Det här är en blogg som reflekterar över innehållet i Dagen.
Dagen 6/8 - 15: Thomas Merton
Det är mycket som konkurrerar om vår uppmärksamhet i det informationstäta och stressande samhälle vi lever i idag. I skolan kan man se att när kraven i förhållande till förmågan är för höga, när nivån är för låg eller för hög, när det som ska studeras inte känns relevant, så sjunker motivationsnivån vilket också bidrar till koncentrationssvårigheter. Liknande förhållanden och en splittrad tillvaro skapar sannolikt stress och sämre förmåga till koncentration och närvaro i nuet för oss alla.
Frågan är dock vad som är det största problemet i den samtidsbild som Joel Halldorf målar upp i sin ledare i Dagen den 6/8. Har vi idag svårt att koncentrera oss på att läsa/lyssna till bibelns livsviktiga budskap på grund av störande moment utanför oss själva, eller är bristen på inre motivation ett större problem? Är bibeln tillräckligt intressant för oss som vägledning i det andliga växandet? Får vi i kyrkan hjälp att förstå sammanhangen? Är vi villiga att välja bort aktiviteter i vardagen till förmån för det som ger näring åt vår andliga utveckling? Disciplin och goda bibelläsningsvanor är i sig en ”övning” som ger färdighet, men motivation, längtan och en villighet att försaka, att leva i lydnad och efterföljelse måste också finnas där.
Oavsett vad svaret på frågorna är för den enskilde, så måste nästa fråga ställas: Vilken ”Gudsröst” ska vi lyssna till? Hur det ska ske och var, är frågor som jag tror påverkar den första mer än vi kanske tror.
Det som Joel Halldorf inte nämner, anas bakom namnet Thomas Merton, alias Rabbi Vedanta, mannen som i modern tid populariserade den kontemplativa bönen för den stora massan utanför klostren, och myntade begreppet ”centering prayer”.
Det stämmer att denne katolske munk placerade lyssnandet som centrum av kristen spiritualitet, men inte bara där, utan även i centrum av hinduisk, zen buddistisk och sufisk spiritualitet som han på nära håll studerade och kände frändskap med. Han ansåg till en början att ”sanningen” endast fanns inom den katolska traditionen, men kom efter hand fram till att det ”gudomliga ljus” han fann i sin inre tystnad var samma ljus som övriga religioner med liknande ”bönetraditioner” hade. Han såg likheter i utövandet och en gemensam grund i mystiken. Detta gemensamma suddade med tiden ut gränserna och gav rum för tanken att alla religioner delade samma grundläggande sanning och att kristendomen ensam därför inte kunde göra anspråk på vägen till skapelsens Gud. Merton menade vidare att en öppenhet inför de österländska religionerna kunde ge rika möjligheter att lära sig mer om potentialen i vår egen kristna tradition.
Att referera till Thomas Merton och därigenom antyda att kontemplativ bön skulle vara en lösning på nutidsmänniskans svårigheter att lyssna till Gud är alltså inte oproblematiskt. För postmodernistiska öron kan Mertons tankegångar kanske verka spännande, generösa och tilltalande, men sökandet efter gudsnärvaron i det inre tysta rummet ledde honom ut på vägar som ligger långt från evangeliets enkla sanning: Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom honom. I den stund vi kommer fram till att mystikens väg är en gemensam, universell väg och att Gud kan nås på fler än ett sätt, har vi omintetgjort Kristi försoningsverk på Golgata.
Håkan Arenius skriver i Dagen (insikt) om påve Fransiscus 200 sidor långa uppmaning till evangelisation. Texten talar enligt Arenius samma "väckelsespråk" som pingstvänner är vana vid från exempelvis "Nyhemsveckan", den ger skarp samtidskritik (om t ex växande ekonomiska klyftor), retar upp en och annan nyliberal, och den innehåller - förstås - en bön till Maria, om hjälp i evangelisationen.
Håkan Arenius: "Om de första 283 styckena i stort sett skapar igenkännandets glädje hos en svensk väckelsekristen – hur nu en sådan kan definieras – så är de sista fem styckena en riktigt hårdsmält kost för densamme. Här vänder sig nämligen påven till Maria i en bön om hennes hjälp i evangelisationen. Den läsare som inte orkar med den romerska kyrkans Mariasyn får väl helt enkelt välja att förfasa sig eller att gå förbi efter att ha konstaterat faktum: sådan är den katolska kyrkan. Också."
Att "inte orka med", eller "förfasa sig" över den romerska kyrkans Mariasyn är sunt bibliskt. Ska vi verkligen "gå förbi" det faktum att den katolska kyrkan presenterar en annan tro och en annan teologi och att denna lite jobbiga bit av påvens text är precis det som syrar hela degen? Ja, katolska kyrkan säger bra saker då och då, men är det inte just det som är problemet? Denna förvillande blandning av ljus och mörker?
Påvens "goda ord" kan vi hitta på annat håll; i bibeln och i den förkunnelse som den icke katolska kyrkan har. Påven må vara en vänligt leende man som kysser sin omgivning, som har en rätt så pragmatisk syn på sin kyrkas teologi, som har människokännedom och socialt engagemang, men detta är han inte ensam om. Det faktum att han har en gigantisk tradition och organisation bakom sig i form av den katolska kyrkan, ändrar ingenting.
Att inte ta avstånd från den katolska läran, och dess evangelisation som går ut på skapa nya katolska lärljungar, vore fel - av många, lätt upppräknade skäl. Detta kan dessutom göras utan åthävor, utan hårda ord, utan hetsig debatt. Låt oss helt enkelt ägna oss åt det vi icke-katoliker tror på och lyfta fram de goda exemplen på denna tro ur våra egna led. Katolska kyrkan behöver inte hjälp med att marknadsföra sig. Det är de mycket bra på själva - både i dag och historiskt.
Enligt en artikel i Dagen idag är barndopet återigen i fokus, men nu i England. Det handlar där inte om barndop kontra vuxendop, utan om vilka ord som används i den engelska kyrkans nya dopceremoni.
I den tidigare ceremonin frågade prästen föräldrar och gudföräldrar följande:
"Do you reject the devil and all rebellion against God?", prompting the reply:
"I reject them." Then:
"Do you repent of the sins that separate us from God and neighbour?" with the answer:
I den nya versionen har dessa frågor tagits bort och varken djävulen eller männsikans synd nämns. I den nya versionen uppmanas i stället föräldrar och gudföräldrar att "reject evil, and all its many forms, and all its empty promises".
(Att föräldrar och gudföräldrar ska besvara dessa frågor i stället för den som blir döpt är en annan märklig ordning som hör barndopet till, men det är som sagt en annan fråga som tidigare diskuterats både i tidningen Dagen och i den här bloggen!)
Den engelska kyrkans förslag till förändringar av vad som ska sägas vid dopceremonin har dock fått kritik. Förre biskopen av Rochester, Michael Nazir-Ali, menar att kyrkan genom sin nyordning tömmer den kristna undervisningen på intellektuellt innehåll och på så sätt fördummar den. Den fördummar också människorna som kommer till kyrkan och utgår ifrån att de inte förstår, i stället för att undervisa och förklara vad dopet är, och vad de olika delarna i ceremonin har för betydelse.
Micahel Nazir Ali:
"When it comes to the service itself, the need is not to eliminate crucial areas of teaching but to explain them."
"It is best to call a halt to this perhaps well-meant effort before it further reduces the fullness of the church's faith to easily-swallowed soundbites." (Källa: The Guardian)
Problemet som beskrivs av Nazir Ali är inte unikt för England, utan kan sägas vara en trend som vi är bekanta med även här i Sverige. I en insändare i Dagen den 3/1-14, beskriver Biörn Fjärstedt detta genom att jämföra kyrkan med skolan; skolan är i kris och det samma gäller för den svenska kyrkan.
I Kyrkoordningens fyra prioriteringar kommer undervisningen på plats nummer två efter gudstjänsten. Undervisningen har dock varit försummad under en lång tid menar Fjärstedt och säger att den snarare har ersatts av ”entertainment”. Dessutom menar han att kyrkan har ”följt skolans recept med elevcentrerad undervisning, mindre lärande och mer vad tror du själv? ”
Tidigare var prästen församlingens lärare, men ”alla vet att predikan har skiftat från lärande och kunskap om trons ting till psykologiska reflektioner och etiska värderingar kring miljö och diakonala frågor. Allt färre är där och hör på.” fortsätter Fjärstedt. Han anser också att prästutbildningen – precis som lärarutbildningen – har karaktäriserats av en hel del ”flum”: ”Prästutbildningen fick nya former med särskilda institut för sammanfattning och tillämpning av det universiteten tillhandahöll. Men tonvikten lades på ideologisk likriktning och, som i skolans lärarutbildning, en hel del flum.”
Det Fjärstedt pekar på är alltså en ökad otydlighet och en brist på identitet i stället för de ”knivskarpa formuleringar” som behövs för att vi inte ska gå på grund rent teologiskt.
Engelska kyrkan vill att besökande föräldrar och gudföräldrar ”ska förstå”. Man utgår alltså ifrån att kyrkobesökarna är dåligt utbildade, vilket kyrkan själv bör ställas till svars för, men är det verkligen så enkelt som att besökarna inte förstår?
Nej jag tror snarare att vi här - återigen – har ett exempel på en feg och trendkänslig kyrka, som inte vågar stå för de bibliska sanningarna, utan hellre sätter fingret i luften och känner efter vartåt de milda, politiskt korrekta vindarna blåser. Världens gillande är viktigt.
Kristenheten är i kris - om man tittar på antalet nedlagda församlingar och det minskade antalet kyrkobesök, säger Stefan Holmström i en debattartikel i Dagen den 27 dec. Detta är särskilt allvarligt "i tider då bibelanvändningen minskar katastrofalt."
Vad göra? Vad lyfta fram?
Stefan Holmström så som jag tolkar honom:
- Låt oss vara djupt förankrade i teologin som hanterar både med- och motgång. Låt oss vara frimodiga - oavsett omständigheterna.
- Låt oss hålla samman kring Kristus och hans ord.
- Låt oss söka Gud och hans tilltal i bön.
- Låt oss vara frimodiga och inte blygas för evangeliet i dess fullhet. - Låt oss uppmärksamma det Gud gör i vår värld och fira det.
- Låt oss ta vårt lärjungaskap på större allvar, utveckla det, växa i tron, helgas
- Låt oss söka enkelheten och relationerna. /.../ Andlig fördjupning och inriktning på lärjungaskap och mission är den treenighet vi och vårt land behöver. Det är motgiftet mot den inre avkristning vi drabbas av och motorn i det missionsuppdrag vi har till vårt mångkulturella svenska folk.
Ja, vi behöver verkligen dessa saker men kanske framför allt en förnyad tro och förankring i Guds ofelbara, sanna ord. Vi behöver lämna alla mänskliga "självhjälpsstrategier" bakom oss och kasta oss ut i den högstes armar. Vi måste se vårt överväldigande och totala beroende av honom som en styrka, inte en svaghet.
Även om "vintern" kanske ser ut att vara på väg inom svensk kristenhet, så lyser sanningens lampa varm och trygg för den som håller den brinnande.
"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft."
(5 Mos. 6:5)
"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
(Joh 13:34-35)
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
(Matt 7:12)
"Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig."
(Matt 25:40)
Att älska enligt Guds ord, är själva grunden för rättfärdighet och rättvisa.
"Ibland måste ord komma till oss på nytt för att påminna oss om vad de innebär." skriver Felicia Ferreira i dagens ledare. Jag håller helt med henne om det. Vi måste framför allt låta Guds ord - inte Påvens - komma till oss gång på gång, gång på gång. Vi måste också be Guds helige Ande att hjälpa oss förstå vad orden innebär, vad Gud säger till oss.
”Förlåt mig, jag gjorde fel” är viktiga ord oss människor emellan. Men hur ska vi förhålla oss som kristna, som Gudsordets bärare, när bibliska sanningar krockar med omvärldens tänkesätt och ideologier? Ska vi säga: "'jag vet inte, du får gärna lära mig' och (...) söka sanningen framför att spela med i gängse uttryck eller åsikter."?
Ferreira fortsätter: "För oss som tror, för dig som inte tror, för oss alla är utmaningen att öppna hjärtat för Gud. Endast om vi öppnar våra hjärtan kan vi se klart och se Gud."
Vad innebär det att öppna sitt hjärta - för Gud? Vilken Gud? Kan vi åstadkomma detta själva, eller är det kanske ett verk som den helige Ande utför i våra hjärtan när vi vänder oss till den ende sanne Gudens ord till oss, och till Jesus Kristus vår frälsare?
Tidningen Dagens vision för 2014:
"Vi är och ska förbli en tidning som strävar efter att vara frimodig, ambitiös och öppen. Inför 2014 vill jag gärna ge en förnyad innebörd i att sky stolthet och själviskhet. Vår ambition är att peka på de goda exemplen. Tidningens uppdrag är också att på ett klokt och ödmjukt sätt vara en profetisk röst och med samlade erfarenheter och Guds ledning analysera nuet, tala öppet om vägval och konsekvenser och blicka mot framtida perspektiv."
Frimodighet behövs idag, ambition likaså, men Guds ledning när det gäller urval av goda exempel, de öppna samtalen om vägval och deras konsekvenser är kanske allra viktigast. Jag ber att tidningen ska kunna vara ett Guds redskap i detta arbete, eftersom den mediala likriktningen faktiskt är så stor och så utmanande.
Mitt i detta vill vi (Dagen) peka på det evangeliska sättet att tänka, gärna med påven Franciskus ord som råd."
Utveckla också vad det "evangeliska sättet att tänka" faktiskt innebär och vad det bör få för konsekvenser i samhället. Och gör detta - med Guds ordsom stöd!
Pelle Strindlund påminner oss i en artikel idag om djuren och deras många gånger bedrövliga tillvaro. Inte minst nu i juletider, då skinkan och andra kötträtter står på det dignande julbordet, behöver vi påminnas. Djurens lidande i den kallt ekonomiskt sinnade köttindustrin, får inte glömmas bort. Kanske är det svårt att med kort varsel tänka till, känna efter, och avstå julbordets traditionella rätter, men omsorgen och tanken på djurens roll i vårt ätande kan förhoppningsvis fortsätta in i det nya året och på sikt bli en alltmer påträngande vägvisare.
Dagens rubriksättning, "Krubbans ko kan vara andlig vägledare", är inte helt lyckad. Strindlund själv talar om att djuren kan lära oss något; de är tålmodiga, drivs inte av prestationskrav, tar en dag i taget, lever nu. Att antyda att djuren skulle kunna vara något mer än så är onödigt. Det här handlar inte i första hand om andlighet, utan om etik och moral, en medvetenhet om att vi har en skapelse att förvalta på bästa sätt.
Vi pysslar om våra katter, hundar, fågar, marsvin och andra husdjur, men det som är på avstånd; de djur som står på ett smutsigt betonggolv överallt i världen och snart ska ledas bort för att avlivas - förhoppningsvis utan att de plågas för mycket, glömmer vi lätt bort.
Vår relation till djuren är egocentrerad. Vi mår bra av att ha våra djur där hemma, att pyssla om dem att ge dem och få tillbaka någon slags kärlek. Vår relation till djuren handlar mycket om oss själva, om vårt eget välbefinnande. Det som ingår i vårt centrum och som kan ge oss något tillbaka, omhuldar vi.
På samma vis glömmer vi bort de människor som just denna julhelg varken har mat eller ordentligt tak över huvudet. Barn och vuxna svälter, fryser och befinner sig i krig, men de är långt borta när vi tänder ljusen på våra dignande julbord ...
"Problemet med sekularisering är inte att samhället sekulariseras, bekymret är kyrkans egen sekularisering" skriver Lennarth Hambre i en artikel i Dagen idag." Tack för dessa kloka ord Lennarth, du slår huvudet på spiken här.
Det finns ett andligt sug i vårt samhälle idag. Det finns ett sökande och en längtan efter svar på tillvarons och livets frågor, som vi som kristna medmänniskor kan och måste svara på.
För att det här ska fungera så bra som möjligt måste kyrkan bli den plats där den troende får undervisning, kraft och mod att ta sig an vardagens alla möten och möjligheter. Kyrkan måste i högre grad ses som platsen för tillväxt, fördjupning och förankring i ordet - med sikte på vardagens potentiella samtal om Jesus Kristus som den enda vägen till Gud, men kyrkan ska också vara en plats där vi ärar och upphöjer Gud. Idag ägnar sig dock stora delar av kristenheten åt sin egen "andliga njutning" med hjälp av musiken och med hjälp av förkunnare som vet att spela på känslor och leda församlingen till extatiska "möten med Gud", där upplevelsen står i centrum, snarare än Guds levande ord.
Hur känner man igen en världslig/sekulariserad kyrka? Jo, genom att vara väl förtrogen med vad som är heligt och hör kyrkan till. Det är därför troheten mot Guds ord är så viktig. En sann kristen kyrka fokuserar på att få näring och kraft av Guds ord, och försöker komma helt i linje med det som bibeln undervisar om. Den sekulära kyrkan lyssnar utåt och tillåter ett världsligt/sekulärt tänkesätt att sippra in i den kristna tron och dess praktik, och på så sätt urvattna sanningen.
Några saker som kan vara tecken på en församling som går åt fel håll:
Man säger eller antyder att Bibeln inte är Guds inspirerade ord och att den inte är ofelbar.
Andra böcker, andra källor får ett större utrymme som auktoriteter än Bibeln.
Man säger eller antyder att det finns mer än en väg till frälsning, och till Gud.
Det tar emot, är genant att säga att Jesus är enda vägen till Gud.
Den Jesus som predikas är inte den Jesus - Gud och människa, syndfri och ren - som bibeln predikar.
Frälsningen framställs inte som en gåva utan krav på motprestation, utan något man genom gärnningar måste göra sig förtjänt av.
Ett relativistiskt förhållningssätt som säger att det inte finns något absolut rätt eller fel.
Stor försiktighet med att stöta sig med någon genom att förkunna bibliska sanningar.
Moraliska predikningar om hur vi bör leva och vara, utan att det finns ett fokus på Jesus Kristus som källan och skälet till denna vilja.
Ett accepterande av ett homosexuellt levnadssätt. (Motsatsen är bibliskt, men innebär inte hat mot, eller ett distanserande från de som är homosexuella. Kärlek och förståelse går hand i hand med ett bibliskt förhållningssätt.)
Undvikande av att peka på och fördöma synd i samhället.
Att framhålla psykologin som auktoritet när det gäller den mänskliga naturen. (Psykologin kan ge oss hjälp och insikter, men får aldrig motsäga Guds ord i frågor om den mänskliga naturen.)
Att använda "politiskt korrekta" formuleringar om världen, som ersätter bibliska värderingar och sanningar.
Att gå till kyrkan är en vana som i första hand ger socialt umgänge och tillhörighet.
Bönen är en sista "utväg" i stället för det första steget. Bönen står inte i förgrunden som ett bevis på vårt ständiga behov av Guds kraft och ledning.
Det är inte väsentligt att sända ut missionärer och evangelister för att sprida Guds ord.
Skilsmässostatistiken närmar sig den som finns i samhället i stort.
Kyrkans ledare måste själva tro på, och se som sin främsta uppgift att predika den korsfäste och uppståndne Kristus - gång på gång på gång. De måste som Lennarth Hambre skriver, föra "samtal om Jesus som enda vägen, omvändelsens nödvändighet och Bibelns trovärdighet", och inte ägna sig åt "omtolkningar av bibliska texter kring samlevnadssyn, miljöengagemang eller meditativ mindfullnes vaknade intresset."
"Genom omtolkningar av texterna och förändring i tillämpningen skapas ett urvattnat evangelium som inte hjälper människors andliga längtan utan befäster henne i sina egna uppfattningar och ritualer utan befriande kraft."
I Dagen idag intervjuas Ulf Ekman av Joakim Lundgren, med anledning av den andra delen av Ekmans memoarer. Bland annat talar de om helande och andens nådegåvor:
"Ekman menar att varje kristen har två val. Antingen tar man Bibelns undervisning om helande och nådegåvor på allvar, eller så väljer man att hoppa över texterna och säger att de inte går att förstå. – Men att göra så är ingen lösning. Vi behöver bli utmanade av det övernaturliga och inte slå oss till ro i det här systemet som bara artificiellt kan möta våra behov och där vår tillfredsställelse finns i ”Skavlan” på fredagskvällarna."
Det finns förstås fler än dessa två val som Ulf Ekman nämner. Man kan ta bibelns ord om helande och nådegåvor på största allvar - precis som man gör med allt annat i bibeln, men ändå inte göra helandet och miraklerna till huvudsaken. Många av de världskända "helande-förkunnarna" gör just detta. Det är stort fokus på övernaturliga event, och helandet och miraklerna överskuggar lätt det rena, enkla evangeliet. Med andra ord; det är lätt att man hamnar i en situation där man "ger kunderna vad kunderna vill ha". Vem vill inte ha ekonomisk framgång? Vem vill inte bli frisk? Vem vill inte drabbas av övernaturliga upplevelser och se mirakler?
Ett sundare förhållningssätt är att predika evangeliet i första hand, och i detta lita på Guds i alla lägen oinskränkta makt att göra det han vill bland människorna. Ibland kan det innebära att en person blir helad - underbart! Inget är omöjligt för Gud.
Ett annat förhållningssätt kommer av hur bibeltexten tolkas. Det finns de som tar ordet på allra största allvar och kommer fram till att de gåvor som nämns i apostlagärningarna och på andra ställen i bibeln, resulterade i under och tecken som var av största vikt då, för kyrkans etablering och fortlevnad. Debatten är emellanåt mycket högljudd vad gäller tron på om gåvorna i princip har upphört, eller om man kan göra anspråk på dem på samma sätt nu, som under apostlarnas tid. Det handlar dock - oavsett vilken ståndpunkt man intar - inte om att "hoppa över något" och påstå "att det inte går att förstå".
Det finns förstås alltid de som "hoppar över", eller "struntar i" bibelns ord när det blir för svårt att komma fram till ett svar, men så är det nog i många sammanhang. Här behövs därför av Gud särskilt utrustade bibellärare som kan tolka och frambära ordet utan att det förvrängs eller förtunnas. Jag tror dock att vi alla skulle komma mycket långt med att sätta Jesus Kristus och hans försoningsverk i centrum när vi berättar de goda nyheterna för andra. Sans och balans och en ständigt närvarande medvetenhet om vår litenhet, vårt enorma behov av Guds ledning, kommer att leda oss rätt i dessa frågor.
Uttalandet om att "vi behöver bli utmanade av det övernaturliga och inte slå oss till ro i det här systemet som bara artificiellt kan möta våra behov" skulle behöva genomlysas och förklaras ytterligare.
Frågan om sonens konvertering till katolicismen kommer också upp i intervjun:
"Vi snabbspolar till nutid. Nyligen meddelade sonen Benjamin att han konverterar till katolicismen – ett beslut som Ulf säger sig stötta till hundra procent. – Jag tycker bra om min son och jag har välsignat honom i detta. Jag var också med när det skedde, säger han."
Ja, vilken förälder skulle inte vilja välsigna sina barns genomtänkta beslut, och stötta till hundra procent? Hans uttalande är mänskligt sett mycket förståeligt. Att Ulf Ekman är den offentliga person och ledare han är, komplicerar dock det hela.
Kan vi som evangeliska kristna någonsin välsigna ett beslut om att konvertera till katolicismen? Vad händer med vår tro, eller rättare sagt; vad har hänt med vår tro i det ögonblick vi gör det?
Apropå Knutby: Jag håller med Carl-Henrik Jaktlund om att det gäller att söka den sunda församlingsgemenskapen. Att den är liten, nära och begränsad i antalet medlemmar behöver inte vara något dåligt - tvärtom. Låt alltså inte det dåliga Knutbyexemplet avskräcka. Det finns också risker med allt för stor distans mellan trossyskon, i stora gemenskaper.
"Kontroll, styrning och instängdhet ska man fly, både som församling och som enskild person. Det är destruktivt och hämmande. En god församlingsmiljö med varma och nära relationer är dock snarare en förutsättning än ett hinder för kristen utveckling." (C-H Jaktlund)
Liten eller stor församling; viktigt är dock att du har en sund, levande och personlig relation till Jesus Kristus själv och till Guds ord - en tro som håller var du än befinner dig. Vi är alla olika - även vad gäller förmåga och intresse för sociala närkamper. En del vill och behöver leva på lite distans. Andra hittar sin styrka i det nära medmänniskoskapet, och är kanske till och med beroende av det. Inget av detta behöver innebära distans till Jesus Kristus.
Viktigt är dock att den nära och varma gemenskapen, föräldrars, syskons och vänner tro och närhet till Gud, inte ersätter din egen personliga tro och tillit till Jesus Kristus. Där jag växte upp i en medelstor frikyrka, i en medelstor stad i mellansverige, fanns det en sund och nära gemenskap mellan medlemmarna i församlingen. För egen del innebar detta samtidigt en trygghet som i viss mån ersatte mitt behov av Gud, eller kanske snarare medvetenheten om mitt behov av Gud.
Att komma utanför detta sammanhang en stund, att plötsligt stå där på distans, innebar en nyväckt medvetenhet om min egen relation till Gud. Jag fick luft, kunde andas själv, insåg mitt beroende - inte av församlingen i första hand, utan av Gud.
Att förlora nära och kära förstärker insikten om att DU och GUD i vissa lägen är det enda som räknas.
När du går över floden går du ensam. När du går över floden lämnas allt. Inga vänner följer dig, rikedomen räknas ej. När du går över floden lämnas allt.
I en artikel i Dagen idag, berättas att det missionsdokument som Kyrkornas Världsråd har arbetat med sedan 2006, i år har presenterats vid generalförsamlingen i Korea och nu har översatts till svenska, av Svenska missionsrådet, och Sveriges kristna råd.
Efter genomläsning är jag rådvill. Vad betyder detta? Har man misslyckats så kapitalt med översättningen, eller är dokumentet verkligen menat att vara så poetiskt-andligt högtflygande, så fullt av luddighet, och så otydligt?
Är det så det blir i brett ekumeniska sammanhang där allas röst ska höras, ingen trampas på tårna, och omvärlden i alla dess färger och former skall visas hänsyn till självutplåningens yttersta gräns? Vad händer då med Guds sanna evangelium? Vad händer med det glada budskapet, det enkla, men omvälvande, livsförvandlande evangeliet?
Enligt artikeln vänder sig dokumentet till en vidare läsekrets, alltså inte bara de invigda medlemskyrkorna och organisationerna. Man förväntar sig därför ett lättläst, tillgängligt dokument som på något sätt kan ge vägledning i frågor om mission. Enligt Robert Odén handlar missionsdokumentet nämligen om "vad mission är".
Jag är inte helt övertygad:
"Spiritualiteteten ger den djupaste meningen åt våra liv och motiverar våra handlingar. Den är en helig gåva från Skaparen, kraften att bejaka och vårda livet. Denna missionens spiritualitet har en förvandlande dynamik som genom människors andliga engagemang kan förändra världen med Guds nåd. Hur kan vi återerövra mission i form av en omvandlande spiritualitet som bejakar livet?" (Punkt 3)
"I dagens pluralistiska och komplexa värld möter vi människor med många olika religioner, ideologier och övertygelser. Vi tror att Livets Ande skänker glädje och liv i överflöd. Därför kan Guds ande återfinnas i alla kulturer som bekräftar livet. Den heliga Anden verkar gåtfullt och vi förstår inte fullt ut Andens verk i andra trostraditioner. Vi erkänner att det finns inneboende värden och visdom i olika livgivande andligheter. Därför gör äkta mission ”den andre” till en partner i mission och inte till ett ”objekt”. (Punkt 93)
"Mission, som ett gemensamt vittnesbörd om Kristus, är en inbjudan till ”måltiden i Guds rike” (Luk 14:15). Kyrkans mission är att förbereda festen och att inbjuda alla människor till livets fest. Festen är ett firande av skapelsen och den rikedom av frukter som flödar över från Guds kärlek, källan till livet i överflöd. Den är ett tecken på befrielse och försoning för hela skapelsen, vilket är missionens mål." (Punkt 101)
"Vi hävdar att dagens missionsrörelser växer fram från det globala syd och öst, går i flera riktningar och är mångfasetterade. Att kristendomens tyngdpunkt har skiftat till det globala syd och öst utmanar oss att utforska missionsteologiska uttryck som har sin grund i dessa sammanhang, kulturer och olika uttryck för andlighet." (Punkt 106)
"För att engagera oss i Guds livgivande uppdrag måste vi lyssna till rösterna från marginalerna, så att vi hör vad som är livsbejakande och vad som förstör livet. Vi måste inrikta vår mission på de handlingar som de marginaliserade utför. Rättvisa, solidaritet och inklusivitet är nyckeluttryck för mission från marginalerna." (Punkt 107)
Publisher Felicia Ferreira skriver på ledarplats i Dagen om församlingen i Knutby, vilken även ges utrymme i ett reportage av Jacob Zetterman och Rickard Alvarsson i samma tidning. (Uppföljning 19/12)
Knutbyförsamlingen har för den kristna pressen blivit vad bedragare och allehanda galenpannor är för kvällspressens snaskigare sidor. Men Ferreira bedyrar att det faktiskt är "med både kärlek och respekt" man vill "råda såväl församlingen som de nuvarande ledarna att söka ytterligare hjälp och vägledning för att bryta sin isolerade andliga vandring." .
Det är ändå lätt att tycka att denna spillra till församling, som dessutom uteslutits ur Pingstgemenskapen, är ett allt för lätt offer. Vi har dessutom religionsfrihet, vilket (tyvärr) även innefattar omfamnandet av kristenhetens alla villoläror och galenpannor. Det står var och en fritt att när som helst bli medlem i Knutbyförsamlingen och där upphöja "Kristi brud" eller någon annan självutnämnd profet.
Knutbyförsamlingen är dock inte ensam om att framstå som något man bör vara försiktig med. Det finns större villebråd. Den karismatiska världen är full av avarter, av många gånger mer subtil art. Inga mord begås, men Guds ord och Guds evangelium förvrängs i många sammanhang på ett sätt som är mycket allvarligt. Detta får dessutom ofta ske utan att någon säger stopp.
Ferreira skriver: "Märkliga, udda rörelser har vi sett tidigare runt om i världen, där inte ens mord har varit uteslutet. /.../ Gemensamt är att någon enskild ledare sätter sig själv i Guds ställe och har karismatisk kraft att manipulera en större eller mindre grupp människor i Guds namn."
När jag läser dessa rader, dyker flera ansikten upp i mina tankar. Påvens är ett av dem. Jag tänker också att detta inte bara är något som vi har "sett tidigare"; det sker nu, med förnyad finess, och det är ett tidstecken.
Kristna idag behöver kunskap, rötter som är fast rotade i Bibeln, urskiljningsförmåga. Herdarna inom svensk kristenhet har en tung uppgift här; att föda, att skydda, att varna.
Börja granska de verkligt farliga strömningar som idag går genom den karismatiska världen. Där finns många frön till nya "Knutbyförsamlingar", där finns jordmånen; den blandnig av upplevelse och lagom avstånd till sund bibeltolkning, som på sikt kan förstöra mer än vad enskilda medlemmar i församlingen i Knutby förmår tänka.
"Hur kan vi sätta oss över det faktum att Gud tycks bekräfta dessa människors dop?" frågar sig Mikael Karlendal i en artikel i Dagen idag. Karlendal avser här "Guds bekräftelse av barndopet", och det faktum att Pingströrelsen traditionellt sett inte gör det.
Karlendal gör en jämförelse mellan sin egen ändrade ståndpunkt i dopfrågan och Apg kap 10-11, där Gud visar apostlarna att även hedningarna omfattas av Guds frälsningsplan. Även hedningarna fick här uppleva utgjutelsen av den helige Ande, de talade i tungor och de togs också upp i gemenskapen genom dopet. Karlendal säger att han under flera år funderat och kommit fram till en ny insikt - precis som Apostlarna i kap 10 - men i Karlendals fall handlar det alltså om "insikten" om att de som är barndöpta är lika goda kristna som de som är vuxendöpta. Gud "bekräftar" dem ju, så varför ska inte vi det genom att ge dem medlemsskap i våra Pingstkyrkor?
Parallellen med Apg haltar för det första ordentligt. För det andra är argumentet "Gud bekräftar dem ju" mer en personlig tolkning än ett argument. Gud bekräftar dessutom människors tro, inte deras dop. För det tredje kan man undra varför Karlendal tidigare uppenbarligen har tänkt att de som "bara" är barndöpta skulle vara mindre andefyllda Guds barn än andra, och eventuellt inte ens delaktiga i Kristi kropp? Resonemanget är märkligt. Påstår pingströrelsens företrädare att man inte kommer till himlen om man inte är vuxendöpt och tillhör en pingstförsamling?
Självklart kan man vara medlem av Kristi kropp, en brinnande kristen, fylld av den helige ande - utan att vara vuxendöpt. Dopet är ju inte villkoret för frälsning, gemenskap i Kristi kropp, och en plats i Guds himmel när den dagen kommer. (Dopet är dock en viktigt lydnadshandling, ett medvetet beslut och ett tillfälle att vittna om sin tro och omvändelse utåt mot omvärlden. Jag tror att det för en speciell välsignelse med sig.)
Det blir konstigt om vi drar slutsatsen att ett medlemskap i Pingstkyrkan i x-stad är det samma som medlemsskap och delaktighet i Kristi kropp, och att vi när vi stänger dörren för medlemskap utifrån dopfrågan, sätter oss över Guds bekräftelse av dessa barndöpta, och stänger dörren även till deras himlen.
Kristi kropp - i ordets rätta betydelse - utgörs naturligtvis av sanna kristna från många olika samfund och kyrkor - oavsett om de är döpta eller inte. Är detta inte självklart? Det är väl till och med så att det går att hävda att det finns vuxendöpta medlemmar i Pingstförsamlingar runt om i Sverige och världen som INTE är medlemmar i Kristi kropp:
"På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!"
Om man nu, som man av tradition gjort inom Pingströrelsen, menar att vuxendopet är en viktig deklaration av den egna tron och omvändelsen och därmed en bra grund för medlemsskap i den lokala församlingen, varför kan man då inte fortsätta med det? De som inte håller med kan ju vända sig till ett annat samfund för medlemsskap. Syskon i Herren är vi ju i alla fall. Eller ska vi hårddra det hela ordentligt och i stället komma fram till att nu skrotar vi alla olikheter vad gäller dopsyn och annat, och blir en enda kyrka, ett enda samfund, eftersom vi trots olikheter i bibeltolkning ändå är syskon och likvärdiga delar i Kristi kropp..? Kanske inte helt realistiskt...
Jag kan förstå att man lämnar Pingströrelsen om man kommit fram till att man vill erkänna barndopet som ett fullvärdigt dop, och som pastor ta emot nya, barndöpta medlemmar i sin församling. Men jag kan inte riktigt förstå Karlendals argumentation.
I en artikel i tidningen Dagen idag understryker Stanley Sjöberg vikten av att acceptera mångfalden inom kyrkan i stället för att låta liturgiska och sakramentala skillnader komma i vägen. Han skriver:
"Vi upplever enhetennär vi möter dem som blivit uppfyllda av den helige Ande och vittnar om sin kärlek till Kristus. Det kan vara en katolik, ortodox, lutheran eller en av vårt lands frikyrkliga. Enheten är ett faktum. Upplevelsen av Andens enhet i Kristus gör att det sedan inte finns behov av någon markering av liturgiska och sakramentala skillnader. Det märks tydligt hos dem som fått del av uppståndelsens liv och kraft."
"Min åldersgrupp, med Pingströrelsens tillhörighet, kommer aldrig att smälta in i den liturgiska och sakramentala inriktning som nu sker. Samtidigt vet vi att den största andeutgjutelsen i modern tid sker bland karismatiska katoliker."
Jag blir orolig när jag läser detta. Tar man del av all den dokumentation (i form av TV-gudstjänster, böcker och artiklar om andeutgjutelsen inom karismatiska kyrkor och samfund) som finns tillgänglig överallt, framstår det inte som självklart att "den helige Ande" som förekommer i dessa sammanhang alltid är bibelns helige Ande. När man träffar på karismatiska ledare som Todd Bentley, Kenneth Copeland, Benny Hinn, Ronald Howard Brown, Bill Johnson m.fl. - som alla hävdar att de har "smörjelsen", tungotalets gåva, och att Guds Ande är utgjuten över dem och deras verksamhet - finns det all anledning att stanna upp och granska deras verksamhet i Bibelns ljus. Stort fokus ligger i dessa kyrkor på upplevelser, mindre fokus på förkunnelse av Guds ord. Problemet med upplevelserna är att de är just upplevelser, med en klar tendens att vilja frikopplas från Guds ord. Upplevelserna är av naturliga skäl också svåra att ifrågasätta i en rörelse som lyfter individens upplevelse till höjder av oantastlig teologi.
En katolsk präst med år av tradition bakom sig, är förstås inte särskilt lik den tatuerade och T-shirtklädde Todd Bentley, men det inre är mer intressant än det yttre här. Att en katolik upplever dopet i den helige Ande och med förnyad kraft och viatlitet börjar vittna om sin kärlek till Kristus låter bra. Frågan är bara var fokus i övrigt ligger. Ökar kärleken till den katolska läran i övrigt också? Svaret är ja. (se nedan)
Med andra ord; jag tror inte att det räcker med "upplevelsen av Andens enhet i Kristus". Vi behöver också en ordets och sanningens enhet och vi behöver en förmåga till urskiljning. Vi kan inte låta upplevelsen av anden vara överordnad den sanning som Gud i sitt ord uppenbarar. "Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen." (Joh 16:13) Jesu ord är livsviktiga i det här sammanhanget.
När katoliker som har upplevt dopet i den helige ande vittnar om att deras kärlek - inte bara till Kristus, utan även till Maria och till den katolska läran har ökat och fördjupats som ett resultat av andedopet, blir jag alltså tveksam. Skulle sanningens ande leda en andefylld kristen djupare in i den katolska tron och den katolska läran?
Daniel Klimek skriver i en intressant artikel om den katolska karismatiska rörelsen om både upplevelsen och den fördjupade kärleken till den katolska läran:
"One essential component of understanding the Charismatic renewal’s spirituality is present in Patti Gallagher’s testimony, of her initial experience in the chapel at Duquesne. After trembling at the acute realization of God’s presence, she reported: “Then I could feel God’s love for me; I experienced it…”[xv] The phraseology here is essential: she experienced it. That is the core of Charismatic spirituality. Harvard scholar Harvey Cox, who has dedicated much study to Pentecostalism, articulates the power of the spirituality thus: “It is about the experience of God, not about abstract religious ideas, and it depicts a God who does not remain aloof but reaches down through the power of the Spirit to touch human hearts in the midst of life’s turmoil.”[xvi] Similarly, Rene Laurentin has written that the “Pentecostal movement is characterized by a spiritual experience…”
I en passage längre ner i texten beskriver han hur förväntningar på att katoliker som upplever andedopet och de karismatiska gåvorna efter hand ska vända sig bort från den katolska kyrkan och dess lära, kommer på skam. Det är snarare så att dessa katoliker får en djupare kärlek till kyrkans lära. Detta inbegriper även dyrkan av Maria:
"Interestingly, there is a common stereotype (perhaps an expectation) about Catholics who develop an attraction toward Pentecostal forms of worship and spirituality, entering the Charismatic renewal. The expectation is that such Catholics will gradually abandon the Catholic Church, losing their faith in that tradition in light of discovering the reinvigorating renewal of Pentecostal spirituality, and eventually convert to Pentecostalism. It has been the Pentecostals and especially some of their major theologians who have, most often, faced bewilderment at the reality that most Catholics who get baptized in the Spirit do not abandon, or move away from, their Catholic tradition but, on the other hand, incorporate it and live it with a deeper appreciation. Vinson Synan, who is the preeminent American historian of Pentecostalism, has explained: “Even more incomprehensible to the older Pentecostals were claims by Catholics that their experiences of the rosary, the confessional, and devotion to Mary were deepened after receiving the baptism in the Holy Spirit."/.../For example, Rene Laurentin, considered one of the most eminent Catholic Mariologists of the twentieth-century, titles the last chapter of his book on the Charismatic renewal, “Mary, the Model of the Charismatic”
(Daniel Klimek; The History and Spirituality of the Catholic Charismatic Renewal:Separating Facts from Fiction)
Jag är helt och hållet för gemenskap och enhet i Guds Helige Ande, sanningens Ande. Hur kan man inte var det? Men jag är inte bara bekymrad över - utan tror, att vi ibland inte förmår skilja sanningens Ande från lögnens Ande. "Enheten" kan då inte sägas vara ett "faktum", utan en illusion.
Precis som citationstecknen skvallrar om i artikelrubriken "Enkla församlingar" i Dagen idag, så är begreppet översatt från engelskan.
"Simple churches", eller "organic churches", "essential churches", "primitive churches", "relational churches" och "micro-churches" är andra ord för i stort sett samma företeelse. Dessa kan i sin tur härledas till 70-talets "house church"-rörelse.
Det handlar alltså om en rörelse som under de senaste tio åren så sakteliga fått nytt liv. En grundtanke är att "vara kyrka" där människorna finns, att nå ut med evangeliet och att skapa relationer. Att samla en grupp kristna på en plats så som många kyrkor gör på söndag förmiddag, är för Peter Farmer "kontraproduktivt". Kyrkans sociala sammansättning och traditioner kring hur man firar gudstjänst gör det dessutom svårt för t ex en muslim att känna sig hemma i en traditionell kristen kyrka.
Förespråkarna för "Simple Churches" menar också att det handlar om "return to basics", att gå tillbaka till ursprunget, där man tar intryck av och efterliknar den ursprungliga kyrkans enkelhet och brist på fasta strukturer och traditioner. Det behövs exempelvis inte några skolade ledare eller någon formell liturgi för att gudstjänsten ska kunna hållas.
Frågan är om det är en bra idé att utgå ifrån Apostlagärningarnas beskrivning av hur den första kyrkan såg ut. Kyrkan var från början liten, men enligt Apostlagärningarna växte den dagligen, vilket efter hand ställde högre krav på organisation. På andra ställen i bibeln finns det tydligare riktlinjer för hur kyrkan ska se ut och fungera. Kristus är huvudet för församlingen, som också ska bestå av "ledare" och "äldste" osv.
Vad är då syftet med den kristna församlingen, med kyrkan? Förutom att vara salt och ljus i världen, bärare och förmedlare av det glada budskapet, är vi beroende av en plats för uphöjandet av Gud, lovprisning, undervisning, uppmuntran, stöd, bön och nattvard. För att varje enskild kristen - på sitt jobb, i sin skola, på den plats där han/hon verkar dagligen - ska kunna vara det ljus och den Kristi efterföljare som världen behöver, måste vi vara ordentligt grundade i tron och i Guds sanning så som den är uttryckt i Bibeln. Här behövs herdar och lärare som med kunskap och andens ledning bevarar, förklarar och ger ordet vidare som mat till sin församling.
Idag behöver vi dessutom vaksamma herdar och lärare som skyddar flocken från vargar. Klarar den "enkla församlingen" detta komplexa uppdrag?
