Dagen 19 nov 2010 – Vad vill frikyrkorna säga?
- Är Jesus den enda vägen till frälsning och räddning?
- Kommer muslimerna till himlen, och i så fall till samma himmel?
- Innebär nåden det samma för alla?
- Betyder Jesu missionsbefallning samma sak i dag som när den uttalades?
Dessa och några fler frågor ställer Kjell-Erik Selin i sin insändare ”Vad vill frikyrkorna säga?” Han menar att det idag inte bara handlar om att hitta formerna och kommunikationssättet, utan lika mycket om vad vi faktiskt vill säga. Han efterlyser ”…ärliga samtal om det mest väsentliga, dvs vad det är vi vill ’sälja’.” Insändare
Bläddrar man fram några sidor så kommer man till en artikel med rubriken ”Frälsning”. Artikeln resonerar kring begreppet ”frälsning” och Viktor Aldrin, kyrkohistoriker vid Göteborgs universitet ger en historisk vinkel på det hela. Frälsning
På nästa uppslag uttalar sig tre kyrkliga ledare om sin personliga syn på, och upplevelse av ordet frälsning.
Det man slås av när man läser dessa sidor, är givetvis att det är intressant läsning, men det är också väldigt ”tillkrånglat”. Är det någonting som ställer sig i vägen för Guds verk i världen och hos individen, så är det nog vår enorma förmåga att komplicera, problematisera och institutionalisera Gudsordet. Till viss del lägger kyrkan ”beslag” på denna frälsning, och genom att komma till kyrkan (vilken man nu väljer) kan man få del av denna frälsning – i en viss tappning. Seder och bruk, ritual och liturgi, estetik och känsla…
”Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna.” (1 Kor 1:18-25)
Är det egentligen inte ganska enkelt?
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)
”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig.” (Ef 2:8)
”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från det döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)
Vi kanske mer borde diskutera kyrkans mod, den kristnes mod – att vara ”dåraktig” och på så sätt bli ett salt och ett ljus som blåser bort alla bländverk, alla ord, allt mänskligt förnuft…
