dagenreflektion

Ja, den kristna tillväxten i Afrika under de senaste hundra åren är verkligen unik.

 

Orsakerna till detta är enligt tidningen Dagen flera, ”allt från tilltalande musik till tanken på ett evigt liv.”

 

Niels Kastfelt, professor i kyrkohistoria vid Köpenhamns universitet, säger att det också finns en uppfattning om att blir man kristen, så blir man också ”modern”. Man blir delaktig i en helt ny världskultur. Han pekar också på att anpassningen av kristendomen till lokala kulturer och religiösa traditioner har varit viktig. Detta har missionärer gjort medvetet: De gav den kristna tron en afrikansk mask” säger han.

 

Många har funderat kring detta fenomen, och många har också varnat för det som händer i Afrika idag. Varningen gäller då inte den traditionella pingströrelsens verksamhet i Afrika, utan den nya, karismatiska väckelsen som på senare år har flödat in, inte minst från Amerika.

 

Conrad Mbewe, pastor i Kabwata Baptist Church i Lusaka i Zambia, är en av dem som med oro ser på utvecklingen. I sin blogg den 21 juli 2013 skriver han som svar på frågan om den karismatiska rörelsens framgång i Afrika följande:

 

Många förklaringar har givits till den karismatiska rörelsens framgång i Afrika. Många ser det som ett kraftfullt besök av den Helige Ande, men det finns förmodligen fler förklaringar. Jag talar nu inte om den konservativa form av pingströrelse som en gång representerades av Pingstkyrkorna, utan om de idag extrema karismatiska former som likt svampar växer upp under varje buske och träd i Afrika.

 

En av orsakerna till rörelsens framgång är att den inte har utmanat den afrikanska religiösa världsbilden, utan i stället införlivat den. Den har helt enkelt döpt den med bibelverser och kristna ord, som tidigare betydde något helt annat.

 

Den afrikanska andliga världsuppfattningen består av fyra grundpelare:

 

·          Gud

·          Änglar och demoner

·          Förfädernas andar

·          Mänskliga varelser

 

Gud finns med som en av hörnpelarna, vilket förklarar att afrikaner i motsats till många västerlänningar inte ifrågasätter guds existens. Gud finns! Han är skaparen som styr och uppehåller hela universum. Trots denna tro på en Gud och skapare, är han samtidigt långt borta från människan. Mellan honom och oss finns två olika skikt inom den anliga världen. Det ena består av fallna änglar och demoner, och det andra - som är närmare oss - består av de avlidnas andar.

 

Trots att Gud i grund och botten bryr sig om oss och är kärleksfull och god, så kan hans kärlek och välsignelse inte nå oss så länge varelserna i de två skikt som separerar oss från Gud, inte blidkats. Det är därför viktigt att vi blidkar de dödas andar och besegrar demonerna. Endast då detta har skett kan vi få ta del av Guds välsignelse.

 

Det är här som häxdoktorerna i afrikansk traditionell religion kommer in. De är människor med mystiska krafter som kan ta sig igenom de två skikten i den andliga världen. De talar om för folk vad de ska göra för att blidka förfädernas andar. De använder sig också av demoner och onda andar för att hjälpa till i processen. Detta sker genom nattliga danser, trancetillstånd och andra ritualer.

 

En person som  är ansatt av en kronisk sjukdom, som inte lyckas få ett jobb, som inte lyckas hitta en partner, som inte lyckas få barn, som inte har framgång i affärer osv., går alltså till häxdoktorn som är den ende som har nyckeln till andevärlden. Den hjälpsökande får veta att det antingen är en avliden släkting eller en ond ande som hindrar honom i livet.

 

Ibland är fienden en person som är i livet. Anledningen till att denne person tycks ha en mystisk makt över en annan, är att personen i fråga har fått tillgång till och kan utnyttja krafterna i andevärldens två skikt – vilket den utsatte inte har. Med hjälp av en stark häxdoktor kan den som är i underläge dock utmanövrera denne person i andevärlden, och Guds välsignelse kan återigen börja flöda in.

 

Oavsett hur förhållandena ser ut, ligger häxdoktorernas makt inte i att de förklarar och avslöjar sanningen, utan den ligger i ett vanvettigt ursinne. Makten över människornas tankar ligger i deras kusliga mystik och deras förmåga att få dig ur balans, att tappa sans och vett och sedan förklara dig befriad. Detta görs för övrigt aldrig av ideell godhet, utan du måste förstås betala för det.

 

Jag menar inte att vara ovänlig, men vad den moderna karismatiska rörelsen har gjort i Afrika, är att helt enkelt ta denna felaktiga religiösa världsåskådning, och döpa den med felaktigt applicerade bibelversar och en kristen vokabulär. Den enda skillnaden är att det andliga skiktet av döda släktingar och onda andar nu har blivit ett enda sammelsurium av förvirring. Det är därför galna idéer om att demoner kan bli andliga fruar och äkta män och på så sätt förstöra människors äktenskap tas för givet! Det är också därför som villoläror om generationsförbannelser har blivit så populära. I det afrikanska sinnet kan otur ärvas och föras vidare från de döda förfäderna i andevärlden.

 

I afrikanska karismatiska kretsar, har “gudsmannen” ersatt häxdoktorn. En gudsman äger också mystiska  krafter som ger honom förmågan att bryta igenom de ogenomträngliga skikten i andevärlden, vilket vi vanliga döda inte kan. Så när välsignelserna inte flödar in i våra liv hur mycket vi än ber om det, kan vi ta en genväg till pastorns bostad eller kyrka för att få hjälp. Detta förklarar trängseln och de enorma folkskarorna i dessa kretsar. Skarorna av människor  söker inte efter någon som kan förklara för dem hur de får frid med Gud. Nej, de vill att ”gudsmannen” ska be för dem!

 

Detta förklarar också det järngrepp som ”gudsmännen” har om sina anhängares sinnen i dessa kretsar. I tidigare generationers evangeliska kyrkor var ”gudsmännen” i första hand predikanter som predikade Guds ord, men i den nya generationen är de först och främst präster som träder in i det allra heligaste för att kalla ner välsignelser över oss.

 

Det förklarar också varför svaret på nästan alla problem som du för fram till dessa “gudsmän” är ”befrielse” och ”genombrott”.  Gud vill välsigna dig men du måste bryta igenom de andliga hindren innan du kan nås av välsignelse. ”Gudsmannens” böner kommer att ”befria” dig eftersom han kommer att åstadkomma ett ”genombrott”. Vem tvivlar på att dessa två begrepp har blivit nyckelorden i den nya karismatiska rörelsen?

 

Detta förklarar också varför bön inom den moderna karismatiska rörelsen i Afrika bokstavligt talat är en kamp. Faktum är att de som ber kallas ”bönekrigare”. Även om de börjar med att vända sig till Gud i bönen, lämnar de inom några sekunder Gud för att gå över till att bekämpa andarna i andevärlden med sina bara händer. Språket är nästan alltid: ”Vi binder varje oren ande i Jesu namn!” eller ”Vi frigör den ande som bryter oket i Jesu namn!”

 

“Bönekrigarna” skriker så högt de kan och mässar namnet Jesus. De svettas medan de kämpar mot andarna, och spänner varje muskel i kroppen tills de får övertaget (tror de). Det är då de vänder sig till Gud och hans välsignelser börja flöda. Detta är ingenting annat än afrikansk traditionell religiositet, kryddad med ett tunt lager kristendom.

 

Notera också att undervisning inte är styrkan i den afrikanska karismatiska rörelsen. Dess främsta företrädare klarar sig på några få, väl använda, misshandlade bibelversar: ”Genom hans sår är vi helade.” ”Vi är inte svansen utan huvudet” osv. Det finns absolut inga ambitioner att tolka den Heliga skriften. Snarare är det så att man genom att mässa fraser och få folk att hamna i en slags trance på häxdoktormanér, behåller herraväldet över människors sinnen. Människorna älskar det och betalar för det! ”Gudsmännen” håller på att bli snuskigt rika medan folket fortsätter att strömma till.

 

Det som oroar mig är, att det som sker är så uppenbart att jag undrar varför vi inte ser det? Eller, om vi ser det, varför varnar vi inte våra kristna vänner för det? Vår förkärlek till stora folkmassor i gudstjänsterna har gjort att vi tillåtit den hedniska religiösa traditionen att komma in bakvägen. Som den arabiska kamelen, har den sedan dess sparkat ut sanningen. Detta är anledningen till att jag inte är uppmuntrad över tillväxten av kyrkor och predikoämbeten under detta flagg.

 

Vi måste varna för att detta inte är kristendom. Jag vet att denna rörelse fyller kyrkor och klassrum till bristningsgränsen och att vi måste införa fler gudstjänster för att tillgodose massorna. Men detta är inte kristendom. Det leder inte till himlen. "Kristendomen" är endast en tunn hinna over den religion som funnits på afrikansk mark sedan urminnes tider, och som kristendomen var tänkt att ersätta. Vi förlorar den kristna tron medan vi med bibeln i handen mässar vald delar av dess ord. Det är verkligen sorgligt.

 

Bibeln lär inte ut att Gud är så långt borta att om inte en människa med ”makt” kommer in och ger oss ett ”genombrott” så kan han inte välsigna oss. Nej, bibeln talar om en Gud som är nära oss. Det enda hindret mellan Gud och oss är vår egen synd, som Jesus tog på sig i döden på korset.

 

När vi ber, talar vi direkt till Gud, i den gudomliga nåd som finns inför tronen. Vi behöver inte vända oss till demoner och döda släktingars andar för att nå fram till honom. Vi behöver inte mässa och hoppa runt som häxdoktorer kring nattliga eldar i månskenet. Gud är vår himmelske far. Endast vår synd kan hindra våra böner.

 

Lyssna! Änglar och demoner existerar, men de är inte några ogenomträngliga skikt i andevärlden som kräver individer som ångar av smörjelse för att  lagren ska kunna brytas igenom och Guds välsignelse nås. De är helt enkelt varelser som antingen bär fram Guds befallningar  eller djävulens. De står inte mellan Gud och oss!

 

Slutligen, vi behöver inte “gudsmän” som lägger händerna på oss varje söndag för att vi ska få del av Guds välsignelser. Det finns bara en medlare mellan Gud och oss, det är Jesus Kristus. Alla andra är bedragare och måste bli avvisade med det förakt de förtjänar.

 

Conrad Mbewe

http://www.conradmbewe.com/2013/07/why-is-charismatic-movement-thriving-in.html

 

Samma sak händer i Sydamerika, i USA i Asien och på andra ställen. Det "karismatiska budskapet" är attraktivt och samlar stora skaror av anhängare för att det ger människorna det människorna vill ha. Vem vill ha Gud, vem vill bekänna sin synd och göra bättring, vem vill ta sitt kors och följa Jesus, så länge framgång, pengar, hälsa, känsloupplevelser, befrielse och "genombrott" kan erbjudas i Jesu namn?

 

 

Ulf Sundkvist skriver i sin ledarkrönika i Dagen, 18/9-13, om riskerna med att hamna i endera diket vid sidan om den smala vägen; det samhällstillvända, anpassningsberedda diket eller det bokstavstrogna, "konservativa" diket. Det uppstår gärna pajkastning från båda håll, något som den onde själv säkert är mycket intresserad av att skapa. Medan "striden" pågår, förloras värdefull tid till att sprida evangeliet.

 

Sundkvist refererar till Piensohos omtalde bibelstudium på Nyhemsveckan, och menar att reaktionerna på denna predikan är exempel på denna från två håll kommande pajkastning. Pienshohos ärende var enligt Sundkvist att visa på den smala vägen i mitten, den som leder den djupt troende framåt i sund kärlek och värme till sina medmänniskor, de som ännu inte funnit vägen. Piensoho "äter och dricker med syndare". Bra!

 

Att sluta umgås med sina vänner, sina släktingar, sina arbetskamrater för att de inte delar ens tro, eller för att de lever på ett sätt som går stick i stäv med ens eget, kristna liv, är för mig en mycket märklig kristendom. Ska vi följa Jesu exempel, så ska vi givetvis "äta och dricka med syndare". Vi ska utan att göra avkall på vår egen tro och övertygelse, rakryggat stå upp för evangeliet samtidigt som vi umgås i kretsar där denna vår tror utmanas/utmanar och sätts/sätter på prov. Att det ens behövs en uppmaning att göra så är märkligt.

 

Den "pajkastning" som Sundkvist illustrerar på följande sätt ”Vi håller fast vid Bibeln, vi anpassar oss inte. Men ni, där borta, ni håller på att förlora er själ”. /.../ ”Vi finns med i samhället, vi har relationerna. Ni däremot, har förlorat kontakten med er omgivning. Isolera er mera och ni marginaliseras totalt”  handlar ju egentligen inte om modet att "sitta med syndare" eller inte, utan den handlar mer om huruvida man förhåller sig till bibeln som en absolut auktoritet och vägvisare eller inte.

 

Att "äta och dricka med syndare" kan vi göra vare sig vi anpassar vårt budskap så att det framstår som attraktivt för omvärlden, eller om vi möter världen med ett radikalt, "obekvämt" budskap, som skakar om och utmanar. Skillnaden ligger mer i hur vi ser på och presenterar bibeln, Guds ord.

 

En levande diskussion inom kyrkan som handlar om hur vi står upp för bibelns sanningar inför vår omgivning är oerhört viktig och önskvärd. När stora delar av kristenheten idag inte bara är villiga att "äta och dricka med syndare", utan i samband med det också devalvera Guds ord, undvika de mest utmanande delarna, och anpassa evangeliet till en lättuggad sörja för att locka "sökare" till kyrkan, behövs det starka förespråkare för Guds oförvanskade ord. Låt inte den diskussionen dö ut, kalla den inte "pajkastning" för att tysta den, utan ge den rum och ett seriöst lyssnande.

 

Under tiden den diskussionen pågår inom kristenheten, ska givetvis båda "sidor" möta sin omgivning med kärlek och respekt - precis som Jesus gjorde. Förhoppningsvis på samma radikala och utmanade sätt som Jesus!

 Artikeln i Dagen

 

 

 

Det har gått nästan ett år sedan mitt senaste inlägg. Mycket jobb men också tvivel angående min roll som kristen bloggare har ställt sig i vägen. Vem är jag att komma med förnumstigheter, pekpinnar och synpunkter om andliga ting..?

 

Efter ett år av djupdykningar på Internet, som idag består av oräkneliga mängder av bloggar och hemsidor med till synes "kristet" budskap och innehåll, inser jag dock hur viktigt det är att göra sin röst hör - för Kristus. Guds ord förvanskas idag på ett sätt som saknar motstycke. Det är förrädiskt och det signalerar att vi befinner oss i slutskedet av vår tideräkning.

 

Det måste finnas motpoler till det som idag falskeligen marknadsförs som "Guds ord". Min önskan och förhoppning är att själv kunna bidra till Guds rikes utbredande, genom att peka åt rätt håll. Grundbultarna i detta förhållningssätt är Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig", samt min övertygelse om att Guds ord är den enda auktoriteten.

 

I tidningen Dagen, under rubriken "Det finns hopp för frikyrkan" försöker Hans Jansson (Huskvarna) ingjuta hopp i svenska frikyrkoförsamlingar. Jag instämmer verkligen i att det finns hopp - för alla kristi efterföljare - så länge vi gör oss till ödmjuka redskap i Guds händer.

 

Hans Jansson tar som exempel TV-gudstjänsterna från S:ta Clara kyrka i Stockholm. Dessa "visar att det går att beröra svensken." Det finns även andra exempel på församlingar som "har hittat en väg framåt i vår tid". Hans Jansson refererar också till filmen "Apollo 13", där de ansvariga mycket klokt inriktar all kraft på "att försöka rädda hem astronauterna igen" i stället för att i första hand landstiga på månen.  Problemen är stora och man är med rätta bekymrade. En flygledare vänder dock på det hopplösa i situationen genom att i en replik säga: "Med all respekt Sir, jag tror att detta kommer att bli vår bästa timme."

 

Ja, det är sant:  "Vår bästa tid är nu." "Idag är frälsningens dag". "...idag hjälper Herren."...

 

Viktigast är dock att vi inte kämpar i egen kraft, för att hitta "nya vägar". Viktigast är att vi i lydnad och bön ger oss själva till Gud, och litar på att han ger oss vishet, mod och kraft i vår svaghet. Guds väg är viktigare än vår väg - även om dessa naturligtvis kan sammanfalla om vi har sökt Guds väg först!

 

Jag blir mer bekymrad när jag läser om prästen Lars Björklund på Sigtunastiftelsen. I artikeln försöker han reda ut begreppen synd, skam och skuld mot bakgrund av den samtalskväll han bjudit in till, söndag den 19/2 på Sigtunastiftelsen.

 

Rubriken för samtalet är "Synd- vad är det?" och Björklund säger att tilltaget kanske var "lite vågat", men att ämnet tydligen är "lockande". Han hävdar också att "ingen ska ha tolkningsföreträde" i frågan. "Alla åsikter är rätt."

 

Skuld är enligt Lars Björklund "ett relationsbegrepp".

Synd "handlar om att man har svikit det man tror på."

Skam "är ett slags resultat av att man har svikit det man tror på, det vill säga syndat."

 

"Syndigt leverne" har man enligt Björklund inte "för att man röker eller för att man gör någon viss handling. Men däremot kan man synda om man avlägsnar sig för långt från sina ideal."

 

Lars Björklund vill i intervjun framhålla att "Guds svar på synden är kärlek" och att kyrkan varit "för dålig på att kommunicera Guds kärlek."

 

Jag håller helt med Lars Björklund om att Gud är kärlek och att hans svar på en ångerfull människas förkrosselse över sin synd, är nåd, förlåtelse och kärlek. Detta kan inte nog poängteras!

 

Hur är det då med synden, skulden, förkrosselsen och omvändelsen? Hur förkunnas den idag? Ja, tyvärr tror jag att även den predikas för lite, och lika räddhågat som Lars Björklund. Om kyrkan ska få kraft att växa och nå ut med det sanna evangeliet, så måste vi som finns i kyrkan börja med att be den Helige Ande att uppenbara synd i våra liv. Vi måste drabbas av förkrosselse över denna synd, söka Guds förlåtelse och helande, och sedan fortsätta på den inslagna vägen.

 

Vi måste därefter också utåt peka på synden som ett hinder för befrielse, upprättelse och förlåtelse. Människor måste upptäcka att det är syndare, som gått miste om "härligheten från Gud". Vi måste predika vikten av omvändelse och lydnad, vikten av att både till det inre och yttre leva i renhet och helgelse. Denna tydlighet från kyrkans sida kräver mer mod och mer tydlighet än att säga att skuld "är ett relationsbegrepp", och att synd "handlar om att man har svikit det man tror på."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan inte tala till dig – om inte…!

(av David Wilkerson)

 

Tråkigt nog är det många kristna som inte känner igen Guds röst.  Vissa kan gå I månader, till och med år, utan att någonsin få ta mot ett personligt ord från Herren, i sina inre. Åh, Gud talade nog till dem en gång, men genom åren har de lärt sig att tysta hans röst i sina hjärtan. Andra har stängts av på grund av så mycket dårskap bland de troende, att varje ord som poppar upp i deras tankar är ”gudomligt”. Sådana människor skryter: ”Gud sade till mig” – men ändå är "orden" de hör bara deras lystna kött som talar.

 

Om du vill lära känna och höra Guds röst framöver, var beredd att låta honom tala om rening innan han ger vägledning. Många kristna vill att Gud ska tala om för dem hur de ska behålla vad de har tjänat, hur de ska försörja sin familj, hur de ska hålla karriären igång. Men sanningen är, att innan Gud ger oss ett råd om hur vi ska göra i vilken som helst av dessa situationer, så kommer han att tala till oss om sina bud.

 

“Detta befaller jag er, att ni ska älska varandra.” (Joh 15:17). Gud kommer först att tala med dig om hur du beter dig hemma med din familj, om ditt hetsiga humör, ditt missnöje, dina svårigheter att förlåta. Han kommer att peka ut varje gömd, hemlig företeelse i ditt liv – och han kommer att kärleksfullt tala om för dig:

 

“Jag vill  vara din konsulent, din rådgivare, din guide, din beskyddare, din försörjare. Jag vill vandra med dig genom varje prövning och lidande.  Och jag vill uppmuntra, välsigna och bevara dig genom min Ande. Men först, måste du vara ärlig mot mig angående de hemliga avgudarna i ditt hjärta. Just nu håller du fast vid dem – men du måste släppa dem! Vi kan helt enkelt inte vandra tillsammans om vi inte kommer överens i dessa hjärtefrågor!”

 

(David Wilkerson, 28 jan - http://davidwilkersontoday.blogspot.com)

 

I en artikel i Dagen idag uttalar sig integrationsminister Erik Ullenhag om de allt fler religiösa i Sverige. Han säger sig vilja värna om det sekulära samhället - men naturligtvis också om religionsfriheten (!). Folk är mer troende i Sverige idag och religionen har tagit allt större plats, därför måste vi prata om vad som är religionens gränser, menar han. Vad de religiösa ska ha för rätt att ställa för krav på samhället är enligt Ullenhag nästa fråga. Det handlar om - om och när - ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Rätten att tro på Gud innebär ju till exempel inte att man får kränka andra, slippa skolplikten eller ställa orimliga krav på arbetsgivaren.

 

”Samhälleliga normer” är dock ett vagt begrepp och frågan är om det kan sägas att det finns en, allena rådande norm i alla lägen. ”Orimliga krav” är också mycket vagt. Vem ska avgöra om ett krav är orimligt eller inte?

 

Med tanke på att medlemssiffrorna i svenska kyrkor inte direkt går uppåt, är det dock positivt att höra att antalet ”religiösa” ökar i Sverige. Möjligen kan det vara så att det fokus som med god hjälp av Sverigedemokraterna sätts på invandrare idag (som inte sällan är aktiva religionsutövare), gör den här frågeställningen större än vad den egentligen är. Hur som helst är det positivt att det finns religiösa utövare i Sverige, som står upp för sin tro och ifrågasätter samhällets normer och värderingar i olika frågor. Det är därför viktigt att vi samtalar om detta, lyssnar och försöker förstå varandra.

 

Att efterlysa en diskussion i syfte att  bestämma hur långt en av samhällets minoritetsgrupper ska få gå i sin trosutövning, och vilka krav just dessa människor ska få ställa på samhället, är däremot mycket märkligt. Vilken lag i Sverige ger en grupp – bland många - rätt att bestämma över en annan? De religiösa borde  i konsekvensens namn lika gärna kunna ha synpunkter på hur långt ateister och humanister ska få gå i sin ”tro” och vilka krav de ska ha rätt att ställa på samhället - och de religiösa….

 

Grundlagen säger att varje individ har “frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.” Vi har i Sverige också andra lagar som vi förväntas följa. I de fåtal fall, där tolkningen av den egna religionen dras till ytterligheter och överskrider gränser som andra utövare inom samma religion inte överskrider, så får man rimligtvis hantera/diskutera det – i den situation där detta uppstår. Går det så långt att det handlar om att man bryter mot svensk lag, då ska rättsväsendet träda in och avgöra skuldfrågan – i vanlig ordning. Precis som när svenskar bryter mot lagar och förordningar i Sverige, så blir resultatet en straffpåföljd - i bästa fall. När religiösa utövare bryter mot lagar och till exempel agar sina barn, eller på annat sätt gör våld på det samhället gemensamt har bestämt i juridiska termer, så ska samma rutiner givetvis gälla. Detta är en självklarhet!

 

När det gäller att bryta mot svensk lag eller ”svenska normer”, så är dock inte kristna eller andra trosutövare överrepresenterade. Långt därifrån. Här har Sverige betydligt större problem, orsakade av helt andra grupper i samhället.

 

Lagar och förordningar finns alltså, och dessa ska gälla för alla. Omvänt ska också alla grupper i samhället kunna ställa samma krav på att samhället lyssnar och också anpassar sig så långt det går till deras verklighet, så att ingen blir kränkt eller utsatt för intolerans. Detta ska gälla inte bara för  HBT-personer och humanister, utan även för kristna och muslimer – ja alla grupper i samhället.

 

Många blir ”kränkta” idag. Vi får kanske se upp så att vi inte blir kränkta av bara det faktum att andra människor utövar en annan tro, eller en annan livsstil än oss själva. Detta måste vi kunna uthärda, respektera och visa tolerans emot. Hur ska vi annars kunna kräva det för egen del? Här behövs inte bara en rejäl nypa sans och reson, utan också en uppvärdering av orden respekt och tolerans.

 

Ullenhag får gärna värna om det sekulära samhället, men vilka behöver egentligen värn? Sverige, som ju allmänt benämns som ett ”kristet” land, består enligt undersökningar bara av en minoritet (ca 9%)  bekännande, bibeltroende kristna. Antalet muslimer är förstås betydligt färre.

 

Enligt Center for the Study of Global Christianity, har ca 100 000 kristna om året lidit martyrdöden, enligt följande definition av martyr: ”Kristustroende som mist livet i förtid, i en situation där de är vittnen för sin tro, som ett resultat av mänsklig fientlighet". Andra religioner bär på liknande erfarenheter runt om i världen.

 

Det är idag svårare att öppet tro på en Gud och en övernaturlig verklighet - och överleva, än att inte tro alls.

Bekvämligheten är en tung, varm och mjuk filt som omger oss, och som gör att vi håller oss precis där – i bekvämlighetens kokong. Jag håller helt med Stanley Sjöberg som i sin debattartikel i Dagen, menar att detta hämmar Guds rikes utbredande i Sverige.

 

Det obekväma livet utanför, umbärandena, enkelheten och de ekonomiskt små marginalerna skjuter vi undan. Det är historia, något som våra förfäder genomlevde och bekämpade. Det är ingenting som rör oss.

 

Men bekvämligheten, lasterna, ”avgudarna” är en konsekvens av den rikedom vi lever i i vårt land. Vi har mer än de flesta på jorden och det gör oss loja och omotiverade att göra något som innebär att det blir obekvämt.

 

Men Jesus säger:

 

”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." (Matt 19:24)

 

”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24)

 

Jag såg här om kvällen en dokumentär om livet på en soptipp i Lagos, Nigeria. (Kunskapskanalen) Jag slogs av den aktivitet som rådde; jakten på mat, arbete, ett bättre liv. Trots stor misär kunde människorna på tippen umgås, skratta och drömma. Det fanns en hederlighet och en moral mitt uppe i allt avfall, och det fanns en stark drivkraft framåt.

 

En annan dokumentär (SVT) om Etiopiska flickor, som reser till Dubai för att få arbete och tjäna pengar, visade på samma aktivitet. Mot alla odds, och mot en mycket oviss framtid, ger människor sig iväg, riskerar allt, drivna av hunger och en längtan efter något bättre.

 

Själva befinner vi oss mycket långt ifrån dessa livsvillkor. Vår bekvämlighet är vårt fängelse. Vad behöver vi när vi redan har allt vi behöver? Hur villiga är vi att offra bekvämlighet, pengar och framgång för någon annan skull? För evangeliets skull? För Jesu skull? Kanske är det här vi ska börja alla diskussioner om Guds rikes utbredande; hur gör vi oss av med rikedomsbojan?

 

Jag tror att kyrkan snällt har anpassat sig efter den bekväma människan – och i framgångsteologins anda även uppmuntrat henne. Detta har inneburit färre gudstjänster, färre bönemöten, fler lediga dagar, fler intet förpliktigande aktiviteter.

 

Det är varken kallt eller varmt; det är ljummet. Bekvämt.

 

Där livsvillkoren ställer höga krav på människor, där nöden är stor och behovet av Gud ännu större, där är det väckelse och där engagerar sig människorna.

 

Det börjar bli dags för oss att göra oss av med dödvikten, ge till dem som behöver och satsa vår tid och våra pengar på det som är väsentligt för Guds rikes utbredande.

 

Vi behöver känna förnyad nöd för våra själar, för andras själar, och ett förnyat behov av Gud.

 

 

..."ekumenik är inte ett då och då återkommande evenemang utan en strävan som behöver genomsyra arbetet året om. Det handlar inte om att utplåna särarten hos församlingar och samfund utan att se skillnaderna i uttrycks- och synsätt som en rikedom, inte ett hot.”

 

(Elisabeth Sandlund, ledarblogg 24 jan)

 

Vi – både kyrkor och individer - har alla våra käpphästar, våra personliga åsikter och ideal. Vi framhäver gärna dessa i debatten om tro och övertygelse, vilket polariserar och skapar ett tydligt vi och dem. Inte minst ur ett ekumeniskt perspektiv, borde vi i stället bli bättre på att skilja mellan våra åsikter (som ju kan växla över tid) och själva kärnan i kristendomen - den gudomligt oföränderliga och den vi alla har gemensam.

 

När vi vänder oss utåt, mot samtiden måste vi ha allt fokus på just denna gemensamma kärna, och lägga vårt tyckande och tänkande om diverse frågor åt sidan. Debatten i Dagen, på Dagens hemsida och i kristna bloggar, ägnar oerhört mycket tid åt frågor som rör åsiktsskillnader och detaljer i en kristen tro, som tyvärr ofta blir helt obegriplig för den utomstående. Samtidigt tappar kyrkan farten, blir inåtvänd och långsam.

 

Visst behöver vi föra en debatt inom kyrkan, men låt oss också i högre utsträckning börja argumentera för kristendomen, som den enda sanna tron, utåt, till samhället och de som söker. Det är här de olika samfunden kan spela i samma lag - starkt och offensivt.

 

Denna gemensamma styrka förutsätter i sin tur en andens enhet, som bara kan komma ur att vi umgås dagligen med Gud, i ödmjuk bön och ständig förnyelse.

 

Den oinvigde betraktaren måste kunna titta på kyrkorna utifrån och se att alla har – inte bara samma tro, utan också samma övertygelse om att denna tro är en objektiv sanning – oavsett andra meningsskiljaktigheter.

 

Kan vi göra detta, blir särarten hos församlingarna en tillgång snarare än ett hot, men framför allt kommer den kristna tron att vinna terräng!

 

 

Struktur, makt, ekonomi, rädslan för att vara tydlig och radikal, ”omsorgen” om medlemmarna/sökarna osv. har bidragit till en ökad sekularisering - även i kyrkan. (Dagenartikel) Vi paketerar budskapet i fina, färgglada paket, vars innehåll varierar beroende på sammanhang och människor – allt för att alla ska trivas – aningslösa om hur förödande detta är för det sanna evangeliet.

 

Biörn Fjärstedt nämner i sin debattartikel (Uppsala Nya Tidning) Grace Davies studie (”Europe: The Exceptional Case”) och hur Sverige där beskrivs som ”Belonging but not believing”. Människor tillhör kyrkan men tror inte.

 

Men religionssociologin verkar enligt denna artikel också mena att det är kyrkans teologer och företrädare som har sekulariserats – inte i första hand folket. Folket visar ett stort intresse för det andliga, dock inte nödvändigtvis den kristna tron. Anders  Bäckström, som också nämns i artikeln, verkar mena att religionen egentligen är intakt hos folket – men dold. Det akuta, enligt Biörn Fjärstedt, är alltså hur det egentligen är ställt med kyrkans ledare.

 

Problemet är kanske akut, men även idag är frälsningens dag! Det är inte för sent att göra en justering av riktningen. Det är inte för sent att sjunka ner på knä och uppriktigt be Gud om nåd och hjälp. Det svåra är att lämna allt det som är mänskligt, bekvämt och ekonomiskt gynnsamt. Hierarki och positioner, makt och inflytande… Hur blir vi befriade från allt det som står i vägen för en kyrkans omvändelse? Gud kan, men vi måste själva vilja - och försaka.

 

(Bilden är upphovsrättsskyddad.)

 

 

Har funderat mycket på frågan om vad som gör en församling, en medlem, en herde till den attraktiva Gudsmänniska som drar icke-kristna till sig och som är en förutsättning för att en församling ska utvecklas och vidgas. (Se tidigare inlägg) Svaret är enkelt; varje enskild medlem - inte bara pastorn själv - måste gå in i sitt medlemsskap med stort allvar och tillbringa tid med Gud. Vi måste alla bli smittade av Guds härlighet!


Jag läser med jämna mellanrum David Wilkersons blogg och tittade in där idag. Blev djupt berörd av det han hade att säga, och kände att det tog bort en hel del frustration kring frågan om medlemsskap, mediakompetens och marknadsföring. Det enkla svaret skyms ofta av att vi i våra ambitioner krånglar till det, men Gud är sällan krånglig, han är heligt enkel, och oföränderlig!


Här kommer min översättning av David Wilkersons blogginlägg den 14 jan 2011 (http://davidwilkersontoday.blogspot.com):


Jehovah Shammah – ”Här är Herren”

För att vara medlem i Guds sanna kyrka, måste du vara känd under namnet Jehovah Shammah – ”Här är Herren” (Hes 48:35). Andra måste kunna säga om dig; ”Det är uppenbart för mig att Gud är med den här personen. Varje gång jag ser honom [henne], känner jag Jesu närvaro. Hans [Hennes] liv reflekterar verkligen Guds härlighet.”

 

Om vi är ärliga, måste vi nog medge att vi inte känner Herrens närvaro i  varandra särskilt ofta. Varför? Kristna spenderar sin tid med att vara involverade i goda religiösa aktiviteter – bönegrupper, bibelstudier, evangelisation – och allt detta är mycket lovvärt. Men många av dessa kristna tillbringar lite, om ens någon tid alls, med att tjänstgöra inför Gud, i bön på sin kammare.

 

Guds närhet kan helt enkelt inte fejkas. Detta är sant vare sig det appliceras på en individs liv eller på kyrkokroppen. När jag talar om Guds närvaro, talar jag inte om någon slags andlig aura som på ett mystiskt sätt finns runt en person, eller som skapas i en gudstjänst. Jag talar snarare om resultatet av en enkel men kraftfull vandring i tro. Oavsett om detta visar sig i en enskild persons liv eller i en hel församling, så är det något som människor lägger märke till. De säger till sig själva; ”Den här personen har varit tillsammans med Jesus” eller ”Den här församlingen tror verkligen på vad den predikar”.

 

Det krävs mycket mer än en rättfärdig pastor för att skapa en ”Jehovah Shammah-kyrka”. Det krävs ett rättfärdigt, inneslutet Gudsfolk. Om en främling kommer ut från en gudstjänst och säger; ”Jag kände Jesu närvaro där inne”, kan du vara säker på att det inte bara var på grund av predikan eller lovprisandet. Det var för att en rättfärdig församling hade kommit in i Guds hus, och för att Guds härlighet dröjde sig kvar mitt ibland dem.

 

 

Ledarblogg, Hörnmark-intervju, Hörnmark-intervju, Mediastrategi, Insändare, Insändare, Krönika, Blogg,

När jag läser det som Pelle Hörnmark säger i intervjun i Dagen idag, angående sitt ledarskap för Pingst, pastorsutbildningen, ekonomin, antalet anslutna kyrkor, ett bättre klimat för kvinnliga ledare ("Guds rike står över manligt och kvinnligt"), mer närhet, enkelhet och relationer, i stället för högtravande liturgi - så känns det bra. Det finns säkert de som är negativa, och upplever att mycket har blivit annorlunda jämfört med förr, men förändringar behöver ju inte per automatik vara av ondo. Så länge bibeln ligger som stadig grund för förnyelsen borde vi kunna vara lugna. Medlemsfrågan har väckt både kritik och oro, men den är ju inte slutbehandlad ännu. Vi får avvakta och se vad resultatet blir. Förhoppningsvis fortsätter debatten under tiden.

Det jag reagerar över är den uttalat låga profilen gentemot media. Det är inte många i Frikyrkosverige idag, som syns och hörs i den allmänna samhällsdebatten - utanför Dagens trygga hägn - och det är synd. Vi borde vara med mer aktivt - när det gäller alla slags frågor som gäller människors väl och ve - inte bara sitta med i en studio när den frikyrkliga världen kommit i kläm och behöver försvara sig. Bilden av oss blir då på sikt lätt snedvriden och populistisk.

Jag har många gånger beundrat Stanley Sjöberg för hans mod att delta i både svåra och ibland lätt "omöjliga" debattsituationer. Det kräver kunskap, engagemang och en vilja att  både förstå och kommunicera tillbaka.

Jag håller här med Håkan Arenius, som i sin ledarblogg säger att detta att vara ledare i ett mediesamhälle "innebär att man måste förhålla sig betydligt mera aktivt till media än vad som nu sker. Den som inte kan eller vill stå för det själv måste ha en medveten och verksam strategi för att göra andra röster hörda."

Min uppfattning är nog att en ledare, utsedd av Gud - KAN - kommunicera med media.

Dagen tar idag upp debatten om "församlingstukt", och länkar till uttalanden av Pelle Hörnmark och Stefan Swärd. (Se även C-H Jaktlunds inlägg)

 

 

Pelle Hörnmark:

”Men vi har övergett den synen (församlingstukt) och nu välkomnar vi människor. Vi måste se på medlemskapet utifrån ett mycket mer praktiskt, pragmatiskt sätt, utifrån hur människor har det i dag. De behöver komma med, känna trygghet och uppleva gemenskapen. Omvändelsen kanske tar tid, den är en resa, en process för många. I dag håller vi fast vid någonting som vi i praktiken inte lever upp till. Vi borde vara modiga och se det.”

 

---

 

Man kan också vända på det: Om man håller fast vid någonting som man i praktiken inte lever upp till, kan man ju också vara modig och inte bara se det, utan också modig att - återigen - leva upp till det - men på ett bättre sätt.

 

Vad är det förresten som utesluter att människor välkomnas, får känna gemenskap och trygghet – utan att bli medlemmar på en gång? Är det inte bättre att se med större allvar på beslutet att bli medlem i en församling, och låta människor – med hjälp av råd och vägledning - mogna in i ett beslut? Att bli medlem är ju inte bara något man gör för att bli omhändertagen, utan också något som förpliktigar.

 

Stefan Swärd:

”Jag skulle vilja avråda folk från att vara med i en församling som inte alls tillämpar någon form av församlingstukt. Det innebär ju att församlingen struntar i hur folk lever, det innebär att en person kan leva i synder som påtagligt skadar både en själv och andra, utan att församlingen agerar, mer än kanske lite förböner och tillsägelser, men hjälper inte det, gör man inget mer. Det kan i värsta fall bli en ganska destruktiv miljö. En sådan församlingsmiljö hjälper inte heller människor att komma ifrån skadliga beteenden och missbruk, eftersom man inte utmanar människor. Att hjälpa varandra som kristna att vinna seger över synden, är en av de viktigaste uppgifterna för oss i församlingarna, både genom undervisning, gemenskap och att i kärlek förmana och uppmuntra varandra. Synd är det värsta som finns, och något vi behöver bli fria ifrån. Och det är synd Jesu blod renar oss ifrån.”

 

---

 

Oavsett om jag tillhör en församling eller inte så är jag ju en syndare. Och oavsett om jag är medlem eller inte, så renar mig Jesu blod från synd. Synder är givetvis något vi uppriktigt måste be Gud hjälpa oss att vända ryggen till. Ändå är det ju så att vi då och då syndar – även om vi inte vill. (Även Paulus talar om hur han gör det han inte vill göra.) Det är en ständig kamp. Vissa människor faller i synder som är synliga och lätta att peka på. Andra faller i synder som är lättare att dölja. Låt oss säga att vi ”tuktar” den som gång på gång begår synder som är lätta att upptäcka. Men vad händer med den som syndar i det fördolda? Dessa kan fortsätta vara medlemmar i många år utan att det uppmärksammas eller ”tuktas”. Vilket inflytande har de på församlingen?

 

Det vore kanske bättre att tala om relationer och närhet i stället. Dagens församlingar behöver nu – som då – herdar, som kärleksfullt visar på det goda exemplet (med Kristi kärlek och kristi ord som centrum och grund för gemenskapen), och som faktiskt lär känna sina får. De stora församlingarna blir lätt en byråkratisk koloss som tillämpar sina regler och förordningar på ett opersonligt - och i värsta fall - känslolöst sätt. Skapa mindre enheter, mindre församlingar, så att närhet och omsorg får en chans – på riktigt. Där det finns en äkta och nära relation mellan medlemmarna och herden - byggd på Guds sanna ord, där finns också en naturlig, kärleksfull fostran. Där behöver man inte använda ord som ”församlingstukt”.

 

Gud väljer den han vill – oavsett vilka regler vi har i våra föreningar. Att inte vara medlem betyder inte att man inte är medlem i Guds familj. Kanske bör man även här lägga lite mer krut på att visa det genom att välkomna och ha omsorg även om den som inte är medlem. Visa i bemötandet att medlemskapet inte är den enda biljetten till Gud, utan bara den enda biljetten till just den församlingens års- och församlingsmöten.