dagenreflektion

Det är många bekännande kristna som inte är vuxendöpta. Många av dem bryr sig inte heller särskilt mycket om detta. Att inte ta dopet på större allvar än så, ligger kanske i linje med den ökande autonomin och otroheten bland kristna när de gäller att underordna sig Guds ord - även i andra sammanhang. Samtidigt är de få saker som är så tydliga som bibelns uppmaning att döpa och låta sig döpas. Jesus döptes, och apostlarna döptes.

Enligt Sten-Gunnar Hedin förkunnar Pingströrelsen endast troendedop, "men samtidigt har vi upptäckt dem som lever i en annan doptradition och haft en annan praxis i över 1000 år. Dem behöver vi ta hänsyn till..."

Om Pingstkyrkan  omfamnar både troendedop och barndop, så förkunnar man ju indirekt också både troendedop och barndop. Allt annat blir motsägelsefullt.

 

Självklart är inte tiden - i det här fallet "över 1000 år" -  i sig ett argument för att ändra uppfattning i dopfrågan. En gammal - obiblisk - tradition, blir inte bättre och mer sann när den åldrats.

 

Hänsyn då? Hänsyn är förstås i många sammanhang något bra, men hänsynen till och troheten mot Guds ord måste komma först. Hänsynen till den tradition som finns inom Pingströrelsen bör kanske också övervägas.

I Sverige har man inom olika kyrkor och samfund praktiserat barndop under hela min livstid och betydligt längre än så. Hur kommer det sig då att vi "upptäcker" detta först nu - och med såna radikala konsekvenser som följd? Har föregångarna inom Pingströrelsen haft fel glasögon på sig tidigare?

Kommer vi att efter hand "upptäcka" fler traditioner som vi skulle behöva ta hänsyn till?

Ska vi öppna dörren för ...samkönade äktenskap? Även om "traditionen" är ung, omfamnas den ju redan av andra samfund och kyrkor.

 

Ska vi börja glänta på dörren för...muslimer? De har en något annan syn på Jesus Kristus, men de har ju funnits sedan 600-talet och de tror på (en) Gud.

 

Var drar vi gränsen?