Dagen 30 dec 2010 - Buddhism och svensk kyrka
Buddha funderade under sin levnad över lidandet i livet. Hur kan man bli fri ifrån detta? Jo, genom att själv agera, meditera, och slutligen nå den totala befrielsen i Nirvana. Människan har på så sätt själv ansvaret för att nå bortom lidandet och få lycka och glädje i livet. Här erkänns ingen Gud, ingen uppenbarelse given någon enskild person eller genom någon helig bok. Det är bara människor, som genom insikt och hög etik, kan förmedla uppenbarelser. Här finns förvisso många goda och generella tankar om människans förmåga att påverka sitt och andras liv. Genom att se andra värden än de rent materiella kan vi nå långt. Buddhismen är på så sätt lätt att betrakta mer som en filosofi än en religion; den talar om ”himmel” och ”helvete” på jorden – som vi själva skapar, men känns inte vid en evig himmel, ett evigt helvete eller en Gud, som en dag ska döma levande och döda.
Kristendomens centrum är i stället Jesus Kristus – Gud och människa - som visar att vi förlorat kontakten med Gud, skaparen, men att denna relation kan återupprättas igen. Jesus led, dog och uppstod igen, för att vi skulle få en ny chans – helt utan motprestation. Enkelt, men nåderikt! Denna sanning motsäger inte på något vis en medvetenhet om och ett ansvar för vad våra val här på jorden kan resultera i. Vi har som människor ett ansvar gentemot varandra och den jord vi lever på, men vi kan aldrig genom gärningar uppnå vår egen frälsning. Vi kan inte åsidosätta Jesus Kristus, och samtidigt nå en evig frid med Gud.
Håkan E Wilhelmsson, domprost i Lund, har i egenskap av ordförande för Individuell människohjälp, IM., inbjudit Dalai Lama att medverka i en gudstjänst i Lund, med motiveringen att Dalai Lama är en av två (den andre är Nelson Mandela) som ”har ett slags skimmer över sig” och som ”strålar mest” i världen idag. (Läs 2 Kor 11:14, och Luk 1:52!) (Dagen-artikel)
Wilhelmsson menar att Dalai Lama dessutom är mest känd för ”det allmänmänskliga” inte religionen, och att det därför inte finns någon större risk för sammanblandning av religionerna, eller att någon propaganda för Buddhismen skall föras fram. ”Alla, oavsett religiös eller politisk övertygelse, ser upp till honom. Han äger ett högt symbolvärde.” Wilhelmsson tillägger att han/de bara inbjuder människor som de har förtroende för, människor som är ”öppna” – inte tvärsäkra på sin sak...
Om kyrkorummet säger han vidare: ”I varje världsdel finns byggnader för att människor ska söka något bortom sig själva, i Sverige är det kyrkor, i andra delar av världen är det andra religiösa hus.”
Jag tycker att Håkan Wilhelmssons resonemang är mänskligt och begripligt, men det är samtidigt skrämmande naivt – rent andligt sett. Bjud gärna hit Dalai Lama, men använd inte det heliga kyrkorummet för detta framträdande. Jag håller inte med om att den kristna kyrkobyggnaden är en plats för att söka något – vad som helst. Kyrkans rum är till för att ära, söka och finna Gud genom mötet med Jesus Kristus, hans son!
Jag tror också att Dalai Lama är för klok för att börja propagera för Buddhismen. Han är för klok för att riskera sin ställning och sitt höga förtroende hos andra religionsutövare i världen, genom att propagera i sådana här sammanhang.
Dalai Lama är med mänskliga ögon sett en mycket tilltalande person, som med stort lugn och stor klokhet framför sina tankar och sina insikter. (Mycket av denna "levnadsvisdom" finns även i kristen tro.) Men Buddhismen, som han företräder, ÄR en religion, som allt fler västerlänningar på senare tid har upptäckt och numera bekänner sig till. Denna bekännelse innebär i de allra flesta fall att den kristna tron blir helt överflödig. Att Dalai Lama inte skulle spela någon som helst roll i detta, är bara dumt att påstå. Dalai Lama behöver varken propagera för eller försöka blanda ihop religioner. Alla vet vad han står för, och varje upphöjelse av honom från kyrkans håll, ger automatiskt Buddhismens tankegångar en upphöjelse.
Precis som Leif Nordlander, präst och ordförande i Oasrörelsen säger, så är det "en annan tro det handlar om" och det är därför "viktigt att veta var man står själv och tydliggöra det." (Dagen-artikel)
Detta tydliggörande måste innebära ett avståndstagande från "predikningar" i kyrkans lokaler, med annan kraftkälla och annat innehåll än det kristna evangeliet. Att öppna upp för den här typen av "predikningar" kommer att fortsätta påverka kyrkan negativt (Ja, processen är redan igång). Detta kommer att bli allt synligare på sikt, men verkar redan idag, på ett andligt plan. Vårt mänskliga sunda förnuft räcker inte här. Vi behöver en andlig klarsyn och förmåga att skilja ljus från mörker. Det mänskliga ögat uppfattar alltför lätt det mörka som "ljus".
Buddhismen erbjuder en helt annan väg än vad kristendomen erbjuder. Väljer du den vägen, och bara den (behövs det något mer?) så väljer du en väg som leder bort från friden. Den leder bort från Jesus Kristus, som är vägen, sanningen och livet – den enda vägen till Gud!
Vem har skrivit artikeln ovan?
Bloggaren "Daylight" har skrivit inlägget.
Jag är uppvuxen i en pingstkyrklig familj, och har som vuxen deltagit i Dalai Lamas 3 v långa vårundervisning i Dharamsala två gånger. Han börjar med att hälsa alla välkomna, sedan vänder han sig till oss västerlänningar och säger ungefär- extra trevligt att ni åkt så långt, men jag rekommenderar att ni vänder och åker hem igen! Sedan förklarar han att "Är man uppvuxen i en kristen kultur kommer det att bli svårt att förstå buddhismen på rätt sätt.
Däremot har ni en fin religion som heter kristendom som ni har större möjlighet att praktisera eftersom ni förstår de exempel och symboler som används, och ni har tillgång till präster och andra som kan förklara för er. Om ni vill får ni gärna stanna här och delta i undervisningen, men kom ihåg att ni är födda i ett land där en annan fin religion finns, som också ger möjlighet att praktisera medkänsla".
Dalai Lama skulle förmodligen under inga omständigheter predika att man ska bli buddhist hellre än något annat. Han är tydlig med att var och en behöver följa en väg som man tror på, och han är tydlig med att han är buddhist. Han är tydlig med att Buddha var en snubbe som kom på ett sätt att ha det bra som funkade för honom, och därför delade han med sig av det han kom på, men det finns andra sätt som kan vara bra för andra människor.
Buddhismen grundar sig på att människor gör en självständig analys- stämmer det här? Är det här något som är rätt för mig, funkar detta och håller resonemanget? För att nå upplysningen är det nödvändigt att reflektera, för att så småningom bli en mer öppenhjärtlig och varm person som kan göra bra val. Man kan använda den buddhistiska analysen för att granska kristendomen, och komma fram till att Kristus är den rätta vägen. Guds nåd håller, förlåtelsen finns och himlen är möjlig även för mig. Genom buddhistisk analys kan man komma fram till att Dalai Lama har fel i ett antal ämnen, och ändå kalla sig buddhist. Så öppen och tolerant är buddhismen, så inkluderande och ansvarsgivande.
Att välja buddhism i stället för kristendom handlar för mig om att välja en väg som handlar om att använda mig själv som verktyg, att själv nå insikt och mognad snarare än att vara ett verktyg för någon Guds nycker och leva i skräck för att göra fel. Jag var som liten väldigt skrämd av- och rädd för Gud och rädd för Jesus. Den kristna undervisning jag erhöll handlade ungefär om att "gör rätt, annars..." Gud var ett hot snarare än en frälsning, och så tror jag inte riktigt det var tänkt...
Buddhismen gör mig själv ansvarig för det jag gör och inte gör, och det gör det möjligt för mig att växa och att känna att livet är mitt. I den kristna miljön kände jag mig kvävd och ständigt tillrättavisad, utan att jag förstod vad som var fel. Det var som om det var fel att vara mänsklig, när det i verkligheten är så att jag kommer att begå misstag genom livet, det är helt normalt. I den kristna miljön blev minsta misstag tillrättavisat, som om jag inte själv mådde dåligt nog av att inse att jag sårat någon annan eller gjort något fel. Buddhismen lär mig att istället lära av mina misstag, hjälper mig att låta mig vara en älskande människa snarare än en rädd människa. Jag kände att kristendomen utgick ifrån att jag inte själv bar eget ansvar, att kristendomen utgick ifrån att jag saknade egen känsla för moral och etik, när de allra flesta faktiskt är väldigt bra på att skämmas av sig själva.
Jag tror att Kristus på sin tid strålade som Dalai Lama gör, och var ett lika starkt varumärke för en idé om livet som Dalai Lama är nu. Karismatiska personer kommer och går genom historien. Det viktiga är att lyssna till vad de säger, snarare än att låsa sig vid sin egen känsla om vem som har rätt och vem som har fel. Från den andres perspektiv finns ett annat rätt och ett annat fel än från mitt perspektiv. I den ödmjukheten vill jag leva.
