Dagen 6/8 - 15: Thomas Merton

Det är mycket som konkurrerar om vår uppmärksamhet i det informationstäta och stressande samhälle vi lever i idag. I skolan kan man se att när kraven i förhållande till förmågan är för höga, när nivån är för låg eller för hög, när det som ska studeras inte känns relevant, så sjunker motivationsnivån vilket också bidrar till koncentrationssvårigheter. Liknande förhållanden och en splittrad tillvaro skapar sannolikt stress och sämre förmåga till koncentration och närvaro i nuet för oss alla.

 

Frågan är dock vad som är det största problemet i den samtidsbild som Joel Halldorf målar upp i sin ledare i Dagen den 6/8. Har vi idag svårt att koncentrera oss på att läsa/lyssna till bibelns livsviktiga budskap på grund av störande moment utanför oss själva, eller är bristen på inre motivation ett större problem? Är bibeln tillräckligt intressant för oss som vägledning i det andliga växandet? Får vi i kyrkan hjälp att förstå sammanhangen? Är vi villiga att välja bort aktiviteter i vardagen till förmån för det som ger näring åt vår andliga utveckling? Disciplin och goda bibelläsningsvanor är i sig en ”övning” som ger färdighet, men motivation, längtan och en villighet att försaka, att leva i lydnad och efterföljelse måste också finnas där.

 

Oavsett vad svaret på frågorna är för den enskilde, så måste nästa fråga ställas: Vilken ”Gudsröst” ska vi lyssna till? Hur det ska ske och var, är frågor som jag tror påverkar den första mer än vi kanske tror.

 

Det som Joel Halldorf inte nämner, anas bakom namnet Thomas Merton, alias Rabbi Vedanta, mannen som i modern tid populariserade den kontemplativa bönen för den stora massan utanför klostren, och myntade begreppet ”centering prayer”.

 

Det stämmer att denne katolske munk placerade lyssnandet som centrum av kristen spiritualitet, men inte bara där, utan även i centrum av hinduisk, zen buddistisk och sufisk spiritualitet som han på nära håll studerade och kände frändskap med. Han ansåg till en början att ”sanningen” endast fanns inom den katolska traditionen, men kom efter hand fram till att det ”gudomliga ljus” han fann i sin inre tystnad var samma ljus som övriga religioner med liknande ”bönetraditioner” hade. Han såg likheter i utövandet och en gemensam grund i mystiken. Detta gemensamma suddade med tiden ut gränserna och gav rum för tanken att alla religioner delade samma grundläggande sanning och att kristendomen ensam därför inte kunde göra anspråk på vägen till skapelsens Gud. Merton menade vidare att en öppenhet inför de österländska religionerna kunde ge rika möjligheter att lära sig mer om potentialen i vår egen kristna tradition.

 

Att referera till Thomas Merton och därigenom antyda att kontemplativ bön skulle vara en lösning på nutidsmänniskans svårigheter att lyssna till Gud är alltså inte oproblematiskt. För postmodernistiska öron kan Mertons tankegångar kanske verka spännande, generösa och tilltalande, men sökandet efter gudsnärvaron i det inre tysta rummet ledde honom ut på vägar som ligger långt från evangeliets enkla sanning: Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom honom. I den stund vi kommer fram till att mystikens väg är en gemensam, universell väg och att Gud kan nås på fler än ett sätt, har vi omintetgjort Kristi försoningsverk på Golgata. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0