dagenreflektion

Bekvämligheten är en tung, varm och mjuk filt som omger oss, och som gör att vi håller oss precis där – i bekvämlighetens kokong. Jag håller helt med Stanley Sjöberg som i sin debattartikel i Dagen, menar att detta hämmar Guds rikes utbredande i Sverige.

 

Det obekväma livet utanför, umbärandena, enkelheten och de ekonomiskt små marginalerna skjuter vi undan. Det är historia, något som våra förfäder genomlevde och bekämpade. Det är ingenting som rör oss.

 

Men bekvämligheten, lasterna, ”avgudarna” är en konsekvens av den rikedom vi lever i i vårt land. Vi har mer än de flesta på jorden och det gör oss loja och omotiverade att göra något som innebär att det blir obekvämt.

 

Men Jesus säger:

 

”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." (Matt 19:24)

 

”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24)

 

Jag såg här om kvällen en dokumentär om livet på en soptipp i Lagos, Nigeria. (Kunskapskanalen) Jag slogs av den aktivitet som rådde; jakten på mat, arbete, ett bättre liv. Trots stor misär kunde människorna på tippen umgås, skratta och drömma. Det fanns en hederlighet och en moral mitt uppe i allt avfall, och det fanns en stark drivkraft framåt.

 

En annan dokumentär (SVT) om Etiopiska flickor, som reser till Dubai för att få arbete och tjäna pengar, visade på samma aktivitet. Mot alla odds, och mot en mycket oviss framtid, ger människor sig iväg, riskerar allt, drivna av hunger och en längtan efter något bättre.

 

Själva befinner vi oss mycket långt ifrån dessa livsvillkor. Vår bekvämlighet är vårt fängelse. Vad behöver vi när vi redan har allt vi behöver? Hur villiga är vi att offra bekvämlighet, pengar och framgång för någon annan skull? För evangeliets skull? För Jesu skull? Kanske är det här vi ska börja alla diskussioner om Guds rikes utbredande; hur gör vi oss av med rikedomsbojan?

 

Jag tror att kyrkan snällt har anpassat sig efter den bekväma människan – och i framgångsteologins anda även uppmuntrat henne. Detta har inneburit färre gudstjänster, färre bönemöten, fler lediga dagar, fler intet förpliktigande aktiviteter.

 

Det är varken kallt eller varmt; det är ljummet. Bekvämt.

 

Där livsvillkoren ställer höga krav på människor, där nöden är stor och behovet av Gud ännu större, där är det väckelse och där engagerar sig människorna.

 

Det börjar bli dags för oss att göra oss av med dödvikten, ge till dem som behöver och satsa vår tid och våra pengar på det som är väsentligt för Guds rikes utbredande.

 

Vi behöver känna förnyad nöd för våra själar, för andras själar, och ett förnyat behov av Gud.