dagenreflektion

Daniel Grahn tar i sin blogg upp fenomenet Benny Hinn. Ja, många hänförs av budskapet och skeendet i Benny Hinns möten. Det är förståeligt och samtidigt ett symptom på en brist i andra, liknande sammanhang. Den fråga som starkast hänger kvar hos mig efter att nyligen ha läst apostlagärningarna, är: Varför sker det inga under i våra kyrkor idag? Denna "brist" gör att människor åker land och rike runt för att få vara där Gud är (!), och där det sker under. Förkunnare som Benny Hinn inte bara lever på detta utan - i hans fall - också i lyx.

Daniel Grahn säger i sin blogg att den andra sidan (som inte hänförs) "blir rädda och kritiska". Vill dock hävda att rädsla inte alltid går hand i hand med kritik. Kritiken och prövandet är en oerhört viktig del av predikan och profeterandet, och måste få finnas utan att sägas vara en tvilling till rädsla. Kanske är detta en av de stora bristerna idag, att det saknas människor som kan skilja mellan andar, som kan skilja på vad som är från Gud och inte. Detta är inte detsamma som att vara allmänt kritisk, för det är vi bra på idag!

På samma sätt finns det ingen motsättning i att vara "Guds smorde" och "den ödmjuke tjänaren". Idealet är väl snarare att båda dessa saker uppfylls. Det ena kan inte heller sägas vara mer "klasiskt" än det andra. Jesus själv var ju en ödmjuk tjänare med stor auktoritet. Auktoriteten blir konsekvensen, när Gud får lysa genom tjänaren och ta störst plats.

Att predika evangelium och vara Guds smorde, kommer alltid att åtföljas av både kritik och prövningar. Det viktiga är hur vi förhåller oss till Gud, som har kallat oss - oavsett svängningar i tiden. Håller vi oss nära honom, blir vi äkta - och då kan det börja ske under!