Dagen 17 feb 2012 - Syndabekännelse
Det har gått nästan ett år sedan mitt senaste inlägg. Mycket jobb men också tvivel angående min roll som kristen bloggare har ställt sig i vägen. Vem är jag att komma med förnumstigheter, pekpinnar och synpunkter om andliga ting..?
Efter ett år av djupdykningar på Internet, som idag består av oräkneliga mängder av bloggar och hemsidor med till synes "kristet" budskap och innehåll, inser jag dock hur viktigt det är att göra sin röst hör - för Kristus. Guds ord förvanskas idag på ett sätt som saknar motstycke. Det är förrädiskt och det signalerar att vi befinner oss i slutskedet av vår tideräkning.
Det måste finnas motpoler till det som idag falskeligen marknadsförs som "Guds ord". Min önskan och förhoppning är att själv kunna bidra till Guds rikes utbredande, genom att peka åt rätt håll. Grundbultarna i detta förhållningssätt är Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig", samt min övertygelse om att Guds ord är den enda auktoriteten.
I tidningen Dagen, under rubriken "Det finns hopp för frikyrkan" försöker Hans Jansson (Huskvarna) ingjuta hopp i svenska frikyrkoförsamlingar. Jag instämmer verkligen i att det finns hopp - för alla kristi efterföljare - så länge vi gör oss till ödmjuka redskap i Guds händer.
Hans Jansson tar som exempel TV-gudstjänsterna från S:ta Clara kyrka i Stockholm. Dessa "visar att det går att beröra svensken." Det finns även andra exempel på församlingar som "har hittat en väg framåt i vår tid". Hans Jansson refererar också till filmen "Apollo 13", där de ansvariga mycket klokt inriktar all kraft på "att försöka rädda hem astronauterna igen" i stället för att i första hand landstiga på månen. Problemen är stora och man är med rätta bekymrade. En flygledare vänder dock på det hopplösa i situationen genom att i en replik säga: "Med all respekt Sir, jag tror att detta kommer att bli vår bästa timme."
Ja, det är sant: "Vår bästa tid är nu." "Idag är frälsningens dag". "...idag hjälper Herren."...
Viktigast är dock att vi inte kämpar i egen kraft, för att hitta "nya vägar". Viktigast är att vi i lydnad och bön ger oss själva till Gud, och litar på att han ger oss vishet, mod och kraft i vår svaghet. Guds väg är viktigare än vår väg - även om dessa naturligtvis kan sammanfalla om vi har sökt Guds väg först!
Jag blir mer bekymrad när jag läser om prästen Lars Björklund på Sigtunastiftelsen. I artikeln försöker han reda ut begreppen synd, skam och skuld mot bakgrund av den samtalskväll han bjudit in till, söndag den 19/2 på Sigtunastiftelsen.
Rubriken för samtalet är "Synd- vad är det?" och Björklund säger att tilltaget kanske var "lite vågat", men att ämnet tydligen är "lockande". Han hävdar också att "ingen ska ha tolkningsföreträde" i frågan. "Alla åsikter är rätt."
Skuld är enligt Lars Björklund "ett relationsbegrepp".
Synd "handlar om att man har svikit det man tror på."
Skam "är ett slags resultat av att man har svikit det man tror på, det vill säga syndat."
"Syndigt leverne" har man enligt Björklund inte "för att man röker eller för att man gör någon viss handling. Men däremot kan man synda om man avlägsnar sig för långt från sina ideal."
Lars Björklund vill i intervjun framhålla att "Guds svar på synden är kärlek" och att kyrkan varit "för dålig på att kommunicera Guds kärlek."
Jag håller helt med Lars Björklund om att Gud är kärlek och att hans svar på en ångerfull människas förkrosselse över sin synd, är nåd, förlåtelse och kärlek. Detta kan inte nog poängteras!
Hur är det då med synden, skulden, förkrosselsen och omvändelsen? Hur förkunnas den idag? Ja, tyvärr tror jag att även den predikas för lite, och lika räddhågat som Lars Björklund. Om kyrkan ska få kraft att växa och nå ut med det sanna evangeliet, så måste vi som finns i kyrkan börja med att be den Helige Ande att uppenbara synd i våra liv. Vi måste drabbas av förkrosselse över denna synd, söka Guds förlåtelse och helande, och sedan fortsätta på den inslagna vägen.
Vi måste därefter också utåt peka på synden som ett hinder för befrielse, upprättelse och förlåtelse. Människor måste upptäcka att det är syndare, som gått miste om "härligheten från Gud". Vi måste predika vikten av omvändelse och lydnad, vikten av att både till det inre och yttre leva i renhet och helgelse. Denna tydlighet från kyrkans sida kräver mer mod och mer tydlighet än att säga att skuld "är ett relationsbegrepp", och att synd "handlar om att man har svikit det man tror på."
Det är många som känner igen sig i Sigfrid Demingers analys av frikyrkan och dess brist på bärighet. Så också pastor Hans Jansson i fredagens Dagen.
”Det är inga som helst problem att rada upp problem som svensk kristenhet har att brottas med och måste gå i närkamp med”, skriver han. Sedan pekar han på det som han INTE anser vara problem, klädstil, frånvaron av orgelmusik, predikstol eller mäktiga kyrkorum. Problem eller inte,
om kanske hälften av frikyrkans mogna medlemmar är uppväxt med detta och har en hög igenkännandefaktor, kan det ju tänkas spela en viss roll, som en trivselfaktor också. Den historielöshet som Sigfrid Deminger påtalar låter sig anas i sammanhanget.
Nu var ju Sigfrid Demingers artikel betydligt mer mångfacetterad än så och sammantaget har hans synpunkter betydligt större betydelse. Något som de flesta instämmer i, utan att anvisa någon lösning.
Någonting har succsesivt förändrats i den kristna församlingen. Har man varit med en tid kan man ana vissa orsakssammanhang, men eftersom det hänt gradvis är det svårt att sätta fingret precis på vad det är.
Ingen kan anvisa platsen där ”yxjärnet föll i”, mycket mindre vad som får det att flyta upp.
Vi har ingen Elisa. I 2 Konungaboken det 6e kapitlet står berättelsen om profeten Elisa och profetlärjungarna. Kanske att det skulle kunna bli en lärdom hur generationerna samarbetade på Bibelns tid.
Det är ett förslag, så gott som något.
