Dagen 17 nov 2010 - Religionskritik...
Prolog: Läste Sten-Gunnar Hedins krönika den 29 september och blev storligen underhållen av uppläxningen han gav Anders Weiderud med anledning av Weideruds tidigare ”uppläxning” av de frikyrkliga.
Hedin beskrev i sin krönika Anders Weiderud och hans uttalanden på följande sätt:
”…fördomsfulla pladder”,
”…närmast frånstötande”,
”…mycket ska man höra”;
”…förvillelser”,
”…osakliga påhopp”,
”…från sin upphöjda och mästrande position”;
(de kristna) ”…vill inte bli skrivna på näsan av någon, vilka taburetter vi ska omhulda”
(Hedin är i sanning ”en karaktärsfast personlighet från de ångermanländska bygderna”. Hans språk likaså!)
Nåväl, jag läste därför med intresse dagens krönika där Hedin nu siktar på Humanisterna med sin hagelbössa. Han jämför där deras oreflekterade och fördomsfulla religionskritik med Sverigedemokraternas främlingsfientlighet. De två går enligt Hedin ”i armkrok” eftersom de har liknande ”renhetsideal om ett enhetssamhälle”.
(Detta ”renhetsideal” fick för övrigt - enligt artikeln ”Änglamingel i Täby…” i samma upplaga - Christer Sturmark att reagera på att personalföreningen ”Komik”, i Täby kommun bjudit in en clairvoajant änglaterapist som föreläsare. Han ifrågasatte att föreningen använde en del av sitt 205 000 kr årliga bidrag till kvacksalveri-föreläsningar, vilket man faktiskt kan hålla med om. ”Komik” var ordet (!), men visst kan man väl ändå säga att Sturmark här gjorde kristenheten en tjänst..!?)
Men för att återgå till religionskritiken; Margareta Pålsson och Hans Wallmarks debattartikel ”Den kristna tron har format Sverige”, ger bra argument till varför kristendomsundervisningen bör ha en särställning i religionsundervisningen – vilket ju regeringen nu har slagit fast. Även Sturmark säger i sin blogg (10 mars 2010) att ”Självklart intar kristendomen en särställning i den svenska kulturhistorien”. Han är dock mer rädd för de kristna värderingarna, som ju också har påverkat vår kultur, men inte alltid på ett positivt sätt. Värderingarna har enligt Sturmark dessutom växlat under historien.
Vi som tror vet ju att Gud aldrig ändras, inte heller hans ord – oavsett tid och rum. Men hur är det med våra mänskliga värderingar, som i bästa fall är sprungna ur och påverkade av Jesu ord och gärningar? Är det så att vi lite grand som rön för vinden, eller barkbitar på vattnet, far hit och dit i vårt "kristna" tyckande och tänkande? Är det inte precis detta som ger de utomstående betraktarna myror i huvudet när de ser och hör oss kristna uttala oss och agera runt om i världen? Var finns då enheten och förankringen i Guds oföränderliga ord? Var finns kärleken, tålamodet och respekten för den andres ibland avvikande tro och åsikt?
Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den, och full av dödande gift. Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.
Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så bör det icke vara, mina bröder. Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och bittert vatten? Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.
