dagenreflektion

Dagen tar idag upp debatten om "församlingstukt", och länkar till uttalanden av Pelle Hörnmark och Stefan Swärd. (Se även C-H Jaktlunds inlägg)

Pelle Hörnmark:

”Men vi har övergett den synen (församlingstukt) och nu välkomnar vi människor. Vi måste se på medlemskapet utifrån ett mycket mer praktiskt, pragmatiskt sätt, utifrån hur människor har det i dag. De behöver komma med, känna trygghet och uppleva gemenskapen. Omvändelsen kanske tar tid, den är en resa, en process för många. I dag håller vi fast vid någonting som vi i praktiken inte lever upp till. Vi borde vara modiga och se det.”

Man kan också vända på det: Om man håller fast vid någonting som man i praktiken inte lever upp till, kan man ju också vara modig och inte bara se det, utan också modig att - återigen - leva upp till det - men på ett bättre sätt.

Vad är det förresten som utesluter att människor välkomnas, får känna gemenskap och trygghet – utan att bli medlemmar på en gång? Är det inte bättre att se med större allvar på beslutet att bli medlem i en församling, och låta människor – med hjälp av råd och vägledning - mogna in i ett beslut? Att bli medlem är ju inte bara något man gör för att bli omhändertagen, utan också något som förpliktigar.

Stefan Swärd:

”Jag skulle vilja avråda folk från att vara med i en församling som inte alls tillämpar någon form av församlingstukt. Det innebär ju att församlingen struntar i hur folk lever, det innebär att en person kan leva i synder som påtagligt skadar både en själv och andra, utan att församlingen agerar, mer än kanske lite förböner och tillsägelser, men hjälper inte det, gör man inget mer. Det kan i värsta fall bli en ganska destruktiv miljö. En sådan församlingsmiljö hjälper inte heller människor att komma ifrån skadliga beteenden och missbruk, eftersom man inte utmanar människor. Att hjälpa varandra som kristna att vinna seger över synden, är en av de viktigaste uppgifterna för oss i församlingarna, både genom undervisning, gemenskap och att i kärlek förmana och uppmuntra varandra. Synd är det värsta som finns, och något vi behöver bli fria ifrån. Och det är synd Jesu blod renar oss ifrån.”

Oavsett om jag tillhör en församling eller inte så är jag ju en syndare. Och oavsett om jag är medlem eller inte, så renar mig Jesu blod från synd. Synder är givetvis något vi uppriktigt måste be Gud hjälpa oss att vända ryggen till. Ändå är det ju så att vi då och då syndar – även om vi inte vill. (Även Paulus talar om hur han gör det han inte vill göra.) Det är en ständig kamp. Vissa människor faller i synder som är synliga och lätta att peka på. Andra faller i synder som är lättare att dölja. Låt oss säga att vi ”tuktar” den som gång på gång begår synder som är lätta att upptäcka. Men vad händer med den som syndar i det fördolda? Dessa kan fortsätta vara medlemmar i många år utan att det uppmärksammas eller ”tuktas”. Vilket inflytande har de på församlingen?

Det vore kanske bättre att tala om relationer och närhet i stället. Dagens församlingar behöver nu – som då – herdar, som kärleksfullt visar på det goda exemplet (med Kristi kärlek och kristi ord som centrum och grund för gemenskapen), och som faktiskt lär känna sina får. De stora församlingarna blir lätt en byråkratisk koloss som tillämpar sina regler och förordningar på ett opersonligt - och i värsta fall - känslolöst sätt. Skapa mindre enheter, mindre församlingar, så att närhet och omsorg får en chans – på riktigt. Där det finns en äkta och nära relation mellan medlemmarna och herden - byggd på Guds sanna ord, där finns också en naturlig, kärleksfull fostran. Där behöver man inte använda ord som ”församlingstukt”.

Gud väljer den han vill – oavsett vilka regler vi har i våra föreningar. Att inte vara medlem betyder inte att man inte är medlem i Guds familj. Kanske bör man även här lägga lite mer krut på att visa det genom att välkomna och ha omsorg även om den som inte är medlem. Visa i bemötandet att medlemskapet inte är den enda biljetten till Gud, utan bara den enda biljetten till just den församlingens års- och församlingsmöten.