i ordets rätta betydelse - utgörs naturligtvis av sanna kristna från många olika samfund och kyrkor - oavsett om de är döpta eller inte. Är detta inte självklart? Det är väl till och med så att det går att hävda att det finns vuxendöpta medlemmar i Pingstförsamlingar runt om i Sverige och världen som INTE är medlemmar i Kristi kropp:
"På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!"
Om man nu, som man av tradition gjort inom Pingströrelsen, menar att vuxendopet är en viktig deklaration av den egna tron och omvändelsen och därmed en bra grund för medlemsskap i den lokala församlingen, varför kan man då inte fortsätta med det? De som inte håller med kan ju vända sig till ett annat samfund för medlemsskap. Syskon i Herren är vi ju i alla fall. Eller ska vi hårddra det hela ordentligt och i stället komma fram till att nu skrotar vi alla olikheter vad gäller dopsyn och annat, och blir en enda kyrka, ett enda samfund, eftersom vi trots olikheter i bibeltolkning ändå är syskon och likvärdiga delar i Kristi kropp..? Kanske inte helt realistiskt...
Jag kan förstå att man lämnar Pingströrelsen om man kommit fram till att man vill erkänna barndopet som ett fullvärdigt dop, och som pastor ta emot nya, barndöpta medlemmar i sin församling. Men jag kan inte riktigt förstå Karlendals argumentation.
Dagen 6/12-13: Upplevelsen av Andens enhet
I en artikel i tidningen Dagen idag understryker Stanley Sjöberg vikten av att acceptera mångfalden inom kyrkan i stället för att låta liturgiska och sakramentala skillnader komma i vägen. Han skriver:
"Vi upplever enheten när vi möter dem som blivit uppfyllda av den helige Ande och vittnar om sin kärlek till Kristus. Det kan vara en katolik, ortodox, lutheran eller en av vårt lands frikyrkliga. Enheten är ett faktum. Upplevelsen av Andens enhet i Kristus gör att det sedan inte finns behov av någon markering av liturgiska och sakramentala skillnader. Det märks tydligt hos dem som fått del av uppståndelsens liv och kraft."
"Min åldersgrupp, med Pingströrelsens tillhörighet, kommer aldrig att smälta in i den liturgiska och sakramentala inriktning som nu sker. Samtidigt vet vi att den största andeutgjutelsen i modern tid sker bland karismatiska katoliker."
Jag blir orolig när jag läser detta. Tar man del av all den dokumentation (i form av TV-gudstjänster, böcker och artiklar om andeutgjutelsen inom karismatiska kyrkor och samfund) som finns tillgänglig överallt, framstår det inte som självklart att "den helige Ande" som förekommer i dessa sammanhang alltid är bibelns helige Ande. När man träffar på karismatiska ledare som Todd Bentley, Kenneth Copeland, Benny Hinn, Ronald Howard Brown, Bill Johnson m.fl. - som alla hävdar att de har "smörjelsen", tungotalets gåva, och att Guds Ande är utgjuten över dem och deras verksamhet - finns det all anledning att stanna upp och granska deras verksamhet i Bibelns ljus. Stort fokus ligger i dessa kyrkor på upplevelser, mindre fokus på förkunnelse av Guds ord. Problemet med upplevelserna är att de är just upplevelser, med en klar tendens att vilja frikopplas från Guds ord. Upplevelserna är av naturliga skäl också svåra att ifrågasätta i en rörelse som lyfter individens upplevelse till höjder av oantastlig teologi.
En katolsk präst med år av tradition bakom sig, är förstås inte särskilt lik den tatuerade och T-shirtklädde Todd Bentley, men det inre är mer intressant än det yttre här. Att en katolik upplever dopet i den helige Ande och med förnyad kraft och viatlitet börjar vittna om sin kärlek till Kristus låter bra. Frågan är bara var fokus i övrigt ligger. Ökar kärleken till den katolska läran i övrigt också? Svaret är ja. (se nedan)
Med andra ord; jag tror inte att det räcker med "upplevelsen av Andens enhet i Kristus". Vi behöver också en ordets och sanningens enhet och vi behöver en förmåga till urskiljning. Vi kan inte låta upplevelsen av anden vara överordnad den sanning som Gud i sitt ord uppenbarar. "Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen." (Joh 16:13) Jesu ord är livsviktiga i det här sammanhanget.
När katoliker som har upplevt dopet i den helige ande vittnar om att deras kärlek - inte bara till Kristus, utan även till Maria och till den katolska läran har ökat och fördjupats som ett resultat av andedopet, blir jag alltså tveksam. Skulle sanningens ande leda en andefylld kristen djupare in i den katolska tron och den katolska läran?
Daniel Klimek skriver i en intressant artikel om den katolska karismatiska rörelsen om både upplevelsen och den fördjupade kärleken till den katolska läran:
"One essential component of understanding the Charismatic renewal’s spirituality is present in Patti Gallagher’s testimony, of her initial experience in the chapel at Duquesne. After trembling at the acute realization of God’s presence, she reported: “Then I could feel God’s love for me; I experienced it…”[xv] The phraseology here is essential: she experienced it. That is the core of Charismatic spirituality. Harvard scholar Harvey Cox, who has dedicated much study to Pentecostalism, articulates the power of the spirituality thus: “It is about the experience of God, not about abstract religious ideas, and it depicts a God who does not remain aloof but reaches down through the power of the Spirit to touch human hearts in the midst of life’s turmoil.”[xvi] Similarly, Rene Laurentin has written that the “Pentecostal movement is characterized by a spiritual experience…”
I en passage längre ner i texten beskriver han hur förväntningar på att katoliker som upplever andedopet och de karismatiska gåvorna efter hand ska vända sig bort från den katolska kyrkan och dess lära, kommer på skam. Det är snarare så att dessa katoliker får en djupare kärlek till kyrkans lära. Detta inbegriper även dyrkan av Maria:
"Interestingly, there is a common stereotype (perhaps an expectation) about Catholics who develop an attraction toward Pentecostal forms of worship and spirituality, entering the Charismatic renewal. The expectation is that such Catholics will gradually abandon the Catholic Church, losing their faith in that tradition in light of discovering the reinvigorating renewal of Pentecostal spirituality, and eventually convert to Pentecostalism. It has been the Pentecostals and especially some of their major theologians who have, most often, faced bewilderment at the reality that most Catholics who get baptized in the Spirit do not abandon, or move away from, their Catholic tradition but, on the other hand, incorporate it and live it with a deeper appreciation. Vinson Synan, who is the preeminent American historian of Pentecostalism, has explained: “Even more incomprehensible to the older Pentecostals were claims by Catholics that their experiences of the rosary, the confessional, and devotion to Mary were deepened after receiving the baptism in the Holy Spirit."/.../For example, Rene Laurentin, considered one of the most eminent Catholic Mariologists of the twentieth-century, titles the last chapter of his book on the Charismatic renewal, “Mary, the Model of the Charismatic”
(Daniel Klimek; The History and Spirituality of the Catholic Charismatic Renewal:Separating Facts from Fiction)
Jag är helt och hållet för gemenskap och enhet i Guds Helige Ande, sanningens Ande. Hur kan man inte var det? Men jag är inte bara bekymrad över - utan tror, att vi ibland inte förmår skilja sanningens Ande från lögnens Ande. "Enheten" kan då inte sägas vara ett "faktum", utan en illusion.
Dagen 22/11-13: Simple Churches
Precis som citationstecknen skvallrar om i artikelrubriken "Enkla församlingar" i Dagen idag, så är begreppet översatt från engelskan.
"Simple churches", eller "organic churches", "essential churches", "primitive churches", "relational churches" och "micro-churches" är andra ord för i stort sett samma företeelse. Dessa kan i sin tur härledas till 70-talets "house church"-rörelse.
Det handlar alltså om en rörelse som under de senaste tio åren så sakteliga fått nytt liv. En grundtanke är att "vara kyrka" där människorna finns, att nå ut med evangeliet och att skapa relationer. Att samla en grupp kristna på en plats så som många kyrkor gör på söndag förmiddag, är för Peter Farmer "kontraproduktivt". Kyrkans sociala sammansättning och traditioner kring hur man firar gudstjänst gör det dessutom svårt för t ex en muslim att känna sig hemma i en traditionell kristen kyrka.
Förespråkarna för "Simple Churches" menar också att det handlar om "return to basics", att gå tillbaka till ursprunget, där man tar intryck av och efterliknar den ursprungliga kyrkans enkelhet och brist på fasta strukturer och traditioner. Det behövs exempelvis inte några skolade ledare eller någon formell liturgi för att gudstjänsten ska kunna hållas.
Frågan är om det är en bra idé att utgå ifrån Apostlagärningarnas beskrivning av hur den första kyrkan såg ut. Kyrkan var från början liten, men enligt Apostlagärningarna växte den dagligen, vilket efter hand ställde högre krav på organisation. På andra ställen i bibeln finns det tydligare riktlinjer för hur kyrkan ska se ut och fungera. Kristus är huvudet för församlingen, som också ska bestå av "ledare" och "äldste" osv.
Vad är då syftet med den kristna församlingen, med kyrkan? Förutom att vara salt och ljus i världen, bärare och förmedlare av det glada budskapet, är vi beroende av en plats för uphöjandet av Gud, lovprisning, undervisning, uppmuntran, stöd, bön och nattvard. För att varje enskild kristen - på sitt jobb, i sin skola, på den plats där han/hon verkar dagligen - ska kunna vara det ljus och den Kristi efterföljare som världen behöver, måste vi vara ordentligt grundade i tron och i Guds sanning så som den är uttryckt i Bibeln. Här behövs herdar och lärare som med kunskap och andens ledning bevarar, förklarar och ger ordet vidare som mat till sin församling.
Idag behöver vi dessutom vaksamma herdar och lärare som skyddar flocken från vargar. Klarar den "enkla församlingen" detta komplexa uppdrag?
Dagen 21/11-13: Jesus Culture
Tack Sune Fahlgren för Dagen-artikeln om musiken i svenskt (amerikanskt) frikyrkoliv. Reflektionerna och frågorna kring detta är oerhört viktiga:
"Har lovsångsteamen lagt beslag på gudstjänsten? Vill vi att gudstjänsten ska bäras av folket eller av ett nytt prästerskap? Var pågår offentliga samtal om den teologi som kommer till uttryck i lovsångernas texter och former? Här behövs andlig urskiljning så att inte gudstjänstmusiken bara blir en tidsspegel, där sinnena berusas och där mötet med det gudomliga reduceras till känslor och stämning. Gud är större."
Jag har funderat mycket på dessa frågor och otaliga gånger noterat fokuset på känslor, stämningar och på utövarna/"artisterna" själva. Vad gör musiken med oss? Når musiken upp till helighetens Gud, den som lovsjungs, eller stannar tonerna och känslorna någonstans i höjd med takstolarna? Är musiken en "predikan" som harmonierar med Guds ord, eller presenteras ett annat evangelium?
Det omåttligt populära, men också mycket omdiskuterade lovsångsbandet "Jesus Culture", som utgår från pastorn Bill Johnson, i Bethel Church, Redding Californien, är ett intressant studieobjekt i det här sammanhanget. De gjorde för drygt fyra år sedan succé på You Tube med sången ”How he loves us” som är uppe i ca 10 000 000 visningar.
Om gruppens lärofader, Bill Johnson, och hans förkunnelse kan man säga mycket, men då det skulle ta för lång tid att återge allt här, länkar jag till ett vittnesmål från en tidigare medlem här.
Mystik, under och tecken är viktiga inslag i undervisningen. Ett exempel på det som praktiseras i Bethel Churchs gudstjänster är något som kallas "the fire tunnel":
För att återgå till lovsångsbandet, "Jesus Culture", så är de inte bara ett lovsångsteam, utan kallar sig själva för en "global rörelse." Medlemmarna i Jesus Culture hävdar att de har mottagit direkta uppenbarelser från Gud själv. Med utgångspunkt från detta, kan man följaktligen inte ifrågasätta, tvivla på eller utmana någon av de aktiviteter, påståenden eller undervisning som medlemmarna i bandet för fram. Att göra det, skulle innebära att man ifrågasätter Gud själv. Fokus i deras musik och deras undervisning är upplevelsen av Guds kärlek. Ingenting annat.
Jesus Culture musicerar alltså inte bara. Olika medlemmar i bandet predikar och undervisar också. I en intervju i Dagen, den 3/11-2011 säger också en av gruppens frontmän, Chris Quilala, att "musiken är bara toppen på ett isberg". Gruppen vill att de ungdomar som lyssnat på dem ska "åka hem och förlösa Guds närvaro i sin vardag." I följande klipp predikar frontsångerskan Kim Walker-Smith:
Kopplingen till Bill Johnson och Bethel Church i Redding, är mycket tydlig. Musiken och lovsångsbandet är ett viktigt verktyg i spridningen av Bill Johnsons teologi och undervisning. I följande video berättar Bill Johnson stolt att han ska sända ut Jesus Culture för att starta en ny kyrka i Sacramento i Californien:
Slutligen en video som ger en intressant och tänkvärd bild av Jesus Culture, deras bakgrund och undervisning. Titta och fundera: Hur influeras den svenska frikyrkomusiken av det som sker i USA?:
Det finns all anledning att vara vaken och uppmärksam på budskapet och intentionerna bakom den musik som kallar sig kristen idag.
Dagen 20/11-13: Lek med ord
Ken Wisti vill i en debattartikel i Dagen att vi ska leva i "leken" och inte i "hatet". Debattartikeln handlar - som jag tolkar det - om hur vi agerar mot varandra, och hur vi ger uttryck för vår tro. Tro är som "måleri eller lyrik", eller som barnens lek. Man kan inte kräva tydlighet av vare sig måleri, lyrik, eller lek. De som kräver tydlighet är i grund och botten rädda, humorlösa och hatiska mot omvärlden och det som är annorlunda, menar Wisti.
De som kan leka är modiga. De kan leva tillsammans med de som tänker och tror annorlunda.
Artikeln är språkligt sett konstnärligt lekfull, och försöker fånga det som inte låter sig fångas. Frågan är om kristen tro är så svårfångad. Den enskilda människans privata brottning med tro och otro genom livet kan vara svårfångad, men sanningen om Gud och hans kärlek till oss är i grund och botten enkel. Den är så enkel att ett barn kan förstå det, och därmed kanske för enkel för oss att kunna - eller vilja - förstå?
Jag funderar också över ordparet hat och lek. Trots poesin skapar Wisti en teckning i svart och vitt. Det är antingen det ena eller det andra, kärlek - hat, lek och allvar. Kan man skapa fler grånyanser i teckningen?
Risken med att skumma av debattforum på nätet, diverse insändarsidor och twittrar, är just att man fångar upp skummet. Kristenheten är betydligt större än så. Mogna, kloka, kärleksfulla kristna, håller inte sällan en låg profil. "Problemet med världen är att de kloka är så tysta..." Det är inte osannolikt att majoriteten av kristna lever i harmoni med sig själva, med Gud och med sin omgivning. De som bär på hat, skummar runt på ytan.
Risken med att hyssja åt de alltför högljudda, de som försvarar, de som med glöd och iver engagerar sig i debatten, är också att man exkluderar, skuldbelägger - fast åt andra hållet. Att anklaga motståndaren för att vara hatisk, och därmed olämplig att överhuvudtaget yttra sig, är ett enkelt och effektivt sätt att få stopp på ett meningsutbytet. Hur försvarar man sig mot det?
Vi behöver vara vaksamma på hur debatten förs, hur vi säger våra "sanningar". Men det får aldrig blir så att vi stannar där och väjer för innehållet i det som sägs. Lyssna uppmärksamt, sålla bort eventuella "utförandefel". Vad sägs? Hur ställer sig det sagda i relation till det jag säger? Ligger det något i det?
När man sätter etiketten "kristen" på personer som inte tror på Jesu egna ord: "Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig", och som inte tror att Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda, som inte tror att Jesus var både Gud och människa, som inte tror att synden skiljer människan från Guds närhet och kärlek, då måste jag som kristen reagera - kraftigt. Hallå! Vakna!
Dagen 17/11-13: Ånger och omvändelse
Carl-Henrik Jaktlund skriver på ledarsidan:
"Visst kunde Jesus vara rättfram utan att linda in allt i smekande formuleringar, i evangelierna ser vi gång på gång hur han är ordentligt skarp. Men det var mot de religiösa ledarna, mot eliten med makt som utövade och ofta missbrukade sin makt: Han manade dem tydligt till omvändelse och bättring. Människorna som var trevande, undrande, sökande, längtande mötte han däremot på ett annat sätt. Dem inbjöd han till en vandring med orden ”Följ mig!” och de som tackade ja kännetecknades mer av sin vilja än av sin utmärkta förmåga att förstå och utföra allt rätt."
Carl-Henrik Jaktlund säger många bra saker i sin artikel, men jag skulle vilja lägga till följande med anledning av ovanstående citat: I bergspredikan säger Jesus till människorna som lyssnar: "Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket." (Matt 5:20) Hela bergspredikan är en omvändelsepredikan och Jesus säger gång på gång: "Ni har hört att det blev sagt /.../ Men jag säger er"
Mark 1:15: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Jesus)
Jag delar här med mig av en tänkvärd predikan av David Wilkerson, med titeln "Whatever Happened to Repentance Preaching?"
Han sätter som så ofta fingret på en öm punkt när det gäller det evangelium som ofta predikas runt om i våra kyrkor idag, där alltför provokativa delar göms undan och sparas till ett lämpligare tillfälle, som sällan dyker upp. Att predika ånger och omvändelse från synd ställer nämligen krav - både på den som predikar och den som lyssnar. Att drabbas av insikten om att det finns synd i ens liv, synd som måste bekännas är omskakande. Det vänder förutsättningarna för det liv man lever upp och ner, och det är lätt att man går till försvar och urskuldar sig, eller lägger skulden på de kristna som i detta sammanhang upplevs som "kärlekslösa" och "hatiska".
Synden är till sin natur i oposition mot Gud. Vi kan inte tro eller förvänta oss annat. Det sämsta alternativet ur ett kärleksperspektiv är därför att undvika den konfrontation som uppstår när vi predikar om synd och behovet av ånger och omvändelse, och bara säga att "allt är väl". Så länge som det finns synd, finns det ingen frid och ingen gemenskap med Gud.
Guds Ande måste få en chans att överbevisa oss människor om vår synd, genom att ordet - i sin helhet - oupphörligt och troget predikas, predikas, och predikas...
Men, nådens gåva finns där hela tiden, tillgänglig, väntande. Bekänn din synd inför Gud, be omförlåtelse, börja leva ett nytt liv, och du får frid i hjärtat och frid med Gud.
Dagen 15/11-13: Den mänskliga faktorn
Läser med sorg Peter Hallströms öppna brev i Dagen (som även kommenteras på ledarplats). Jag har en liknande bakgrund och känner igen mig i mycket av det han säger. Som barn har man tvingats in i saker, utan möjlighet att egentligen förstå, ifrågasätta eller bejaka utifrån sitt perspektiv som barn och ung vuxen. Rädsla var inte sällan en följeslagare under dessa år.
Jag kände aldrig ett bottenlöst hat mot "de andra", de som inte var kristna och tillhörde Pingstförsamlingen. "Vi och dem"-känslan var dock tydlig, vilket skapade osäkerhet i det annars naturliga umgänget med grannens barn eller skolkamraterna som inte var troende.
Regler för reglers skull blir resultatet när förståelsen och kunskapen brister. Det väcker också lätt motstånd och revolt. Jag önskade många gånger att mina föräldrar hade satt sig ner i ögonhöjd med mig och förklarat varför de trodde som de trodde, och varför de önskade att jag inte gjorde sånt som mina kompisar gjorde utan restriktioner.
Jag förstår idag, och till viss del redan då, att mina föräldrar älskade mig högt och ville mitt bästa.
Hur saker och ting hade varit för mig idag, om mina föräldrar och andra kristna runt omkring hade agerat och resonerat på ett annat sätt, vet jag förstås inte. Jag tror dock fullt och fast på att för den som litar på Gud samverkar allt till det bästa. Trots mänskliga misstag kan Gud använda det som är ofullkomligt och förvandla det till något bra. Mitt eget liv har gått i kringelikrokar för att till sist landa i en egen tro, en egen övertygelse, som på något sätt ändå fick sin början i den tro mina föräldrar hade. Den start jag fick är jag idag tacksam för.
Bitterheten som en del av mina generationskamrater känner, riktar sig mot människor i vår närhet som inte visste bättre, eller som i värsta fall drevs av krafter som inte var av Gud. Jag har genom åren mött kristna som i stark övertygelse och tro har "försvarat" Guds ord med en sådan ovishet och bristande pedagogik, att enskilda individer, kämpande sökare, har ryggat tillbaka och tappat gnistan. Jag har också mött "kristna" som egentligen bara förtjänar namnet. De var inte sällan hårda mot andra, självrättfärdiga och regelstyrda. En äkta kristi efterföljare lämnar inte spår av förödelse efter sig. Deras liv bör i stället väcka en längtan efter förlåtelse och gemenskap med Gud.
Att inse detta, att kunna släppa det och i stället vända sig mot Gud och återupptäcka honom, är en befrielse!
Samtidigt känner jag sorg över att de som verkligen är Guds barn, kristna i ordets rätta bemärkelse, drabbas av den kritik som egentligen är avsedd för någon annan. Etiketten "kristen" sitter på allt för många. Att tillskriva andra "ett bottenlöst hat" kan bara göras utifrån ett personligt, subjektivt perspektiv, och kan därför inte uppfattas som en objektiv sanning. Här finns rum för nyanser.
Peter Hallström flydde "bort från det orimliga i att inte få vara människa". Det kan jag också känna igen mig i. Frågan för mig idag är: Vad innebär det att vara människa i Guds ögon? Om jag tror på bibelns Gud, på Jesus död och uppståndelse; vad innebär det för mig som människa? Peter Hallström beskriver något liknande:
"När jag för några år sedan fick möjlighet att återerövra en gudsbild jag kunde stå ut med, när jag fick lära mig att jag inte behövde ha en högre bekännelse än den jag klarade av, kunde jag till slut börja andas normalt igen. Jag kunde på djupet börja vara den jag är och med högburet huvud och rak rygg högt säga till mig själv att jag är älskad precis som den jag är."
Han fortsätter:
"Detta trots att jag inte tror på jungfrufödseln eller att Jesus ska komma tillbaka igen, tror inte på helvetet, tror inte heller på att det finns någon himmel med pärleportar och gator av guld dit alla som gjort rätt kommer. Jag tror inte ens att Jesus är den enda vägen till Gud, så det så."
Här skiljs våra vägar. Jag tror att bibeln är Guds ord till oss människor, och jag tror att evangeliet om Jesus är sant. Jesus föddes av en jungfru. Jesus ska komma tillbaka. Det finns ingen annan väg till Gud än genom Jesus kristus. Det finns en himmel och det finns ett helvete.
Om jag inte trodde på och framhöll detta, skulle jag per definition inte kunna kalla mig kristen.
Bibeln beskriver en ofrånkomlig motsättning mellan ont och gott, sant och osant, ljus och mörker, tro och icke-tro, guds barn och världens barn osv. Dessa saker är som olja och vatten, oförenliga. Att de som tror och de som inte tror inte förstår varandra är därför inte konstigt. Därför är visad respekt för varandra viktigt. Vi måste i kärlek och omsorg respektera olikheter i tro och åsikter - samtidigt som vi håller fast vid och ger uttryck för vad vi själva tror på.
I uppdraget som kristi efterföljare ingår nämligen att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus. I detta glada budskap ingår också uppmaningen till omvändelse och bekännelse av synd. Det är denna sista del, som kyrkan idag väjer för - just därför att den ställer krav och tvingar människan att se sitt behov av frälsning. Denna självgranskning är både svår och smärtsam, men nödvändig. Men, den är lika nödvändig för den etablerade kyrkan. Vi riskerar annars att överge "vår första kärlek" och därmed tappa vår trovärdighet.
Det handlar alltså inte om vem som har rätt, eller vem som lever bäst och mest enligt "reglerna". Vi är alla syndare och i ständigt behov av Guds nåd och förlåtelse. Vi har inget att komma med själva. Inga krav vi ställer, eller regler vi sätter upp, kan föra en människa till tro och gemenskap med Gud. Det kan bara Guds helige ande göra, och det gör han med kärlek.
Dagen 9/11-13: - Kompassriktning
Att ta ut kompassriktningen och hitta rätt bland kontrollerna i skogen är inte helt lätt. Det vet alla som under sin skoltid genomlidit detta moment i gymnastiken. En trött tonårskropp gjorde inte saken bättre. Att kunna orientera sig i en okänd terräng kräver inte bara en fungerande kompass, utan också förmågan att läsa och tolka kartan rätt. Den samlade kunskapen och erfarenheten blir med tiden en viktig förutsättning för att snabbt och säkert hitta rätt väg framåt.
"Kristenheten måste vara beredd på att förändras i en ny tid och för att ta ut riktning bör vi kolla in de unga, nykristna och de med annan etnisk bakgrund." säger Markus Holmbom i en debattartikel i Dagen. För att kunna ta oss ur snårskogen föreslår han alltså att vi ska ta rygg på de unga, de som har minst erfarenhet och de som kommer från andra kulturer.
Varför? Jo, denna grupp, som Markus Holmbom själv identifierar sig med, har inte sin identitet i en kyrklig tradition, utan "rör sig obehindrat mellan alla möjliga kyrkor och samfund." De är "ointresserade av att ta ansvar för och förvalta en tradition som de inte har sin identitet i."
Har då vi andra (äldre, erfarna kristna svenskar) tappat vår kompass, eller mist förmågan att läsa och tolka kartan rätt? Borde inte vi vara allra bäst på det? Borde vi inte vara de mest erfarna? Här finns det givetvis anledning till självgranskning.
Holmbom menar att vi befinner oss i en identitetskris - både politiskt, ideologiskt och kyrkligt, och att "samfund, kyrkor och kristna ledare kan ifrågasättas om de alls kan kallas kristna." medan de ungar, nykristna "finner sin identitet i Bibelns fasta grund, i den varma välkomnande gemenskapen och i det liv som trovärdigt lever i, tror på och följer Bibelns ord." Många av de gamla, erfarna kristna "saknar till exempel öppenhet för biblisk kritik och prövande av vår tro och våra traditioner. Vi är också ofta mer bekymrade över våra samlingars sång och stil än att betjäna andra och vittna om Jesus i vardagen."
Ultimatum:
"Det samfund eller den kyrka som vill ha en sann och bestående identitet har därför skäl att pröva sig själv" för det är bara den som kan bestå. "...finner du din identitet i Bibelns över dig auktorativa ord, gemenskapen i Jesus med andra kristna och den tro som lever som den lär, så vill vi bygga framtidens kyrka med dig!"
Markus Holmbom gör ett engagerat och lovvärt inlägg, och jag håller helt med honom om att vi hela tiden måste pröva oss själva i förhållande till Guds ord. Tror vi på evangeliet? Lever vi i lydnad? Tror vi på och vilar vi i Guds löften? Varje enskild kristen, och varje församling måste ständigt och dagligen hämta ny kraft och kompassriktning i Guds ord - oavsett ålder, oavsett etniskt ursprung. Här har vi en gemensam grund att stå på, en grund som förhoppningsvis skapar sammanhållning och "tradition" i god bemärkelse.
Det som oroar mig är den polarisering som skapas i Holmboms inlägg. Gammal ställs mot ung, gammalt mot nytt, gränser mot gränslöshet, vi mot dem.
Vi måste först och främst ha vår identitet och tro grundad i bibeln, och vi måste utifrån det ta ett gemensamt ansvar för de mer jordnära formerna för vår gemenskap. Församlingen är till för alla - både gamla och unga, och den gemenskapen måste präglas av ömsesidig respekt, vilja till kompromiss och självgranskning.
Men, vi måste också samtala om vad vi menar med "bibelns fasta grund", och vad det är vi faktiskt tror på. En "tro som lever som den lär" innebär inte per automatik samma tro, eller ens kristen tro.
Tillbaka till skolans orienteringsdagar. Låt oss titta på kartan tillsammans, så att vi har samma bild. Låt oss ta ut kompassriktningen tillsammans. Låt oss ta ansvar tillsammans, så att alla hittar kontrollstationerna och går i mål!
