dagenreflektion

"Problemet med sekularisering är inte att samhället sekulariseras, bekymret är kyrkans egen sekularisering" skriver Lennarth Hambre i en artikel i Dagen idag." Tack för dessa kloka ord Lennarth, du slår huvudet på spiken här.

 

 

Det finns ett andligt sug i vårt samhälle idag. Det finns ett sökande och en längtan efter svar på tillvarons och livets frågor, som vi som kristna medmänniskor kan och måste svara på.

 

För att det här ska fungera så bra som möjligt måste kyrkan bli den plats där den troende får undervisning, kraft och mod att ta sig an vardagens alla möten och möjligheter. Kyrkan måste i högre grad ses som platsen för tillväxt, fördjupning och förankring i ordet - med sikte på vardagens potentiella samtal om Jesus Kristus som den enda vägen till Gud, men kyrkan ska också vara en plats där vi ärar och upphöjer Gud. Idag ägnar sig dock stora delar av kristenheten åt sin egen "andliga njutning" med hjälp av musiken och med hjälp av förkunnare som vet att spela på känslor och leda församlingen till extatiska "möten med Gud", där upplevelsen står i centrum, snarare än Guds levande ord.

 

• Man säger eller antyder att Bibeln inte är Guds inspirerade ord och att den inte är ofelbar.
• Andra böcker, andra källor får ett större utrymme som auktoriteter än Bibeln.
• Man säger eller antyder att det finns mer än en väg till frälsning, och till Gud.
• Det tar emot, är genant att säga att Jesus är enda vägen till Gud.
• Den Jesus som predikas är inte den Jesus - Gud och människa, syndfri och ren - som bibeln predikar.
• Frälsningen framställs inte som en gåva utan krav på motprestation, utan något man genom gärnningar måste göra sig förtjänt av.
• Ett relativistiskt förhållningssätt som säger att det inte finns något absolut rätt eller fel.
• Stor försiktighet med att stöta sig med någon genom att förkunna bibliska sanningar.
• Moraliska predikningar om hur vi bör leva och vara, utan att det finns ett fokus på Jesus Kristus som källan och skälet till denna vilja. 
• Ett accepterande av ett homosexuellt levnadssätt. (Motsatsen är bibliskt, men innebär inte hat mot, eller ett distanserande från de som är homosexuella. Kärlek och förståelse går hand i hand med ett bibliskt förhållningssätt.)
• Undvikande av att peka på och fördöma synd i samhället.
• Att framhålla psykologin som auktoritet när det gäller den mänskliga naturen. (Psykologin kan ge oss hjälp och insikter, men får aldrig motsäga Guds ord i frågor om den mänskliga naturen.)
• Att använda "politiskt korrekta" formuleringar om världen, som ersätter bibliska värderingar och sanningar.
• Att gå till kyrkan är en vana som i första hand ger socialt umgänge och tillhörighet.
• Bönen är en sista "utväg" i stället för det första steget. Bönen står inte i förgrunden som ett bevis på vårt ständiga behov av Guds kraft och ledning.
• Det är inte väsentligt att sända ut missionärer och evangelister för att sprida Guds ord. 
• Skilsmässostatistiken närmar sig den som finns i samhället i stort.

 

Kyrkans ledare måste själva tro på, och se som sin främsta uppgift att predika den korsfäste och uppståndne Kristus - gång på gång på gång.  De måste som Lennarth Hambre skriver, föra "samtal om Jesus som enda vägen, omvändelsens nödvändighet och Bibelns trovärdighet", och inte ägna sig åt "omtolkningar av bibliska texter kring samlevnadssyn, miljö­engagemang eller meditativ mindfullnes vaknade intresset."