Dagen 24 nov 2010 – Människans frihet
Gud har gett människan en fri vilja att välja eller välja bort honom, att göra gott eller ont. Både när Gud ger människan frihet, och när samhället ger människan frihet, så kan alltså denna frihet ta andra vägar och växa sig större än vi trott - i både positiv och negativ bemärkelse. Detta är både risken och potentialen, och kanske precis det vi människor behöver för att ”ta oss upp ur TV-soffan”, enligt krönikör Anna Sophia Bonde. Krönika
Men vi behöver inte oroa oss fortsätter hon; för om Gud har skapat friheten, så kommer den till slut att tjäna hans syften med skapelsen.
Abraham Lincoln får tjäna som krönikans slutexempel i kraft av att han själv inte dödade eller oroade sig för förlorarna i inbördeskriget, sydstatarna. Han fick förstås kritik för sin släpphänthet mot dessa, men han ställer den retoriska frågan: ”förintar jag inte mina fiender när jag gör dem till mina vänner?”
Människans frihet är en intressant tankenöt. Jag tror också att Gud har full kontroll över sin skapelse – inklusive människans friutrymme. Profetiorna kommer att gå i uppfyllelse, en ny himmel och en ny jord kommer att skapas. Som Guds barn behöver vi aldrig oroa oss - varken i stort eller smått. Guds plan kommer att fullbordas intill minsta bokstav, och vi är inneslutna i denna plan.
”Oron” handlar i stället om att människans fria vilja, hennes beslut, alltid kan påverkas av de goda krafterna likaväl som de onda. En människas beslut kan rädda liv på många, men också ända liv för många. Här har vi som kristna en viktig roll att faktiskt känna en helig oro för mänsklighetens tankar och beslut, eftersom vi kan göra skillnad. Vi kan visa på kärlekens alternativ – Gud själv. Gud har kontroll, men jag tror samtidigt att han ser på världens ”frihet att lida”, med stor sorg. Denna sorg/oro måsta också vi känna. Denna oro måste vara det som driver oss kristna upp ur TV-sofforna!
”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” (Matt 28:19-20)
Slutligen; att göra ”fienderna” till vänner, är en intressant tanke. Kan detta ske utan att den fria viljan – för någon part - kränks? Kan detta ske utan att någon part tvingas devalvera eller anpassa sin tro och övertygelse till den andre?
Vi ska visa kärlek och respektera den andres åsikt, vi ska lyssna och försöka förstå, men att göra "fiender" till vänner, får dock aldrig innebära att vi kompromissar med vår tro - eller att vi tvingar någon annan att göra det!
