dagenreflektion

I Dagen idag intervjuas Ulf Ekman av Joakim Lundgren, med anledning av den andra delen av Ekmans memoarer. Bland annat talar de om helande och andens nådegåvor: 

"Ekman menar att varje kristen har två val. Antingen tar man Bibelns undervisning om helande och nådegåvor på allvar, eller så väljer man att hoppa över texterna och säger att de inte går att förstå. – Men att göra så är ingen lösning. Vi behöver bli utmanade av det övernaturliga och inte slå oss till ro i det här systemet som bara artificiellt kan möta våra behov och där vår tillfredsställelse finns i ”Skavlan” på fredagskvällarna."

Det finns förstås fler än dessa två val som Ulf Ekman nämner. Man kan ta bibelns ord om helande och nådegåvor på största allvar - precis som man gör med allt annat i bibeln, men ändå inte göra helandet och miraklerna till huvudsaken. Många av de världskända "helande-förkunnarna" gör just detta. Det är stort fokus på övernaturliga event, och helandet och miraklerna överskuggar lätt det rena, enkla evangeliet. Med andra ord; det är lätt att man hamnar i en situation där man "ger kunderna vad kunderna vill ha". Vem vill inte ha ekonomisk framgång? Vem vill inte bli frisk? Vem vill inte drabbas av övernaturliga upplevelser och se mirakler?

 

Ett sundare förhållningssätt är att predika evangeliet i första hand, och i detta lita på Guds i alla lägen oinskränkta makt att göra det han vill bland människorna. Ibland kan det innebära att en person blir helad - underbart! Inget är omöjligt för Gud.

Ett annat förhållningssätt kommer av hur bibeltexten tolkas. Det finns de som tar ordet på allra största allvar och kommer fram till att de gåvor som nämns i apostlagärningarna och på andra ställen i bibeln, resulterade i under och tecken som var av största vikt då, för kyrkans etablering och fortlevnad. Debatten är emellanåt mycket högljudd vad gäller tron på om gåvorna i princip har upphört, eller om man kan göra anspråk på dem på samma sätt nu, som under apostlarnas tid. Det handlar dock - oavsett vilken ståndpunkt man intar - inte om att "hoppa över något" och påstå "att det inte går att förstå".

Det finns förstås alltid de som "hoppar över", eller "struntar i" bibelns ord när det blir för svårt att komma fram till ett svar, men så är det nog i många sammanhang. Här behövs därför av Gud särskilt utrustade bibellärare som kan tolka och frambära ordet utan att det förvrängs eller förtunnas. Jag tror dock att vi alla skulle komma mycket långt med att sätta Jesus Kristus och hans försoningsverk i centrum när vi berättar de goda nyheterna för andra. Sans och balans och en ständigt närvarande medvetenhet om vår litenhet, vårt enorma behov av Guds ledning, kommer att leda oss rätt i dessa frågor.

Uttalandet om att "vi behöver bli utmanade av det övernaturliga och inte slå oss till ro i det här systemet som bara artificiellt kan möta våra behov" skulle behöva genomlysas och förklaras ytterligare.

Frågan om sonens konvertering till katolicismen kommer också upp i intervjun:

"Vi snabbspolar till nutid. Nyligen meddelade sonen Benjamin att han konverterar till katolicismen – ett beslut som Ulf säger sig stötta till hundra procent. 
     – Jag tycker bra om min son och jag har välsignat honom i detta. Jag var också med när det skedde, säger han."

Ja, vilken förälder skulle inte vilja välsigna sina barns genomtänkta beslut, och stötta till hundra procent? Hans uttalande är mänskligt sett mycket förståeligt. Att Ulf Ekman är den offentliga person och ledare han är, komplicerar dock det hela. 

Kan vi som evangeliska kristna någonsin välsigna ett beslut om att konvertera till katolicismen? Vad händer med vår tro, eller rättare sagt; vad har hänt med vår tro i det ögonblick vi gör det?