dagenreflektion

Sänder idag en bön till Gud om de kristnas situation i Bagdad, (Dagen-artikel) och om alla människor som idag lider och förföljs för sin tro och övertygelse i olika delar av världen. En av trenderna för 2011 är tyvärr fortsatt lidande.

(Tillägg 1 januari: Bombdåd i Egypten)

Må Gud förbarma sig över dem och hjälpa dem. Må Gud följa dem genom prövningar och lidande och visa vägen in i seger och glädje!

Läste för en stund sedan David Wilkersons blogg där han den 30 dec tar upp just lidandet och lidandets funktion.

Lidandet känns långt borta för oss som har det bra och bekvämt i Sverige idag. De flesta av oss firar jul med ett överdåd av mat, godis, julklappar och fridfull avkoppling. Vi laddar nu inför kvällens farväl till det gamla året, och ser med tillförsikt fram mot det nya.

Själv hoppas jag att kunna leva enkelt och nära verkligheten nästa år. Vi har ju inga garantier för ett fortsatt ombonat och välordnat liv. Inga pengar, inga prylar  och inga illusioner i världen kan ändra det faktum att vi är en del av en värld i nöd. Vi ska vara tacksamma så länge vårt välstånd varar, men förutsättningarna kan ändras snabbt. Låt oss leva enkelt och nära, beredda.

Här kommer min översättning av David Wilkersons blogginlägg, den 30 dec 2010.

Gott Nytt År!

---

Var inte rädda för lidandet

 

Kristi uppståndelse föregicks av en kort period av lidande. Vi dör faktiskt! Vi lider faktiskt! Smärta och sorg existerar.

 

Men vi vill inte lida eller bli sårade. Vi vill ha smärtfri befrielse, ett övernaturligt ingripande. ”Gör det, Gud”, ber vi, ”för jag är svag och kommer alltid att vara det. Gör det medan jag går min väg, i väntan på ett övernaturligt ingripande.”

 

Vi kan skylla våra problem på demoner. Vi söker upp en gudsman och hoppas att han kan kasta ut demonen så att vi kan fortsätta vår väg utan smärta och lidande. Allt fixat! Surfa igenom till ett fridfull liv av seger. Vi vill att någon ska lägga händerna på oss och driva bort allt ökenartat. Men segern kommer inte alltid utan lidande och smärta.

 

Titta på din synd. Se den med öppna ögon. Genomlid den, precis så som Jesus gjorde. Gå in i hans lidande. Lidandet varar natten igenom, men den följs alltid av glädjen när morgonen kommer.

 

Guds kärlek kräver ett val. Om Gud på ett övernaturligt sätt lyfte oss upp från varje strid utan smärta och lidande, skulle det ta bort alla prövningar och frestelser; det skulle inte längre finnas något fritt val och ingen prövning som genom eld. Gud skulle i stället lägga över sin vilja på mänskligheten. Han väljer i stället att möta oss i öknen och visar oss hur prövningen kan bli vägen in i ett nytt liv av tro.

 

Det är ofta Guds vilja att vi genomlider torka och till och med smärta. ” Därför skall de som lider efter Guds vilja överlämna sitt liv åt sin trofaste skapare och göra det goda.” (1 Petr 4:19)

 

Tack god Gud, att lidandet alltid är den korta perioden före den slutliga segern! ”Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet.” (1 Petr 5:10)

 

(David Wilkerson)

 

Buddha funderade under sin levnad över lidandet i livet. Hur kan man bli fri ifrån detta? Jo, genom att själv agera, meditera, och slutligen nå den totala befrielsen i Nirvana. Människan har på så sätt själv ansvaret för att nå bortom lidandet och få lycka och glädje i livet. Här erkänns ingen Gud, ingen uppenbarelse given någon enskild person eller genom någon helig bok. Det är bara människor, som genom insikt och hög etik, kan förmedla uppenbarelser.  Här finns förvisso många goda och generella tankar om människans förmåga att påverka sitt och andras liv. Genom att se andra värden än de rent materiella kan vi nå långt. Buddhismen är på så sätt lätt att betrakta mer som en filosofi än en religion; den talar om ”himmel” och ”helvete” på jorden – som vi själva skapar, men känns inte vid en evig himmel,  ett evigt helvete eller en Gud, som en dag ska döma levande och döda.

 

Kristendomens centrum är i stället Jesus Kristus – Gud och människa - som visar att vi förlorat kontakten med Gud, skaparen, men att denna relation kan återupprättas igen. Jesus led, dog och uppstod igen, för att vi skulle få en ny chans – helt utan motprestation. Enkelt, men nåderikt! Denna sanning motsäger inte på något vis en medvetenhet om och ett ansvar för vad våra val här på jorden kan resultera i. Vi har som människor ett ansvar gentemot varandra och den jord vi lever på, men vi kan aldrig genom gärningar uppnå vår egen frälsning. Vi kan inte åsidosätta Jesus Kristus, och samtidigt nå en evig frid med Gud.

 

Håkan E Wilhelmsson, domprost i Lund, har i egenskap av ordförande för Individuell människohjälp, IM., inbjudit Dalai Lama att medverka i en gudstjänst i Lund, med motiveringen att Dalai Lama är en av två (den andre är Nelson Mandela) som ”har ett slags skimmer över sig” och som ”strålar mest” i världen idag. (Läs 2 Kor 11:14, och Luk 1:52!) (Dagen-artikel)

 

Wilhelmsson menar att Dalai Lama dessutom är mest känd för ”det allmänmänskliga” inte religionen, och att det därför inte finns någon större risk för sammanblandning av religionerna, eller att någon propaganda för Buddhismen skall föras fram. ”Alla, oavsett religiös eller politisk övertygelse, ser upp till honom. Han äger ett högt symbolvärde.” Wilhelmsson tillägger att han/de bara inbjuder människor som de har förtroende för, människor som är ”öppna” – inte tvärsäkra på sin sak...

 

Om kyrkorummet säger han vidare: ”I varje världsdel finns byggnader för att människor ska söka något bortom sig själva, i Sverige är det kyrkor, i andra delar av världen är det andra religiösa hus.”

 

Jag tycker att Håkan Wilhelmssons resonemang är mänskligt och begripligt, men det är samtidigt skrämmande naivt – rent andligt sett. Bjud gärna hit Dalai Lama, men använd inte det heliga kyrkorummet för detta framträdande. Jag håller inte med om att den kristna kyrkobyggnaden är en plats för att söka något – vad som helst. Kyrkans rum är till för att ära, söka och finna Gud genom mötet med Jesus Kristus, hans son!

 

Jag tror också att Dalai Lama är för klok för att börja propagera för Buddhismen. Han är för klok för att riskera sin ställning och sitt höga förtroende hos andra religionsutövare i världen, genom att propagera i sådana här sammanhang.

 

Dalai Lama är med mänskliga ögon sett en mycket tilltalande person, som med stort lugn och stor klokhet framför sina tankar och sina insikter. (Mycket av denna "levnadsvisdom" finns även i kristen tro.) Men Buddhismen, som han företräder, ÄR en religion, som allt fler västerlänningar på senare tid har upptäckt och numera bekänner sig till. Denna bekännelse innebär i de allra flesta fall att den kristna tron blir helt överflödig. Att Dalai Lama inte skulle spela någon som helst roll i detta, är bara dumt att påstå. Dalai Lama behöver varken propagera för eller försöka blanda ihop religioner. Alla vet vad han står för, och varje upphöjelse av honom från kyrkans håll, ger automatiskt Buddhismens tankegångar en upphöjelse.

 

Precis som Leif Nordlander, präst och ordförande i Oasrörelsen säger, så är det "en annan tro det handlar om" och det är därför "viktigt att veta var man står själv och tydliggöra det." (Dagen-artikel)

 

Detta tydliggörande måste innebära ett avståndstagande från "predikningar" i kyrkans lokaler, med annan kraftkälla och annat innehåll än det kristna evangeliet. Att öppna upp för den här typen av "predikningar" kommer att fortsätta påverka kyrkan negativt (Ja, processen är redan igång). Detta kommer att bli allt synligare på sikt, men verkar redan idag, på ett andligt plan. Vårt mänskliga sunda förnuft räcker inte här. Vi behöver en andlig klarsyn och förmåga att skilja ljus från mörker. Det mänskliga ögat uppfattar alltför lätt det mörka som "ljus".

 

Buddhismen erbjuder en helt annan väg än vad kristendomen erbjuder. Väljer du den vägen, och bara den (behövs det något mer?) så väljer du en väg som leder bort från friden. Den leder bort från Jesus Kristus, som är vägen, sanningen och livet – den enda vägen till Gud!

 

 

Det är intressant och spännande att ta del av utkastet till GF-kyrkans teologiska grund, som kommer att kunna kommenteras och ändras fram till den sista januari. (Artikel)

 

http://gemensamframtid.se/wp-content/uploads/2010/12/Gemensam_Framtid_teologisk_grund_101223-2.pdf

 

Som kristen är det nyttigt att då och då läsa den här sortens dokument. Kanske skulle alla medlemmar i kristna kyrkor runt om i landet ha en liten bok med sin kyrkans teologiska grund, den grund på vilken man själv ska stå stadigt och verka utifrån. Precis som med allt annat behöver vi ju påminnas om vårt uppdrag och vårt ansvar som medlemmar i Kristi kyrka. Medlemskapet innebär ju en gemenskap, en trygghet, ett stöd och en glädje, men också ett ansvar. Vi ska ha omsorg om varandra som syskon och ta ansvar för den gemensamma kyrkan och dess utveckling.

 

Detta glöms lätt bort i en tid då individen är uppbunden och engagerad i så många olika sammanhang. Har vi blivit för mycket individualister för att kunna och vilja vara delaktiga och ta det ansvar som krävs av oss i församlingen? Prioriterar vi annat högre?

 

Det får nämligen inte stanna vid en teologisk samsyn på papperet, utan det som ska synas utåt är vår omsorg om, och kärlek till varandra. Hur väl tar vi hand om de gamla i kyrkan? Hur väl tar vi hand om singlarna, de sjuka, de ensamma, de svaga, udda och utstötta? Hur mycket tid och engagemang är vi beredda att satsa för dessa syskon? Delar vi verkligen våra resurser med varandra?

 

Lade också märke till följande formulering i GF-dokumentet: ”den (kyrkan) överskrider alla gränser och förkunnar evangeliet för alla människor och hela skapelsen”. Att kyrkans beskrivs som gränsöverskridande är spännande – Gud är ju en gränslös Gud!  Men samtidigt stämmer det till eftertanke. Att förkunna evangeliet för alla människor, i alla länder, på alla språk, är en sak, men att överskrida alla gränser – vad betyder det?

 

Begränsningar behövs för att gränslösheten utåt ska vara möjlig. Gränslösheten får inte innebära att vi lierar oss med och godkänner sådant som inte är av Gud. Det får inte innebära att ändamålen helgar medlen. Vi ska leva i världen men inte av den. Att dra gränserna här, är kanske det allra svåraste.

 

Detta förhindrar dock inte ett samhällsengagemang där vi står upp för rättvisa och jämställdhet, fred och försoning, hållbar utveckling och naturvård:

 

”Församlingarna lever i vardagen, i arbetslivet och samhället. De vill värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra till delaktighet och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse…”

 

Lycka till GF-kyrkan. Processen känns mycket lovande – för oss alla!

 

 

 

P.S. Vad namnet beträffar så är "Samfundskyrkan" ett märkligt namn.

 

"Ekumeniska kyrkan" är bättre. Nuvarande Baptist- Metodist- och Missions-namnen på lokal ort, borde skrotas helt. En mångfald av namn skapar inte bara långa namn, utan också förvirring. Förändringen är radikal, varför då inte genomföra ett genomgripande och radikalt namnbyte på alla orter? Ett sådant kan dessutom ge en nytändning, och en välbehövlig uppmärksamhet för församlingen lokalt.

 

"Equmenia" kan ev vara ett alternativ - med reservation för det språkliga.

 

 

 

 

”Jag vill att människor ska veta att det finns en Gud som älskar oss alla, oavsett vad vi har gjort.” säger Annika Östberg och går med den motiveringen äntligen med på en intervju i tidningen Dagen. (Artikel)

 

Hon berättar hur hon bar på en omänskligt stor skuld själv och hade svårt att ta till sig det faktum att förlåtelsen från Gud även gällde henne. Men Jesus umgicks med människor på livets skuggsida och visade att Gud älskade också dem. Det är ingen skillnad idag; Gud älskar oss villkorslöst!

 

Annika säger vidare: ”Man har blivit förlåten genom nåd och nåden kräver något av en. Den kräver att man går vidare med den och visar vad den betyder. Det man fått måste man ge vidare, så gott man kan, och det krävs att man förändrar sitt liv.”

 

Det är detta ett kristet liv handlar om; att ta emot förlåtelse och sedan leva vidare i ödmjuk tacksamhet och medvetenhet om att Guds NÅD är det som gör hela skillnaden – både för en själv och  för andra. I detta ingår att själv förlåta, att förlåta den som står i skuld till oss.

 

Det handlar också om att dela med sig av det glada budskapet: Gud älskar, Gud förlåter och han vill att vi ska justera riktningen på våra liv och ha  fortsatt kontakt med honom resten av livet! Jag håller med Elisabeth Sandlund om att kyrkan måste fokusera på just detta, och vara lika radikal i sin förkunnelse som Jesus själv var. (Ledare)

 

Tvivla inte - Gud älskar dig och förlåter dig!

 

Att lyfta fram hur kristna förföljs på olika ställen över världen och inte minst i Europa, är viktigt. Ur ett politisk, demokratiskt och humanistiskt perspektiv är det oerhört viktigt. Ingen ska behöva stå ut med att förföljas för sin tro – oavsett vilken tro det handlar om. Här har samhällen, länder, politiker, och olika organisationer ett stort ansvar. (Ledare)

 

Här handlar det inte om att "stå i ett gathörn och hetsa mot homosexuella", utan helt enkelt att öppet bekänna sig till den kristna tron. Är man dum nog att göra det, får man vara beredd på att både förlöjligas och förföljas.

 

Ur ett rent kristet /kyrkligt perspektiv är kampen för religionsfrihet och yttrandefrihet lika viktigt Men det kristna perspektivet har också en annan dimension, den rent Gudomliga, den som handlar om att Gud är med sitt folk, att han är med den individ som tror på och överlämnar sitt liv i hans händer. Ja, jag är dum nog att tro att det är så!

 

Vi får alltså inte fokusera så mycket på ”fienden” att vi glömmer vår nära relation till Gud själv. Vi har ju en trygghet som andra saknar, nämligen att ingenting kan skilja oss från Jesu kärlek – varken förföljelse, krig eller svält! (Rom 8:35)

 

Men precis som nöden prövar vännen, så prövar själva prövningen vår relation till Gud. Gud står alltid vid vår sida, men hur är det med oss? Vågar vi lita på honom? Vågar vi överlämna all rädsla och lita på att han bevarar och hjälper oss?

 

Bibeln säger att vi inte är förmer än den Gud vi tjänar. Jesus blev själv förföljd och dödad för sitt radikala budskaps skull. För oss är det ingen skillnad. Sanna efterföljare måste vara beredda på att förföljas för sin tro. Hur väl rustade är vi? Hur fast förankrade i tron är vi?

 

Jag tror att vi ibland glömmer den gudomliga aspekten av livets svårigheter. Vi diskuterar många gånger på ett sätt som utesluter Guds närvaro och vilja att hjälpa oss. Vi värnar demokrati, vi utövar medmänsklighet och vi söker vägar att eliminera svårigheter som vi möter – på ett mycket mänskligt och autonomt sätt. Mänskligheten klarar sig på något sätt själv. Det gäller bara att tänka rätt och agera rätt.

 

Vad gör vi när det mänskliga projektet misslyckas? Kan vi känna glädje ändå?

”Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna”. (Luk 6:22)

 

Kan vi förlåta dem som trots allt utövar våld mot våra medmänniskor och oss själva?

 

”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.” (Rom 12:14)

 

Är vi beredda på att sämre tider kan komma?

 

”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.” (1 Petr 4:12)

 

”Svenskan är inte ett av de rikare språken, det finns inte så många starka ord och uttryck att de kan varieras särskilt mycket.” säger den finlandssvenska debattören och kolumnisten Merit Wager i sin kolumn i Svenska Dagbladet 20 dec.  (Dagenartikel)

 

Hon citerar den finska presidenten Tarja Halonen, som menar att medierna bidrar till ett hårt samhällsklimat genom det överdrivna språk de använder. De skapar ”konflikter” omkring händelser i samhället snarare än bidrar med en konstruktiv dialog.

 

Språket i media är alltså ofta överdrivet och nyanserna försvinner i skuggan av de braskande rubrikerna. Det går inflation i starka ord, som till slut mister sitt innehåll.  Samtidigt som medierna ”skrämmer upp” folk, skapar de också en rättmätig skepsis gentemot sitt eget språkbruk.  När vi har vant oss vid att orden ”katastrof” och ”chock” får illustrera händelser som inte ens kommer i närheten av den verkliga innebörden, vilka ord ska då användas när det verkligen gäller?

 

Det handlar förstås om att skapa svarta rubriker för att sälja lösnummer. Samhällsansvaret som Merit Wager efterlyster, är då långt borta. Samtidigt tror jag att läsaren har en ganska väl utvecklad förmåga att se och tolka ordet utifrån kontexten. Är det Aftonbladet som ropar ut ”Katastrof”, så tolkar vi nog det på ett annat sätt än om DN gör det. Den som gapar och svär mycket tar man ju till slut med en nypa salt. Och kanske är det så att när det verkligen händer något katastrofalt, så blir rubrikerna mer sansade av bara farten. Då är det kanske läge att bli rädd på riktigt….

 

Men hur är det då med det svenska språket; är det verkligen rimligt att säga att svenskan inte är ett rikt språk, och att det inte kan varieras så mycket? Nej, absolut inte! Är det inte snarare så att det är medierna som brister i flexibilitet och skolning? (Ska här undvika att ta upp alla felskrivningar som förekommer i media. Återkommer vid ett senare tillfälle…)

 

Nej, jag tror att det är vi läsare som får låta bli att lägga ved på elden, genom att LÅTA BLI att köpa kvällstidningar med braskande, rykande svarta rubriker. Efterfrågan styr som bekant utbudet...

 

"Att man ofta hör påståenden om att svenskan är ett fattigt språk är egentligen förvånande. Mycket tyder nämligen på att den är ovanligt ordrik. Vi har lättare att bilda sammansättningar än många andra språk, och vår verbbildning är enastående produktiv. En anledning till föreställningen kan vara den naturliga jämförelsen med engelskan, som i sin egenskap av världsspråk är världens kanske ordrikaste språk."

 

Fredrik Lindström

 

"En påfallande förmåga att införliva lånord från olika språk och lättheten att bilda sammansättningar gör svenskan till ett av de ordrika språken i världen, i motsats till vad man ibland hör sägas av alltför ödmjuka svenskar.

 

Svenska Akademien

 

 

 

I efterdyningarna av det svenska valet, har många tankar väckts om mål och mening, ursprung och innehåll. Vad är vår själ och vårt hjärta? Hur ska vi profilera oss för att överleva? (Artikel)

 

Men självrannsakan kräver mod och ödmjukhet. Det är ofta lättare och mindre förödmjukande att söka fel hos andra och därmed missa möjligheten till storstädning och nystart hos sig själv. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är inte unik i sitt beteende när han (enligt Aftonbladet idag) skyller valförlusten på sina allianskollegor Socialdemokraterna. Men frågan är om det inte vore mer fruktbart för vänsterpartiet att titta på sitt eget agerande, eller brist på agerande, och därifrån börja om på nytt? Det är möjligt att detta redan görs, men varför inte också i det offentliga utspelet? Här är KD ett bättre föredöme. (Artikel)

 

Wikileaks ständiga avslöjanden om vad som sker bakom kulisserna, i mejlväxlingarna som inte var avsedda för offentlighetens ögon, tvingar på ett annat sätt fram en självrannsakan. Att plötsligt stå naken i offentlighetens ljus med sina uttalanden och sitt skvaller är obehagligt, men det kan samtidigt öppna dörren för självgranskning och möjlighet till nystart.

 

De många avslöjandena om övergrepp och pedofili inom katolska kyrkan, har på samma sätt tvingat upp dörrar och fönster för vädring.

 

Många fler exempel kan räknas upp.

 

Påtvingat eller inte så måste vi granska oss själva för att komma på rätt spår. Det krävs också mod att i denna granskning se sanningen i vitögat och därmed ta de rätta besluten. Att försöka skyla över och skapa nya dimridåer och bubblor gör bara nästa fall större.

 

Kanske är vi inne i en tid av global självrannsakan? När ekonomier rasar – på både privat och offentlig nivå – kommer den livsnödvändiga eftertanken in. Ibland är den så blek att den inte har energi att ta nya tag, men ofta är kraschen, avslöjandet, räddaren i nöden.

 

Om frågor börjar ställas av ett avtrubbat samvete, en fördunklad syn, men i ärlighet och yrvaken rädsla, finns det dock hopp om rätta svar och räddning. Det är den skarpögda ondskan, som vaksamt, medvetet och uträknat tömmer jorden och människorna på kraft och framtidstro, som det inte finns något hopp för.

 

Inom politiken, inom kyrkan, inom näringslivet, inom skolan, inom miljörörelsen, inom vården – ja snart sagt överallt, är det tid för självrannsakan.

 

Vilka är vi? Vad vill vi? Vad gör vi? Varför? Hur? För vem?

 

Det är hög tid att tänka till.

Det började som en skakning på nedre däck.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp… (Mikael Wiehe)

 

En präst inom Norska kyrkan, har planerat att låta elever läsa högt ur Koranen under en skolgudstjänst. Detta revideras efter inkomna protester till att prästen själv ska läsa ur koranen. När också en biskop lägger sig i, bestämmer sig prästen för att enbart referera ur Koranen… (Artikel)

 

Man undrar: Varför ska det läsas högt ur Koranen, i en kristen kyrka? Är det inte muslimernas sak att läsa ur Koranen, och de kristna prästernas sak att läsa ur Bibeln?

 

Kanske är detta en allt för enkel och naiv fråga,  för att den ska vara gångbar.

 

En av kommentarerna på Dagens hemsida menar att allt fler kristna ser sig mer som ”religiösa” än kristna. Detta får som konsekvens att egentligen vilket religiöst budskap som helst kan predikas i kyrkan. (S Simonsson) Jag kan hålla med om det. Att vara kristen blir i vissa kretsar mer och mer det samma som att vara "humanist", "öppen", "tolerant" och "bejakande". Dessa saker är i sig själva goda, men de kan samtidigt ha en förödande effekt på "den kristna självkänslan". Vi får inte börja be om ursäkt för det vi tror på.

 

Själv säger jag alltid att jag är kristen, när någon undrar om jag är religiös. Det är mer rätt och mer radikalt. Religiös kan man vara utan att ta livsavgörande beslut. Det räcker att man älskar ritualen, symbolerna, utsmyckningarna, tystnaden och ron i kyrkorummet...

 

Att bjuda in kändisar som ”predikanter” är ju redan något som sker på flera håll i landet. Om man är orolig för att deras egen scen inte ska räcka till för deras egon, eller om man försöker övertyga omgivningen om att kyrkan minsann inte är gammaldags, inskränkt och mossig, förtäljer inte historien. Jag gissar dock på det senare.

 

Oavsett vilket, så är det hög tid att identifiera svaren till följande frågor: Vad är det att vara ”kristen”? Vad innebär det att vara en ”kristen kyrka”? (Därmed inte sagt att alla kristna kyrkor inte är där de ska vara när det gäller detta - tack och lov!)

 

Svaren måste leda till en självrannsakan, som i sin tur leder till ett beslut:

 

- Ja, jag vill följa Jesus och vara salt och ljus i världen. Kosta vad det kosta vill!

 

"Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda." (Matt 24:24)

 

 

 

Undersökningar visar att en av fyra amerikaner tror att presidenten är muslim och att fyra av tio pastorer inte skulle kalla Obama för kristen. Undersökningsresultatet skulle kunna vara en anledning till att president Obama, nu och då inflikar att han och hans fru är ”kristna”, vilket i sin tur skulle kunna leda till fler röster. (Artikel)

 

Kristna förföljs i olika delar av världen, samtidigt som detta att vara kristen betraktas som något man kan få röster på. Det är märkligt. Man undrar; är det samma kristendom som avses?

 

Frågan leder till ytterligare en; vem är egentligen kristen?  Norges stadsminister Jens Stoltenberg  antydde i en debatt i Stortinget nyligen att Jesu födelsestad var Jerusalem. Kan man ha såna ”luckor” i sin bildning och ändå vara kristen? (Artikel)

 

Kanske har det börjat gå inflation i ordet. Kanske famnar det för mycket, för olika, för vitt och brett?

 

Kanske behövs det ett nytt namn, för det som är sant, heligt och Jesuslikt? Kanske kommer detta namn att födas ur ett uppvaknande, en självrannsakan, en nytändning, ett nytt fokus, en ny självförsakelse, en ny medmänsklighet, en ny känsla för innehåll snarare än form….

 

Eller så kommer ordet ”kristen” att få en andra chans, att födas på nytt, rent och klart, så tydligt i konturerna att allt som inte kan vara ett med dess väsen, flyr in i skuggorna…

 

I artikeln ”Kristna – världens mest förföljda grupp”, presenteras statistik som pekar på att kristna förföljs i 133 länder i världen idag. De förföljs av regeringar men också av andra grupper. (Artikel)

 

En orsak till att det inte talas så mycket om detta, kan vara kristendomens historia av brutalitet, som ”gör att eliterna i den moderna världen tenderar att se kristna som förövare, inte som offer.” menar den judiske aktivisten Michael Horowitz.

 

Förutfattade meningar, okunskap och brist på fantasi, kan vara andra orsaker till att detta problem inte uppmärksammas mer. Den genomsnittskristne är enligt artikeln  en nigeriansk kvinna i 40-årsåldern, inte en vit man i västvärlden. Hur många visste det?

 

Får det ”religiösa etablissemangets” misslyckanden i historien (men även i nutid) helt och hållet styra våra värderingar och vår syn på kristna – och andra, trots att den sanna tron är, och står för, något helt annat, så är det kanske dags att börja se bort ifrån de mänskliga byggena, institutionerna  och handlingarna kring religion och tro – både nu och historiskt, och i stället titta på vad kärnbudskapet i olika trosuppfattningar egentligen är och borde innebära i det praktiska utövandet. Detta kräver kunskap och – för ateisten - fantasi nog att föreställa sig att det faktiskt finns en Gud.

 

Om synen på kristendomen är formad av resultaten av ”den mänskliga faktorn”; misstagen, övergreppen och misstolkningarna, så  blir Gud också en "ond" och obegriplig Gud, Guds budskap till mänskligheten likaså. Vi, de religiösa utövarna, måste därför – i än högre grad – granska oss själva. ”Av frukten skall trädet kännas”, säger Jesus. Kanske är det här vår största och svåraste utmaning som kristna ligger: Frukten måste överensstämma med Jesu lära. Det vi tror och det vi predikar måste synas i våra liv. Det måste få en praktisk - och god - konsekvens. Hade människor inom kyrkan lyckats bättre med detta, skulle synen på kristendomen delvis vara en annan.

 

Här behöver kanske också bilden av oss kristna förtydligas (inte minst för oss själva): "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud." (Rom 3:23). Det gäller även oss som är troende och som kallar oss kristna. Vi har inte gjort oss förtjänta av den nåd som vi har tagit emot, och som Gud vill ge hela mänskligheten. Vår tro gör oss inte till övermänniskor som aldrig gör fel, eller som är höjda över andra människors tillkortakommanden. Nej, vi har inget att berömma oss av själva. Vi gör misstag och ibland - förödande sådana. Att fördöma andra, utgår inte sällan från tanken att man själv är bättre och har rätt att göra detta fördömande eftersom man har en "högre moral". Inget kan vara mer fel. Vi behöver här öva oss i ödmjukhet. Förhoppningen som kristen är dock, att gemenskapen med Jesus, och Guds ord, ska göra oss mer lika honom, han som var kärleken och ödmjukheten förkroppsligad!

 

Enligt Center for the Study of Global Christianity, har ca 100 000 kristna om året lidit martyrdöden, enligt följande definition av martyr: ”Kristustroende som mist livet i förtid, i en situation där de är vittnen för sin tro, som ett resultat av mänsklig fientlighet". Katherine Cash på Svenska missionsrådet, menar dock att det är viktigt att fokusera inte bara på kristna, utan alla som är förföljda p g a sin tro. ” Vi behöver jobba med en bred och trovärdig inriktning som syftar till religionsfrihet för alla.” Risken är annars att polariseringen mellan religioner och världsdelar ökar på ett negativt sätt.

 

Jag tror att hon har rätt i detta. Det är inte acceptabelt att någon människa förföljs för sin tros skull. Alla måste fritt kunna utöva sin religion och mötas med respekt för det. Detta måste vi arbeta för på bred front.

 

Men, förföljelse i någon form kommer vi nog ändå inte undan:

 

”Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er. Har de bevarat mitt ord kommer de också att bevara ert.” (Joh 15:20)

 

”Men innan allt detta händer skall man gripa er och förfölja er. Man skall överlämna er åt synagogorna och kasta er i fängelse och dra er inför kungar och ståthållare för mitt namns skull.” (Luk 21:12)

 

 

Förvåningen och vreden i Tranås, när det avslöjats att självmordsbombaren i Stockholm växte upp och gick i skolan där, är förståelig. Hur kunde det ske? Hur kan någon av oss göra något sådant? (Artikel)

 

Att ha så extrema åsikter att man spränger sig själv i luften för något högre och större, är svårt att förstå. Lika svårt är det att förstå hur någon som växt upp i en lugn småstad kan bli serievåldtäktsman, seriemördare, ekonomisk brottsling, mobbare, bankrånare, kriminell gängmedlem, pedofil...

 

Det allra svåraste är dock att inte dra slutsatsen att alla svenskar i 20-årsåldern är potentiella våldtäktsmän bara för att en svensk sådan nyss har anhållits i Örebro, eller att tro att alla killar som har haft det knaggligt i skolan ansluter sig till kriminella mc-gäng. Alla muslimer är inte självmordsbombare. Alla frikyrkopastorer är inte potentiella hustrumördare och äktenskapsbrytare a la Knutby. ”Vad är det för Gud och religion att tjäna?” frågar sig en av Tranås invånare, och ger uttryck för just detta – den farliga generaliseringen - och okunskapen. En bättre fråga hade varit: "Vad är det för människa som så totalt har missuppfattat sin Gud och sin religion?"

 

Detta beteende, att genast dra generella och felaktiga slutsatser på mycket lösa grunder, är en stor del av problematiken. Vi vill gärna placera människor i väldefinierade fack – och oss själva med för den delen. Vi hittar gemenskap i åsiktsfållan, vi hittar också hatobjekten i andra åsiktsfållor. Stora och starka krafter sätts på så sätt i rörelse i ett svart-vitt landskap. Galningar och extremister finns och har funnits inom alla skrån. Det - om något - borde vi ha lärt oss av historien.

 

Vi kan förvisso sitta med armarna i kors och ondgöra oss över terrorbrott och annat, men behöver vi inte samtidigt granska vårt eget ansvar? Vi är alla samhällsmedborgare. Hur villiga är vi att lyssna på meningsmotståndaren, och på så sätt skapa ett fruktbart diskussionsklimat? Hur villiga är vi att lära oss om vår omvärld? Hur bra är vi på att se gråzonerna lika väl som det svarta och vita?

 

Här har vi alla ett ansvar att gemensamt - kristna, muslimer, skåningar, norrlänningar, män och kvinnor, barn och vuxna – verka för att den här sortens desperata handlingar inte sker igen. Låt inte en fanatiker, en förvirrad ung mans handling, förlama de goda krafterna i vårt land.

Att avstå raketerna i nyår och istället sätta in pengarna i en fond, är ett mycket bra förslag Daniel Grahn! (Ledarkrönika) Om inte samhället räcker till för de som har de allra svårast, så måste kyrkan rycka in. Men vi kan kanske till och med dra det ytterligare ett snäpp; ge frikostigt och regelbundet till din medmänniska innan det går så långt att hon/han hamnar i en tunn sovsäck på gatan. Vi har råd! Gud som tar hand om sparvar och liljor, tar även hand om oss.

 

Även Tibros missionsförsamling uppmanar till ljus och fest i mörkret för asylsökande flyktingar. Sök upp dessa utsatta och ofta isolerade människor, och gör en insats. Själva gör församlingen en fantastisk insats för romska familjer i Tibro. Inspirerande! (Insändare)

 

1 Johannes brev 3, tas detta förhållningssätt upp på ett mycket tydligt sätt: ”Mina barn, man kan inte älska bara med vackra ord. Sann kärlek visas genom praktisk handling.”

 

Så, låt nästa år bli ett ”praktikerår” med fler fonder, för enligt principen "Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom", skulle vi kunna göra följande:

 

- avstå en hyrfilm per månad och starta en ”filmfond”,

- avstå ett klädesplagg per halvår och starta en ”klädfond”,

- avstå en elektronisk pryl per år och starta en ”prylfond”,

- avstå en skönhetsprodukt per kvartal och starta en ”skönhetsfond”

- avstå en lyxig fredagsmiddag per månad och starta en ”matfond”…

 

Ja, ni förstår. Listan kan göras mycket lång.

 

Att ta ut en lön motsvarande ungefär dubbelt så mycket som en ”normal” kyrkoherde får, är något som rätteligen får ögonbrynen att åka upp. Kyrkorådets ordförande i Växjö stift, försvarar (i ett senare nummer av Dagen) tillsättningen med att det var en "dubbel anställning" där personen i fråga skulle verka som både kyrkoherde och konsult, med uppdrag att se över verksamheten.  (Artikel)

 

Hur som helst, man undrar: Är prästyrket att betrakta som vilket yrke som helst, eller borde det kanske finnas en ”klausul” som hindrar präster och pastorer, Guds tjänare, från att ta ut mer än absolut nödvändigt i lön?

 

Tanken går också till kristna artister som tar ut höga gager för sina gig. Den som inte kan betala göre sig icke besvär menar en del. Andra spelar gratis, eftersom Guds gåva -  är en gåva. Men det är klart, är gåvan en annan, t ex artisten själv, artistens skönsång, artistens scenshow, ja då är det kanske vettigt att ta betalt…

 

Tanken kan drivas hur långt som helst, men vi kanske ska stanna upp vid det faktum att Guds gåva, Guds nåd är helt gratis. Ingen motprestation krävs, inga pengar, inga gentjänster. Tack gode Gud för det!

 

På Dagens debattsida skriver idag fyra tunga namn, Anders Arborelius, Benjamin Atas, Ulf Ekman och Sten-Gunnar Hedin, ett debattinlägg om att värna livet. (Artikel)

 

De slår fast att de inte accepterar dödsstraff, aktiv dödshjälp, eller abort. De uppmanar också till bön för alla kvinnor och barn som på olika sätt missbrukas, misshandlas och förnedras i vårt land.

 

Det är lätt att instämma i detta. Barns och kvinnors situation ute i världen är på sina håll mer än fruktansvärd, men även bakom kulisserna i Sverige finns det utsatta kvinnor och barn, som behöver allt stöd de kan få.

 

Livet är heligt, men kränks ständigt och jämt, skriver artikelförfattarna. I vårt land sållas barn bort innan de ens har fötts, barn misshandlas och missbrukas på annat sätt, kvinnor och barn hålls som slavar osv. Men Jesus själv ser de allra svagaste och identifierar sig med dem. Han visar på ett annat förhållningssätt.

 

Debattartikeln har också ett annat syfte, att visa på kristen enhet i detta. Det finns nämligen frågeställningar som vi kan göra gemensam sak i – över samfundsgränserna. Detta är en.

 

” När krafter relativiserar människans värde är det desto viktigare att Jesu Kristi kyrka vågar stå upp för sanningen.”

 

Kanske är det här som artikeln blir en debattartikel. "Sanningen" kan ju alltid diskuteras. Har man inte en biblisk tro, så kan "sanningen" se annorlunda ut. Men uppropet i sig, att be för de allra mest utsatta, är oerhört okontroversiellt. Vem håller inte med? Synen på abort, dödsstraff och aktiv dödshjälp är inte heller ny, eller överraskande med tanke på vilka som skriver. Uttalandet kommer förstås ändå att väcka liv i en för tillfället slumrande abortdebatt.

 

Men, kan man inte tala om barns och kvinnors rätt till ett liv utan våld och tvång utan att debattera -abort- på samma gång? I debatten finns det ju en motpart; de som av olika skäl är för abort, dödsstraff och aktiv dödshjälp, men också de kvinnor som har tagit det svåra beslutet att göra abort, och en del anhöriga som under stor vånda sett sina nära och kära tyna bort, in i döden, under svåra smärtor.

Jag är själv inte för abort eller aktiv dödshjälp, men jag skänker i ljuset av artikeln en tanke till de kvinnor – och män, som tagit svåra och i vissa fall kanske desperata beslut inom dessa områden. Oavsett om man accepterar abort eller inte, så tror jag inte att någon går opåverkad ur en sådan. Tack Gud för att din kärlek och nåd når även dessa.

 

Det finns enligt Jaktlund (blogg) en fara i att fokusera för mycket på antingen nuet och livet här, eller evighetens himmel och helvete. Det håller jag med om. Men det ena behöver som sagt inte utesluta det andra. Evighetsperspektivet kan upprätthållas och predikas samtidigt och i den tro som lever i nuet, i form av gärningar som hjälper och underlättar livet för dem som lever ett helvetiskt liv redan här. Människan har båda behoven, och vi har båda möjligheterna.

 

Även C.S. Lewis är inne på tanken att livet här och nu, är en försmak av två olika tillstånd i evigheten, när han i ”Den djupa glädjen” skriver att ”jorden, om man väljer den i stället för himlen, hela tiden kommer att visa sig endast ha varit en region av helvetet; medan jorden betraktad som sekundär i förhållande till himlen kommer att visa sig ha redan från början varit en del av himlen själv.”

 

Vi måste absolut bli bättre på att försaka för andras skull, bli bättre på att älska vår nästa som oss själva. För den evighet som ska komma, inleds också med domslut. Det vi gör i nuet – och det vi inte gör – ska kunna tåla granskning.  Detta med att hjälpa och lindra i nuet, är dock något som hela samhället stöttar och är delaktiga i. Det är inte bara kyrkan som ser behoven och som sträcker ut en hjälpande hand (även om vi kanske borde vara bäst på det). Det är okontroversiellt och humant och har – enligt många – inget med kristen tro att göra.

 

Det andra perspektivet, som har med evigheten att göra är mycket svårare. Här står kyrkan dessutom ensam. Hur ofta hör man en allvarlig predikan om att omvändelse och tro är av nöden, för en evighet i gemenskap med Gud? Att detta att säga nej till denna gemenskap, att missa målet, att hamna i en evighetslång mardröm utan Guds kärlek och omsorg, är ett allvarligt beslut? Predikningar om denna framtida verklighet är betydligt mer kontroversiella och ifrågasatta. Vi talar därför försiktigt om ”den andra tillvaron” och vi slätar för ofta över i överensstämmelse med det politiskt korrekta.

 

Jag skulle också, precis som C.S. Lewis, önska att ”helvetesläran” inte fanns. Men den har stöd i bibeln,  ”har alltid omfattats av kristenheten, och har stöd i förnuftet.”

 

Jag tror inte att det är ett ”Guds misslyckande” som blir orsaken till att människor får tillbringa en evighet utan Guds kärlek. Jag tror att det är människans fria vilja.

 

Lewis:

”Jag skulle vilja betala vilket pris som helst för att sanningsenligt kunna säga: ’Alla kommer att bli frälsta.’ Men mitt förnuft invänder: ’Utan sin egen viljas medverkan, eller med den?’ Om jag säger: ’Utan’, lägger jag genast märke till en motsägelse: hur kan den fria självuppgivelsens högsta viljeakt ske utan viljans medverkan? Om jag säger: ’Med sin egen vilja’, svarar mitt förnuft: ’Men om de inte vill?’”

 

Vi har ett val att göra, både här och för evigheten.

 

Jaktlunds Bloggkommentarer

Bakom ”lucka 5” i Dagens adventskalender, döljer sig idag Inger Alestig, kulturredaktör på Dagen. Förutom ett vackert julminne från barndomen, presenterar hon också sig själv och sitt arbete som kulturskribent. Hon hävdar att det är viktigt att vi kristna finns med i det pågående existentiella samtal som förs inom kultursfären. Där finns mängder av sökare – både bland kulturproducenter och kulturkonsumenter  - som på olika sätt undrar: Varför är vi här? Vad är meningen med livet? Vad händer när vi dör? (Lucka 5)

 

Det är viktigt att vi finns med i det samtalet. Kanske viktigare än någonsin, eftersom många vill rasera, och rensa det offentliga rummet från den kristna tron. Frågan är hur vi under de omständigheterna blir en kraftfull och inflytelserik del av detta samtal?

 

Claphaminstituetet är ett bra svar på den frågan. (http://claphaminstitutet.se/about/). Institutet ”verkar enligt stadgarna för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige.” Här samlas alltså olika delar av samhället till gemensam tankesmedja för att nå ut med kristna värderingar.

 

Fler sätt finns, men det är viktigt att vi som representerar kristenheten är inspirerade av Gud och inte oss själva. I varje samtal måste vi ha direktkontakt med Guds ord, och ha ena foten kvar i bönekammaren, eftersom vi är tjänare och budbärare. Detta kan tyckas vara en självklarhet, men jag tror att vi behöver bli påminda om det.

 

Petrus säger till oss i sitt andra brev att han vill ”påminna [oss] om att leva efter hans vilja, även om [vi] redan känner till allt detta och håller fast vid det sanna budskapet om Jesus.” Han fortsätter: ”Jag ser det som min plikt att fortsätta att påminna er om sanningen, så länge jag lever.”

 

Ja, vi behöver ständigt påminnas om trons grunder och om vårt beroende av Gud, på samma sätt som vi ständigt och dagligen behöver komma in i Guds förlåtande famn, för att kunna fortsätta ännu en dag som Jesu efterföljare.

 

Kyrkans ledare har här ett stort ansvar att med Guds andes hjälp förkunna och levandegöra de grundläggande sanningarna i ordet för oss – gång på gång. För ska vi hitta enhet och styrka i svenska församlingar idag, så måste det ske genom Guds ord. Ordet måste bli levande för oss – igen och igen. Ordet måste tolkas i ljuset av Guds Ande, och förmedlas till oss – på nytt och på nytt.

 

För vi går så lätt vilse.

 

Petrus talar i samma brev om hur Gud talar till oss genom sin heliga skrift. Eftersom skriften har kommit till genom att människor har drivits av Guds Ande att skriva, måste också Guds Ande finnas med vid tolkningen av texten. Vi måste låta Guds Ande levandegöra och förklara för oss det som står, utan att vår egen ”klokhet” och vårt eget intellekt, ställer sig i vägen. Guds budskap till oss finns i ordet,  men vi kan bara tolka det rätt med hjälp av Guds Ande:

 

"Men framför allt måste ni tänka på att man inte kan tolka de budskap från Gud som finns i Skriften, utan hjälp av hans Ande. Inget av dessa budskap har ju kommit till på ett mänskligt sätt. Det är Guds Ande som har drivit människor till att skriva ner Guds eget budskap." (2 Petr 1:20-21)

 

Stridigheter och hetsiga debatter inom kyrkan när det gäller tolkningen av Gudsordet, har kanske sin orsak i att vi missar denna viktiga vägledning. Vi låter inte Guds Ande leda oss i ordet, utan vi låter det egna tyckandet och de egna motiven styra vår tolkning.

 

Jonas Gardell är ett mycket omdebatterat, men bra exempel på just detta. I hans bild av världen är det människan, snarare än Gud som står i centrum. När människan blir viktigast, tonas också människans synd ner. Vårt intellekt och förmåga till godhet blir grunden att stå på.

 

Men människan syndar, och måste därför omvända sig för att kunna ha gemenskap med Gud. Gud älskar människan, men dömer ut synden.

 

När människans synd, och Guds nåd marginaliseras, blir vår uppgift att peka på just detta kanske det allra viktigaste. Alla har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud, men det finns nåd och det finns en lösning som sopar undan all existentiell ångest!

 

På samma sätt måste vi som är troende förmedla den sanna bilden av Gud: Gud är helig och större än vårt förnuft kan tänka. Han är alltings skapare och intresserad av oss på individnivå. Guds ord – ÄR – Guds ord och hans helige ande vill förmedla Guds budskap till oss genom ordet.

 

Det som står mellan oss och en förståelse av Gud och hans ord, är vår synd.

 

Vi rotar som mullvadar i myllan. Vi kryper runt i underjordiska gångar, närsynta och skumögda. I trångboddheten söker vi runt efter föda, efter mål och mening. Ibland sticker vi upp nosen mot ljuset ovanför, sniffar ett tag på renare luft och  drar oss sedan snabbt tillbaka…

 

Oavsett om vi argumenterar för eller emot aga, niqab, homosexualitet eller något annat lite mindre kontroversiellt, så gör vi det ofta med ganska stor närsynthet. Det är svårt att höja sig över argumenten och se helheten, se kopplingarna mellan det ena och det andra, och att andas befrielsens friska luft. Befrielsen i att allt kan överlämnas till en Gud, som har kontrollen, som är den som ska döma var och en efter dennes gärningar, en Gud som är kärleksfull, som ser oss och vill oss väl.

 

Världen är så oerhört mångfacetterad. Man snurrar ständigt runt för att lyssna in de olika budskapen, larmrapporterna och argumenten. Det handlar om miljöförstöring, naturkatastrofer, krig, konflikter, övergrepp på barn, svält, brist på sjukvård, brist på utbildning, brist på föräldrar… Det snurrar runt, griper tag och släpper oss igen - oss - utmattade av att försöka omfatta allt detta med tanken.

 

Men en dag ska jorden komma i balans. ” Då är Gud inte längre en dimmig skuggbild utan uppenbarad och verklig (1 Kor 13:12). Detta måste vara den mest radikala lösningen på mänsklighetens problem som någon någonsin lyft fram.” skriver Thorsten Åhman i dagens krönika. (Krönika) Härliga tanke! Dessutom kallar oss Jesus redan nu att leva i det riket; att följa Guds vilja, att lita helhjärtat på vår skapare…

 

Det är överväldigande goda nyheter. Tack Thorsten för dessa ord!

 

Medan vi lever i det riket redan här på jorden, måste vi förvalta – det ”omistliga”. ”Nyheten”/teologin är densamma även om världen och tiderna förändras. Samtidigt måste vi finnas i ”nutiden”, lyssna på den, tolka den och kommunicera med den.

”Bara den som har en stark övertygelse att stå på, vågar möta andra med lugn och öppenhet. Och bara den som lägger örat till samtiden förmår översätta urgammalt tankegods till dagens språk utan kompromisser.” /---/ Kristna ledare måste skilja det oundgängliga från det angelägna så att en stor spännvidd i tro, uttrycksformer och beteendemönster blir möjlig med bevarad enhet i det väsentliga.” säger Håkan Arenius i sin mycket välformulerade ledare idag. (Ledare) Viktigt och sant!

 

Hjälp oss Gud att vara enade i det väsentliga.

 

DO, Katri Linna har nu fattat ett beslut. (Artikel) Självklart är det diskriminering att stänga av kvinnor från möjligheten att studera, bara för att de täcker sina ansikten. Att man sedan önskar att den tradition och den kultur dessa kvinnor kommer ifrån skulle ha ett annat, friare synsätt, är en annan fråga. (…som kanske vi Svenskar inte är de rätta att ha synpunkter på.)

 

Mången förnumstig politiker som i niqab-frågan har lagt huvudet på sned och sagt att ”det är viktigt att se varandra i ögonen i skolan, för det handlar ju om kommunikation”, vet inte mycket om vare sig kommunikation eller skolan.

 

I skolans värld finns en uppsjö av metoder och kommunikationssätt. Många studerar idag – med alldeles utmärkta resultat – på distans. Det finns lärare som har elever som varken ser eller hör och det finns dito lärare. Det fungerar bra ändå – tro det eller ej!

 

Att då göra stor sak av ett marginellt problem i Sverige, är förbluffande märkligt. Den svenska skolan tvingas idag att anpassa sig till en stram ekonomisk verklighet. Undervisningen skall individualiseras, och varje elevs behov skall tillgodoses på bästa sätt. Här talar vi om en elevgrupp som på intet sätt är homogen. Alla varianter av begåvningar och inlärningssvårigheter förekommer. Om skolan kan klara det med hedern i behåll, så klarar den nog också enstaka kvinnor, klädda i niqab.  Precis som Katri Linna säger, så måste man titta på varje enskilt fall – precis som alltid i skolan – och göra det bästa av situationen.

 

Måste i sammanhanget berätta att jag för några år sedan hade en manlig elev som jag aldrig såg ögonen på, eftersom han hade en lång lugg som hängde över ögonen. Han satt längst bak i klassrummet, och kom och gick genom hela kursen. Vi gjorde allt för att den här eleven skulle klara sig – utom att be honom klippa av sig håret, för det var hans kännemärke. Blå och svart var luggen, men jag vet än idag inte vilken färg han hade på ögonen. Vi kommunicerade dock ändå (!) och han klarade sina kurser med godkända betyg.

 

För att återkomma till önskedrömmen att ingen kultur/tradition skulle tvinga kvinnor att gömma sig under stora sjok av kläder för att kunna vistas ute bland människor, så förefaller det vara en oerhört mycket större och viktigare uppgift att se till att dessa kvinnor får en utbildning, råg i ryggen, självkänsla och ett större kontaktnät utanför hemmet (om de nu behöver det), än att haka upp sig på bristen på ögonkontakt. Utbildning lyfter människor och kan när det vill sig väl vara en hjälp till självhjälp.

 

För övrig har jag nu kommunicerat ut i cyberrymden och hoppas att någon läser, förfäras eller gläds över mina ord. Och visst går det väl ganska bra, utan ögonkontakt?

 

Ledare 2 dec