Dagen 25 nov 2010 - Fotoutställningen "Jerusalem"
Elisabeth Ohlson Wallin visar nu sin fotoutställning ”Jerusalem” i Göteborg. För att komma in i museet där bilderna visas, måste man passera genom en säkerhetskontroll, vilket säger en del om förväntningarna. Dagen-artikel
Ohlson Wallin är dock inte ute efter att provocera – även om folk som ser bilderna naturligtvis blir mer eller mindre provocerade, annars skulle debattens vågor inte gå så höga som de gör. Ohlson Wallin hävdar i stället att hon faktiskt går en balansgång som konstnär, för att visa så mycket respekt och kärlek hon kan. Därför har hon bl a valt att ta bort en bild på två muslimska män från utställningen.
För det är ju så, att det här är EN människas unika bilder och uppfattning om vad gamla religiösa texter och deras användning kan göra med homosexuella och deras självkänsla. Hon använder sig bland annat av uttalanden från extremreligiösa när hon skapar bilderna, och hon visar hur hon känner inför detta. ”Konsten beskriver inte sanningen, den beskriver hur jag känner.”
”Sodom-bilden” är ett exempel på detta. Den är tillägnad pastorer som Åke Green m fl. Personer som gärna använder starka religiösa bibelord för att beskriva den homosexuella livsstilen. Hennes bild – av dessa människors bild av homosexuella – är just så som Sodom-bilden visar. ”När ni tänker på en homosexuell, då ser ni det där /---/ män som sätter på varandra…” säger hon. (Bildens konstnärliga fantasi är dock färgstarkare än vad de flesta skulle kunna tänka fram. Två män, och en tom, vit bakgrund hade nog räckt.)
Vi som tittar på Ohlson Wallins bilder måste alltså vara medvetna om detta personliga, självupplevda perspektiv. Utställningen säger då mer om de homosexuellas känsla och upplevelse, än om religionen själv. Bilden av kyrkan och religionen är nämligen inte så homogen som man kanske kan tro när man ser utställningen. Här ryms en stor bredd av synsätt och sätt att uttala sig på. Alla är inte som Green. Det som behövs för att en respektfull och meningsfull dialog ska kunna komma till stånd, är kunskap om just detta.
Ohlson Wallin vill undersöka och diskutera hur de gammaltestamentliga texterna används idag och om de spelar roll. Prästen Lars Gårdfelt håller med om att texterna ÄR aktuella, eftersom de faktiskt används av hatiska – och kanske mindre välformulerade - religiösa. Men, nyanserna försvinner säger en judisk representant. Ju mer vi förstår om saker och ting, desto mer förstår vi också de här texterna. Det förs nämligen en livlig och spännande debatt inom religionerna, där man jobbar för att tolka de här texterna, och försöker se dem i ett nytt ljus. Konstnärer som Ohlson Wallin har missat detta. Självrannsakan och intresse att diskutera religiösa, kontroversiella texter finns redan inom kyrkorna.
Vi lever dessutom i det nya förbundets tid, där försoningen betyder mer än det som sades under gamla testamentets tid, men valet av texter visar på okunskap, eller brist på insikt om detta. Ohlson Wallin slår här in öppna dörrar. Frågan är därför om denna diskussion inte lika gärna kunde föras med någon annan "samtalspartner" än kyrkan och de kristna.
Många homosexuella upplever dessutom kyrkan som otydlig i sin hållning när det gäller homosexualitet och en homosexuell livsstil. Den talar om att den ”älskar den homosexuelle, men ifrågasätter homosexualiteten”, något som Ohlson Wallin avfärdar som ”tröttsamt tjat”. Själv menar jag att vi är i vår fulla rätt att ha denna tro och inställning. Vi har ju bibeln som grund i vår tro, och ställs frågan, så måste vi har rätt att föra fram och förklara detta synsätt.
En homosexuell man berättar i detta sammanhang om sina erfarenheter från Smyrnakyrkan i Göteborg. Han ansökte om medlemsskap (efter en skilsmässa från sin tidigare fru och efter att han ingått partnerskap/vigsel med en man.) Denna process tog enligt honom onödigt lång tid. Kyrkan uppmanas därför att tydligt gå ut med vad de tycker och tänker, dvs tydligt tala om hur de tolkar bibelordet när det gäller en homosexuell livsstil och huruvida den kan kombineras med ett medlemskap i en kristen församling eller inte. "Luddiga" formuleringar skapar osäkerhet och kanske besvikelse i slutänden. Vi måste kanske våga vara tydligare här - även om det kostar på.
Tydlig är i alla fall församlingsdiakonen ”Arne” som säger följande: ”När jag kom till utställningen så blev jag provocerad, men inte av Elisabeths fantastiska bilder, utan av texterna och att texterna står i den bok som jag håller så kär. Den boken skadar mer än vad dom här bilderna gör.”
Hans uttalande visar tydligt att synen på bibelordet varierar kraftigt inom kyrkan. Och återigen frågar man sig: Är det så konstigt att utomstående upplever kyrkan motsägelsefull och svårgripbar?
Källa: SVT Debatt
P.S. Stanley Sjöberg säger apropå sin medverkan i Debatt: "Det är viktigt att tala om för alla som såg på programmet att jag verkligen inser att det var ett misslyckande att jag var med och att jag inte någon mer gång kommer att acceptera en eventuell inbjudan"
Nej Stanley, din medverkan var inget misslyckande. Din medverkan bidrog till helheten, som ger en bra bild av hur svår denna debatt är. Visst, man kan ibland ifrågasätta det kloka i att delta i ett sammanhang där ställningstagandena redan är gjorda, och där det inte finns något större intresse att försöka förstå det svåra. I debatt är de inbjudna mest intresserade av att själva få fram sin åsikt, inte lyssna. Tiden tillåter inte mer. Jag är dock glad att en modig representant från frikyrkosverige var med. D.S.
Provocerandet verkar i sig ha blivit ett mål för Elisabeth Ohlson Wallin. I alla möjliga och omöjliga sammanhang klagar hon på det förmenta "hatet" från kristet och annat religiöst håll mot de homosexuella, men hon bortser samtidigt från att det faktiskt är hon själv som är den verkliga spridaren av hat mot kristna och andra personer med icke politiskt korrekta åsikter om homosexualitet.
Vad hade hänt om Ohlson Wallin hade haft en helt motsatt uppfattning om homosexualitet och om hon varit heterosexuell? Tänk bara tanken på att hon i en utställning hade ifrågasatt eller till och med kritiserat den homosexuella livsstilen och speglat dess avarter i bildform. Fördömandena från både medier och den kulturella och politiska eliten hade stått som spön i backen. Elisabeth hade fått löpa gatlopp med stämpeln "hatkonstnär" och "homofob" i pannan.
Men den risken finns inte i hennes fall. Som lesbisk, icke-kristen och motståndare till det kristna budskapet om homosexuella handlingar som en synd mot Gud välsignas hon i stället av det etablerade samhället, inklusive SVT:s kulturprogram. Dessutom belönas hon från samma håll med en helgongloria för sina hatfulla alster mot kristen tro och andra meningsmotståndare. Hyckleriet saknar tydligen gränser.
Hatet i Elisabeth Ohlson Wallins alster bottnar sannolikt i samma hat som Jesus själv förvarnade sina efterföljare för: "Saliga är ni som förföljs för mitt namns skull, ty ni ska kallas Guds barn". I det här fallet sker förföljelsen i konstens obegränsade och normlösa namn.
Din efterkommentar ang. den person som DO-anmält Smyrna innehåller ett väsentligt sakfel.
Personen ifråga var inte medlem, men ansökte om medlemsskap efter en skilsmässa från sin tidigare fru. Hans familjestatus vid ansökan om medlemsskap var att han ingått partnerskap/vigsel med en man - ett homoäktenskap sas.
Vid denna begäran hade han personligt samtal med pastoter för Smyrna av själavårdande karaktär.
Som alla denna typ av personliga samtal, så gäller tystnadsplikt för pastorer.
Däremot gick personen ifråga ut själv med att enl. hans uppfattning dröjt väl så länge att erhålla besked map. medlemskap.
Smyrna upptar inte heller enbart barndöpta personer som ansöker om medlemsskap lika lite som utlevd homosexuallas begäran om medlemsskap.
Tack för kommentarerna! Och särskilt tack för rättelsen Nils Johan! Redigerar härmed det ursprungliga blogginlägget.
Gunnar Johansson; att "vända" på scenariot är alltid intressant. Vad skulle hända då? Vad skulle reaktionen bli? Tanken öppnar många dörrar.
Bland kommentarerna till artikeln kommer också frågan upp, varför just Jerusalem... Varför inte Teheran.
Vi får väl säga att hon av mycket självklara skäl väljer Jerusalem...
1) det är oändligt mycket säkrare än Teheran speciellt om man vill hålla på med sådant...
2) Jerusalem är ju framför allt Judarnas stad och staden som betyder mycket för kristna.... Det faktum att hon tar bort bilder på muslimska män är också ett säkert kort om man vill förhindra mycket starka påhopp om inte värre utifrån den muskimska världen.
3) Att klandra kristna är ju aldrig riktigt problematiskt och även om det skulle finnas som DO-anmäler så vet man ju att det kommer att läggas ner... Också ett säkert kort alltså.... nej ett verkligt modigt uppträdande är nog inte något man kan klandra henne för....
4)Att kors och tvärs citera bibelställen utan att ha några sakkunskaper om hur dessa ord är tänkta är ju jämförbart med löpsedeljournalistik... Det viktigaste är nog att man blir uppmärksammad och får inte lite pengar anar jag ....
För min del alltså båda tummarna ner för hennes utställning...
