Att döpa sig som vuxen, efter det att man har kommit till tro är bibliskt. Johannes döparen uppmanade till detta och Jesus lät döpa sig i vuxen ålder. Det har ansetts rimligt att detta första offentliga steget på vägen som kristi efterföljare, också ska utgöra grund för medlemsskap inom pingströrelsen. Det har fungerat så i alla tider, fram tills nu.
Församlingsledningen i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har lagt fram ett förslag om att nu ändra på denna ordning.
Av artikeln i dagen framgår att "allt fler personer i församlingen, och i kransförsamlingarna runt om i Stockholm, har sin bakgrund i andra samfund än i pingströrelsen och vill därför inte låta troendedöpa sig." Nicklas Piensoho menar att det handlar om "en anpassning till verkligheten". Samtidigt framhåller han att det är en fråga som ledningen inte tar lätt på och han säger: "Vi ser fortfarande inte barndopet som ett dop. Det här handlar mer om ekumenik."
Mänskligt sett är det lätt att förstå resonemanget. "Omfamna", vara smidig, inte sätta onödiga hinder i vägen, bejaka, vara "kärleksfull" osv.
Men så här ser bilden ut:
På ena sidan: De som är barndöpta och kommer från ett annat samfund, och som av olika skäl inte vill döpa sig igen som vuxna. (Har de undervisats om dopet? Hur är det med lydnaden?)
På andra sidan: Den församling de valt att gå till, som under drygt hundra år på
biblisk grund har predikat och praktiserat vuxendopet, för att därefter ge den nytillkomne tillträde till församlingens innersta gemenskap genom medlemsskap. (Undervisar man om dopet? Hur är det med integriteten?)
Vilka argument i frågan är starkare än troheten mot Guds ord, och lydnaden mot Gud? Vad är det som gör att det hela tiden är kyrkan som viker sig i frågor som dessa? Varför är det man trott på under decennier plötsligt inte längre gångbart? Vad är det vi skyddar och värnar; de som inte vill lyda Guds ord, eller Guds ord?
Om man lyfter blicken från den enskilda dopfrågan och ser kyrkans agerande gentemot omvärlden i stort, kan man återigen konstatera den kristna kyrkans tendens och villighet att låta sig påverkas i sin riktning och sina beslut av krafter utfirån. Den inre övertygelsen, och den egna integrieteten förefaller vara svag. Dopfrågan är en bland många frågor och kanske inte den mest avgörande för själens eviga väl tycker en del, men ju fler frågor vi tillåter oss hantera utifrån andra grunder än rent bibliska, desto större blir farorna och risken för urvattning.
Ska vi som Pelle Hörnmark säger, låta framtiden utvisa vilka konsekvenserna blir, eller har vi ett annat alternativ?
