dagenreflektion

Att lyfta fram hur kristna förföljs på olika ställen över världen och inte minst i Europa, är viktigt. Ur ett politisk, demokratiskt och humanistiskt perspektiv är det oerhört viktigt. Ingen ska behöva stå ut med att förföljas för sin tro – oavsett vilken tro det handlar om. Här har samhällen, länder, politiker, och olika organisationer ett stort ansvar. (Ledare)

Här handlar det inte om att "stå i ett gathörn och hetsa mot homosexuella", utan helt enkelt att öppet bekänna sig till den kristna tron. Är man dum nog att göra det, får man vara beredd på att både förlöjligas och förföljas.

Ur ett rent kristet /kyrkligt perspektiv är kampen för religionsfrihet och yttrandefrihet lika viktigt Men det kristna perspektivet har också en annan dimension, den rent Gudomliga, den som handlar om att Gud är med sitt folk, att han är med den individ som tror på och överlämnar sitt liv i hans händer. Ja, jag är dum nog att tro att det är så!

Vi får alltså inte fokusera så mycket på ”fienden” att vi glömmer vår nära relation till Gud själv. Vi har ju en trygghet som andra saknar, nämligen att ingenting kan skilja oss från Jesu kärlek – varken förföljelse, krig eller svält! (Rom 8:35)

Men precis som nöden prövar vännen, så prövar själva prövningen vår relation till Gud. Gud står alltid vid vår sida, men hur är det med oss? Vågar vi lita på honom? Vågar vi överlämna all rädsla och lita på att han bevarar och hjälper oss?

Bibeln säger att vi inte är förmer än den Gud vi tjänar. Jesus blev själv förföljd och dödad för sitt radikala budskaps skull. För oss är det ingen skillnad. Sanna efterföljare måste vara beredda på att förföljas för sin tro. Hur väl rustade är vi? Hur fast förankrade i tron är vi?

Jag tror att vi ibland glömmer den gudomliga aspekten av livets svårigheter. Vi diskuterar många gånger på ett sätt som utesluter Guds närvaro och vilja att hjälpa oss. Vi värnar demokrati, vi utövar medmänsklighet och vi söker vägar att eliminera svårigheter som vi möter – på ett mycket mänskligt och autonomt sätt. Mänskligheten klarar sig på något sätt själv. Det gäller bara att tänka rätt och agera rätt.

Vad gör vi när det mänskliga projektet misslyckas? Kan vi känna glädje ändå?

”Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna”. (Luk 6:22)

Kan vi förlåta dem som trots allt utövar våld mot våra medmänniskor och oss själva?

”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.” (Rom 12:14)

Är vi beredda på att sämre tider kan komma?

”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.” (1 Petr 4:12)