dagenreflektion

Efter 1966 fanns det ingen skrivelse i Sverige, som gav föräldrarna rätt att i uppfostringssyfte aga sina barn. Det fanns inte heller någon skrivelse som tydligt förbjöd detta. Detta kom först 1979, då Riksdagen beslutade att helt förbjuda aga.

 

I föräldrabalken står det följaktligen: ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.

 

Enligt förarbetena till föräldrabalken framgår det att barn inte får skadas fysiskt eller känna smärta. Även lindriga slag och hastigt övergående smärta räknas in här. Fysisk misshandel är alltid förbjuden. Man kan däremot lyfta eller rycka undan barnet för att hindra det från att göra sig illa eller skada andra. (Källa: www.barnombudsmannen.se)

 

Hur kan då ett kristet par anse att de har rätt, och stöd i bibeln att trotsa denna lag och fortsätta uppfostra sina barn med aga? Var finns kärleken och respekten för barnen, och var finns kunskapen om Guds ord? Det står ingenstans i bibeln att vi SKA slå våra barn. (Råd och tips ges dock i all välmening i GT av Kung Salomo framför allt.) Jag blir förtvivlad när jag läser artiklar som den här. Vi kristna – som har hört, läst och förstått evangeliet och Guds kärleksfulla ord till oss människor, måste kunna bättre än så här. (Artikel)

 

Även bibeln signalerar att vi ska följa och lyda lagen: ”Påminn dem om att de skall underordna sig och lyda myndigheter och makthavare och vara beredda att göra allt som är gott” (Tit 3:1)

 

Genom hela bibeln (framför allt i NT) kallas vi alla ”barn”, barn till Gud, älskade barn osv. Ja, Gud älskar oss, men han låter oss samtidigt själva fatta beslut, enligt vår fria vilja. Han tvingar sig inte på oss - varken fysiskt eller psykiskt, men han älskar oss och söker oss var vi än befinner oss i livet. Det är denna Guds kärlek som ”tvingar” oss att tjäna honom. Möts vi av gränslös kärlek, då vill vi – av oss själva – lyda och göra gott mot den som älskar oss.

 

Det samma måste gälla i relationen föräldrar / barn. Men för att kunna älska som Gud vill, måste vi göra oss av med rädslan, för det är den som skapar fysiskt och psykiskt våld och tvång. Rädslan över att barnen inte ska bli goda människor, rädslan över att barnen ska hamna i dåligt sällskap, rädslan över att barnen ska välja bort det vi själva tror på…

 

Återigen: Lita på Gud och vila i Gud. Överlämna era barn till honom, bed för dem, och älska dem – precis som han älskar er. Känn ingen oro, känn ingen rädsla...

 

 

Igår handlade det om Ohlsson Wallins utställning "Jerusalem". Ett exempel på en konstnär som provocerar, men som egentligen inte går mot strömmen, som inget riskerar. Hon sällar sig till alla de som vänder sig mot - inte bara "extremtroende" - utan mot kristna i allmänhet och mot Guds ord. Det är inte modigt; det är inte att gå mot strömmen och det är inte nyskapande.

Dagens upplaga av tidningen Dagen, avhandlar på olika nivåer modet att gå mot strömmen. Mod att göra skillnad - i stort som smått - trots riskerna.

Urban Thoms berättar om artister som går mot strömmen och som ifrågasätter alkoholromantiken.

Elisabeth Sandlund ser kyrkornas möjlighet att på söndag ge en motbild till konsumtionsstressen inför jul. Vi kristna har ju något annat att erbjuda, men hur fast är vi själva i konsumtionen? ”Budskapet om att det finns något större, något som inte är av denna värld, är en tröst och uppmuntran, men också en utmaning.”

Joakim Hagerius berättar i sin krönika om det provocerande i Jesu budskap, och hur han (Jesus) - trots motståndet - "...gick rakt igenom folkohopen och fortsatte sin väg." Hagerius nämner också Dag Hammarsköld, och citerar från hans personliga dagbok: ”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”

 

En tro som avstod från bekräftelse...

 

Från detta historiska inlägg till dagens bistra verklighet i Pakistan, där de kristna förföljs och dödas för sin tro. Jabran Inayat, kristen från Pakistan, är orolig för sin familj som är kvar i hemlandet. "Men pappa är väldigt modig. Han har alltid sagt att satan vill stoppa Guds verk men att vi inte ska fokusera på detta utan lita på Gud."

Lita på Gud. Det är nyckeln. Om Gud är för oss, vem kan vara emot oss?

Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?

Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?

Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.

Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss.

Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd?

Så är ju skrivet: "För din skull varda vi dödade hela dagen; vi hava blivit aktade såsom slaktfår."

Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,

varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

(Rom 8: 31- 39)

 

E Sandlund

J Hagerius

U Thoms

Elisabeth Ohlson Wallin visar nu sin fotoutställning ”Jerusalem” i Göteborg. För att komma in i museet där bilderna visas, måste man passera genom en säkerhetskontroll, vilket säger en del om förväntningarna. Dagen-artikel

 

Ohlson Wallin är dock inte ute efter att provocera – även om folk som ser bilderna naturligtvis blir mer eller mindre provocerade, annars skulle debattens vågor inte gå så höga som de gör. Ohlson Wallin hävdar i stället att hon faktiskt går en balansgång som konstnär, för att visa så mycket respekt och kärlek hon kan. Därför har hon bl a valt att ta bort en bild på två muslimska män från utställningen.

 

För det är ju så, att det här är EN människas unika bilder och uppfattning om vad gamla religiösa texter och deras användning kan göra med homosexuella och deras självkänsla. Hon använder sig bland annat av uttalanden från extremreligiösa när hon skapar bilderna, och hon visar hur hon känner inför detta. ”Konsten beskriver inte sanningen, den beskriver hur jag känner.”

 

”Sodom-bilden” är ett exempel på detta. Den är tillägnad pastorer som Åke Green m fl. Personer som gärna använder starka religiösa bibelord för att beskriva den homosexuella livsstilen. Hennes bild – av dessa människors bild av homosexuella – är just så som Sodom-bilden visar. ”När ni tänker på en homosexuell, då ser ni det där /---/ män som sätter på varandra…” säger hon. (Bildens konstnärliga fantasi är dock färgstarkare än vad de flesta skulle kunna tänka fram. Två män, och en tom, vit bakgrund hade nog räckt.)

 

Vi som tittar på Ohlson Wallins bilder måste alltså vara medvetna om detta personliga, självupplevda perspektiv. Utställningen säger då mer om de homosexuellas känsla och upplevelse, än om religionen själv. Bilden av kyrkan och religionen är nämligen inte så homogen som man kanske kan tro när man ser utställningen. Här ryms en stor bredd av synsätt och sätt att uttala sig på. Alla är inte som Green. Det som behövs för att en respektfull och meningsfull dialog ska kunna komma till stånd, är kunskap om just detta.

 

Ohlson Wallin vill undersöka och diskutera hur de gammaltestamentliga texterna används idag och om de spelar roll. Prästen Lars Gårdfelt håller med om att texterna ÄR aktuella, eftersom de faktiskt används av hatiska – och kanske mindre välformulerade - religiösa. Men, nyanserna försvinner säger en judisk representant. Ju mer vi förstår om saker och ting, desto mer förstår vi också de här texterna. Det förs nämligen en livlig och spännande debatt inom religionerna, där man jobbar för att tolka de här texterna, och försöker se dem i ett nytt ljus. Konstnärer som Ohlson Wallin har missat detta. Självrannsakan och intresse att diskutera religiösa, kontroversiella texter finns redan inom kyrkorna.

 

Vi lever dessutom i det nya förbundets tid, där försoningen betyder mer än det som sades under gamla testamentets tid, men valet av texter visar på okunskap, eller brist på insikt om detta. Ohlson Wallin slår här in öppna dörrar. Frågan är därför om denna diskussion inte lika gärna kunde föras med någon annan "samtalspartner" än kyrkan och de kristna.

 

Många homosexuella upplever dessutom kyrkan som otydlig i sin hållning när det gäller homosexualitet och en homosexuell livsstil. Den talar om att den ”älskar den homosexuelle, men ifrågasätter homosexualiteten”, något som Ohlson Wallin avfärdar som ”tröttsamt tjat”. Själv menar jag att vi är i vår fulla rätt att ha denna tro och inställning. Vi har ju bibeln som grund i vår tro, och ställs frågan, så måste vi har rätt att föra fram och förklara detta synsätt.

 

En homosexuell man berättar i detta sammanhang om sina erfarenheter från Smyrnakyrkan i Göteborg. Han ansökte om medlemsskap (efter en skilsmässa från sin tidigare fru och efter att han ingått partnerskap/vigsel med en man.) Denna process tog enligt honom onödigt lång tid. Kyrkan uppmanas därför att tydligt gå ut med vad de tycker och tänker, dvs tydligt tala om hur de tolkar bibelordet när det gäller en homosexuell livsstil och huruvida den kan kombineras med ett medlemskap i en kristen församling eller inte. "Luddiga" formuleringar skapar osäkerhet och kanske besvikelse i slutänden. Vi måste kanske våga vara tydligare här - även om det kostar på.

 

Tydlig är i alla fall församlingsdiakonen ”Arne” som säger följande: ”När jag kom till utställningen så blev jag provocerad, men inte av Elisabeths fantastiska bilder, utan av texterna och att texterna står i den bok som jag håller så kär. Den boken skadar mer än vad dom här bilderna gör.”

 

Hans uttalande visar tydligt att synen på bibelordet varierar kraftigt inom kyrkan. Och återigen frågar man sig: Är det så konstigt att utomstående upplever kyrkan motsägelsefull och svårgripbar?

 

Källa: SVT Debatt

 

P.S. Stanley Sjöberg säger apropå sin medverkan i Debatt: "Det är viktigt att tala om för alla som såg på programmet att jag verkligen inser att det var ett misslyckande att jag var med och att jag inte någon mer gång kommer att acceptera en eventuell inbjudan"

Nej Stanley, din medverkan var inget misslyckande. Din medverkan bidrog till helheten, som ger en bra bild av hur svår denna debatt är. Visst, man kan ibland ifrågasätta det kloka i att delta i ett sammanhang där ställningstagandena redan är gjorda, och där det inte finns något större intresse att försöka förstå det svåra. I debatt är de inbjudna mest intresserade av att själva få fram sin åsikt, inte lyssna. Tiden tillåter inte mer. Jag är dock glad att en modig representant från frikyrkosverige var med. D.S.

 

Artikel

Stanleys blogg

 

 

 

Gud har gett människan en fri vilja att välja eller välja bort honom, att göra gott eller ont. Både när Gud ger människan frihet, och när samhället ger människan frihet, så kan alltså denna frihet ta andra vägar och växa sig större än vi trott  - i både positiv och negativ bemärkelse. Detta är både risken och potentialen, och kanske precis det vi människor behöver för att ”ta oss upp ur TV-soffan”, enligt krönikör Anna Sophia Bonde. Krönika

 

Men vi behöver inte oroa oss fortsätter hon; för om Gud har skapat friheten, så kommer den till slut att tjäna hans syften med skapelsen.

 

Abraham Lincoln får tjäna som krönikans slutexempel i kraft av att han själv inte dödade eller oroade sig för förlorarna i inbördeskriget, sydstatarna.  Han fick förstås kritik för sin släpphänthet mot dessa, men han ställer den retoriska frågan: ”förintar jag inte mina fiender när jag gör dem till mina vänner?”

Människans frihet är en intressant tankenöt. Jag tror också att Gud  har full kontroll över sin skapelse – inklusive människans friutrymme. Profetiorna kommer att gå i uppfyllelse, en ny himmel och en ny jord kommer att skapas. Som Guds barn behöver vi aldrig oroa oss - varken i stort eller smått. Guds plan kommer att fullbordas intill minsta bokstav, och vi är inneslutna i denna plan.

 

”Oron” handlar i stället om att människans fria vilja, hennes beslut, alltid kan påverkas av de goda krafterna likaväl som de onda. En människas beslut kan rädda liv på många, men också ända liv för många. Här har vi som kristna en viktig roll att faktiskt känna en helig oro för mänsklighetens tankar och beslut, eftersom vi kan göra skillnad. Vi kan visa på kärlekens alternativ – Gud själv. Gud har kontroll, men jag tror samtidigt att han ser på världens ”frihet att lida”, med stor sorg. Denna sorg/oro måsta också vi känna. Denna oro måste vara det som driver oss kristna upp ur TV-sofforna!

 

”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” (Matt 28:19-20)

 

 

Slutligen; att göra ”fienderna” till vänner, är en intressant tanke. Kan detta ske utan att den fria viljan – för någon part - kränks? Kan detta ske utan att någon part tvingas devalvera eller anpassa sin tro och övertygelse till den andre?

 

Vi ska visa kärlek och respektera den andres åsikt, vi ska lyssna och försöka förstå, men att göra "fiender" till vänner, får dock aldrig innebära att vi kompromissar med vår tro - eller att vi tvingar någon annan att göra det!

 

 

Mycket bra talat, Stefan Gustavsson (SEA)! Debattartikel

 

Återigen handlar det om kyrkans identitet, om innehåll och syfte. Den svenska kyrkan har bakbundna händer och ingen – varken kyrkan eller det politiska etablissemanget verkar kunna eller vilja lossa dessa band. Kyrkan, kyrkorummet, ritualerna, högtidligheten har tagits som gisslan och precis som det ofta händer i ett gisslandrama, så finns det ett ömsesidigt beroende för överlevnadens skull. När kyrkan talar, gör den det med någon annan tätt bakom sig.

 

Kyrkans präster blir i sin tur insnärjda i detta. Senaste exemplet är de tre prästerna från Göteborg, som har fått kritik av domkapitlet för att de följer sin tro och övertygelse (mot samkönade äktenskap) och avstår från sin vigselbehörighet. Exemplet visar med tydlighet den spänning som finns mellan troheten mot ordet och troheten/beroendet av staten - inom kyrkan själv.

 

Kanske är det dags för kyrkan att befria sig själv, ta ett stadigt tag i Guds hand, och endast börja hyra ut sina pampiga lokaler till högtidliga, men sekulära festligheter?

 

Eller, så ställer kyrkan tydliga och omutliga krav på att få vara sig själv trogen i sammanhang där samhället efterfrågar dess tjänster och lokaler, dvs att predika Guds rike, omvändelse och tro närhelst tillfälle ges!

 

 

-         Är Jesus den enda vägen till frälsning och räddning?

-         Kommer muslimerna till himlen, och i så fall till samma himmel?

-         Innebär nåden det samma för alla?

-         Betyder Jesu missionsbefallning samma sak i dag som när den uttalades?

 

Dessa och några fler frågor ställer Kjell-Erik Selin i sin insändare ”Vad vill frikyrkorna säga?” Han menar att det idag inte bara handlar om att hitta formerna och kommunikationssättet, utan lika mycket om vad vi faktiskt vill säga. Han efterlyser ”…ärliga samtal om det mest väsentliga, dvs vad det är vi vill ’sälja’.” Insändare

 

Bläddrar man fram några sidor så kommer man till en artikel med rubriken ”Frälsning”. Artikeln resonerar kring begreppet ”frälsning” och Viktor Aldrin, kyrkohistoriker vid Göteborgs universitet ger en historisk vinkel på det hela. Frälsning

 

På nästa uppslag uttalar sig tre kyrkliga ledare om sin personliga syn på, och upplevelse av ordet frälsning.

Tre röster om frälsning

 

Det man slås av när man läser dessa sidor, är givetvis att det är intressant läsning, men det är också väldigt ”tillkrånglat”. Är det någonting som ställer sig i vägen för Guds verk i världen och hos individen, så är det nog vår enorma förmåga att komplicera, problematisera och institutionalisera Gudsordet. Till viss del lägger kyrkan ”beslag” på denna frälsning, och genom att komma till kyrkan (vilken man nu väljer) kan man få del av denna frälsning – i en viss tappning. Seder och bruk, ritual och liturgi, estetik och känsla…

 

”Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna.” (1 Kor 1:18-25)

 

Är det egentligen inte ganska enkelt?

 

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

 

”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig.” (Ef 2:8)

 

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från det döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9)

 

Vi kanske mer borde diskutera kyrkans mod, den kristnes mod – att vara ”dåraktig” och på så sätt bli ett salt och ett ljus som blåser bort alla bländverk, alla ord, allt mänskligt förnuft…

 

 

Torbjörn Göransson ställer denna fråga i en debattartikel i Dagen idag. Detta med anledning av att intresset för Katolicismen har ökat – inte minst bland protestanter. Göransson beskriver den katolska tron som obiblisk och förvånas över protestanters okritiska förhållningssättet gentemot denna religion. Jag tycker att hans fråga är berättigad.

 

Han nämner prästen Per Mases, som efter avslutad tjänst i Svenska kyrkan har konverterat till katolicismen, en tillhörighet som Mases alltid har känt. Citat från Dagen:

 

”I gamla Dalabygden där jag växte upp fanns en medvetenhet om att ursprunget är katolskt. Per minns hur han som liten brukade titta på altarskåpet som fanns i barndomens kyrka mellan Falun och Borlänge. Det innehöll Maria och apostlarna och fascinerade honom. Hans farmor var också ett föredöme. /---/ Kyrkans identitet är i grunden katolsk.” Han säger vidare att konversionen är "en konsekvens av den sekularisering och politisering" som skett inom Svenska kyrkan.

 

Artikeln om Per Mases

 

Är det så att katolicismen, med sina traditioner och sin fasta, ortodoxa struktur, fyller upp det tomrum som uppenbarligen inte fylls av den svenska kyrkan? Är det tomheten, det utslätade som gör att människor som Mases söker sig dit?

 

Att som djupt troende präst konvertera till katolicismen är kanske inget problem. Han vet var han står och han vet vad han tror på. Frågan är vad katolicismen gör med alla andra? Alla de som tar dessa gudsmäns handlande som en intäkt för att katolicismen är ofarlig och till och med eftersträvansvärd? Katolicismen pekas ju av ledande personer inom vår egen kyrka ut som ett alternativ, genom det sätt de förhåller sig till den – medvetet eller omedvetet, uttalat eller outtalat. Har vi inte ett ansvar här?

 

I många avseenden är den katolska kyrkan kanske den mest ortodoxa av dem alla. Problemet är snarare allt det som katolicismen har lagt till. Det är blandningen som är förrädisk, och det är sättet på vilket man använder sig av det man tror på som behöver granskas.

 

Den kristna kyrkan är idag utsatt för enorma påtryckningar från många håll, och det är lätt gjort att vi backar inför detta. Vi är lyhörda, tillmötesgående och politiskt korrekta i vårt förhållningssätt till mycket som traditionellt och bibliskt sett inte tillhör vår tro. Gråzonerna har blivit större och förmågan att skilja på ”rätt och fel” utmanas. Kanske är det i det läget bra att lägga örat till och lyssna på ekot från våra förfäder. Hur såg de på katolicismen?

 

I somras fick jag av en slump möjligheten att göra just detta, genom följande fynd i arkiven: ”Jesu profetior eller Vår frälsares och profeternas förutsägelser fullbordade.” av J. G. Matteson.

Boken gavs ut i Stockholm 1902 och är verkligen ett eko från det förgångna, en domedagspredikan av stora och ambitiösa mått, men samtidigt slås man av fräschheten, glöden och kraften i denne författares tro.

Gränsdragningarna är klara och resonemanget väl underbyggt med källhänvisningar och fotnoter. Intressant är framför allt redogörelsen för ”Påfvedömets villfarelser”. Rekommenderas.

 

Dagen

Prolog: Läste Sten-Gunnar Hedins krönika den 29 september och blev storligen underhållen av uppläxningen han gav Anders Weiderud med anledning av Weideruds tidigare ”uppläxning” av de frikyrkliga.

Läs denna krönika här

 

Hedin beskrev i sin krönika Anders Weiderud och hans uttalanden på följande sätt:

 

”…fördomsfulla pladder”,

”…närmast frånstötande”,

”…mycket ska man höra”;

”…förvillelser”,

”…osakliga påhopp”,

”…från sin upphöjda och mästrande position”;

(de kristna) ”…vill inte bli skrivna på näsan av någon, vilka taburetter vi ska omhulda”

 

(Hedin är i sanning ”en karaktärsfast personlighet från de ångermanländska bygderna”. Hans språk likaså!)

 

Nåväl, jag läste därför med intresse dagens krönika där Hedin nu siktar på Humanisterna med sin hagelbössa. Han jämför där deras oreflekterade och fördomsfulla religionskritik med Sverigedemokraternas främlingsfientlighet. De två går enligt Hedin ”i armkrok” eftersom de har liknande ”renhetsideal om ett enhetssamhälle”.

 

(Detta ”renhetsideal” fick för övrigt - enligt artikeln ”Änglamingel i Täby…” i samma upplaga - Christer Sturmark att reagera på att personalföreningen ”Komik”, i Täby kommun bjudit in en clairvoajant änglaterapist som föreläsare. Han ifrågasatte att föreningen använde en del av sitt 205 000 kr årliga bidrag till kvacksalveri-föreläsningar, vilket man faktiskt kan hålla med om. ”Komik” var ordet (!), men visst kan man väl ändå säga att Sturmark här gjorde kristenheten en tjänst..!?)

 

Men för att återgå till religionskritiken; Margareta Pålsson och Hans Wallmarks debattartikel ”Den kristna tron har format Sverige”, ger bra argument till varför kristendomsundervisningen bör ha en särställning i religionsundervisningen – vilket ju regeringen nu har slagit fast. Även Sturmark säger i sin blogg (10 mars 2010) att ”Självklart intar kristendomen en särställning i den svenska kulturhistorien”. Han är dock mer rädd för de kristna värderingarna, som ju också har påverkat vår kultur, men inte alltid på ett positivt sätt. Värderingarna har enligt Sturmark dessutom växlat under historien.

 

Vi som tror vet ju att Gud aldrig ändras, inte heller hans ord – oavsett tid och rum. Men hur är det med våra mänskliga värderingar, som i bästa fall är sprungna ur och påverkade av Jesu ord och gärningar? Är det så att vi lite grand som rön för vinden, eller barkbitar på vattnet, far hit och dit i vårt "kristna" tyckande och tänkande? Är det inte precis detta som ger de utomstående betraktarna myror i huvudet när de ser och hör oss kristna uttala oss och agera runt om i världen? Var finns då enheten och förankringen i Guds oföränderliga ord? Var finns kärleken, tålamodet och respekten för den andres ibland avvikande tro och åsikt?

 

Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den, och full av dödande gift. Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.

Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så bör det icke vara, mina bröder. Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och bittert vatten? Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.

Dagen krönika

Dagen debatt

Änglamingel

 

Peter Weiderud funderar över vilka väljargrupper som egentligen borde vilja rösta på Socialdemokraterna, men som kanske stöts bort av S:s politik. En av dessa grupper är en ”ansvarskännande medelklass”, som vill se ett mer jämlikt samhälle. Andra som egentligen borde rösta på S är troende väljare, samt invandrare och ungdomar utan jobb.

 

Weiderud ger exempel på en fråga där S har lyckats stöta sig med gruppen ”ansvarskännande medelklass”, och det är friskolefrågan, där S gjort motstånd, vilket enligt Weiderud är ”fullständigt stolligt”.

 

Men vänta nu.., om den ”ansvarskännande medelklassen” vill se ett mer jämlikt samhället, så borde väl ett sunt motstånd mot friskolor vara helt i linje med dessa väljares filosofi? För hur har det fria skolvalet, marknadsstyrningen och friskolorna bidragit till ett mer jämlikt samhälle och en mer jämlik skola? Inte alls!

 

Alla undersökningar visar ju att etablerandet av friskolor och det fria skolvalet har lett till en ökad segregering, med minskad likvärdighet som följd. Friskolornas inträde på skolarenan har för många elever, med välutbildade föräldrar och bra stöd hemifrån, inneburit en valmöjlighet bort ifrån ”massan”, det kommunala alternativet, de invandrartäta skolorna, problemskolorna osv. Vi har nyligen också sett de s.k. elitskolor födas, vilka knappast hade kommit till om inte Friskolorna – med allt som följt i deras spår – hade banat vägen.

 

Weiderud står enligt Dagen för en ideologi som bejakar människors egna beslut och frihetslängtan. Men hur ofta sker inte det på andras bekostnad? Att tänka solidaritet, och att tänka jämlikhet innebär väl oftare att man försakar, och begränsar sin egen ”frihet” till stöd och hjälp för de mångas väl och ve?

 

Nej, fundera inte så mycket på vilka väljargrupper som skulle kunna vara lämpliga att fånga in och flytta inte allt närmare den blå sidan rent ideologiskt. Fundera i stället på vad S:s själ och hjärta egentligen är. Hur ser ”tron” ut inom partiet och vilka konsekvenser borde den få? Analysera konsekvenserna av den politik som nu förs, se orättvisorna och låt S:s hjärta börja brinna!

Dagen

 

Thomas Österberg har varit i Kenya och rapporterar därifrån att evangelisationen och det därtill hörande, sociala arbetet är lika viktigt idag som förr. Dagens mission ser dock annorlunda ut jämfört med 1900-talets stora missionssatsningar i bl a Afrika. Idag sköts arbetet till största del av de inhemska, lokala kyrkorna på plats, vilket är rätt och riktigt. De känner sitt land bäst. Med Sida-finansierat bistånd, fortsätter dock arbetet från bl a Sverige, med att stötta och hjälpa dessa fattiga länder med utbildning, sjukvård osv.

 

Vi behöver enligt Thomas Österberg förnya vårt missionsengagemang och ta in de nya förutsättningarna. Länder i Syd och öst har numera sprungit förbi oss, och vi behöver idag ta vara på dessa kyrkors lärdomar i vårt eget land. Vi behöver frälsas från vår materialism, samtidigt som våra materiella tillgångar tillåts göra stor social skillnad för människor i tredje världen. Helt rätt.

 

Längre bak i tidningen finns annonsen ”Missionär i Peru?!”. Den efterlyser personliga kristna som vill stå i Guds tjänst, och som kan tänka sig att arbeta inom diakoni, vägledning, undervisning, evangelisation och bildandet av nya församlingar – i Peru.

 

Det är nu dags för fler jobbannonser som söker: ”Personligt och övertygade kristna, som vill ge sin granne en hjälpande hand, som vill evangelisera i sitt eget bostadskvarter, som vill lägga tid och engagemang på socialt och ideellt hjälparbete bland ungdomar som hamnat på sned i livet, bland uteliggare, eller bland akademikerna som förtvivlat söker efter meningen med livet i sina högt uppskruvade förväntningar på kulturen, vetenskapen och den goda människan.”

 

Man behöver å andra sidan kanske inte ens svara på en sådan annons, utan självmant börja med att försaka något för någon annans skull redan nu. Det finns många som behöver andlig och social hjälp i vårt land i dag. Kanske kan det samtidigt bli en hjälp till självhjälp för oss präktigt välmående kristna?

 

Men, ska vi inte först låta Gud bekläda oss med kraft, och rensa bort synden i våra liv; självupptagenheten, prylkärleken, kärleken till hem och hus, mat, den lilla trygga vänkretsen som hela tiden förstärker våra beteenden, de fina söndagskläderna, de rosade sång- och musikframträdandena på kyrkans stora scen, behovet av att synas, svagheten för beröm när vi gör något gott?

 

Låt oss gå in på vår kammare och be.

 

Dagen

Robert Eriksson skriver om "vinsten med att åldras" och utgår från Bruce Springsteen och bibeln.

"Vad händer då stormen kommer och ett träd är djupt rotat? Det faller inte. Det böjer sig. Det finns en elasticitet i ett träd som är djupt rotat och som gör att det klarar av stormar. Villkoren ser likadana ut för oss människor. Om man lever med djupa rötter i relationen med Gud får man en elasticitet som människa. Svåra upplevelser, hugg och slag, gör inte att man blir cynisk och bitter. Nej, tvärtom formas man av dessa erfarenheter. Man lär sig vad som är viktigt och inte viktigt i livet. "Man bär sin frukt i rätt tid. Aldrig vissnar bladen.""

I många församlingar känner sig de äldre marginaliserade, ignorerade och betraktas som just - allt för fast rotade. De står envist kvar i stormarna och pekar åt det håll där tak över huvudet, skydd mot blåst och regn finns. Hur mycket lyssnar vi på dessa gamla, erfarna medlemmar? Hur ofta tänker vi yngre på att vi själva måste stanna upp ett tag, tänka efter, och söka oss tillbaka till källan där rötterna återigen får friskt vatten?

Ofta ställs det ena mot det andra; ungdom mot ålderdom, framåtsträvande mot bakåtsträvande, nytänkande mot tradition osv. Men, är det inte så att att alla perspektiv behövs och måste gå hand i hand?

Tänk om alla dessa unga kunde få vägledning av de äldre som lever med djupa rötter i relationen med Gud. Och de äldre kunde få ny inspiration och energi av de unga. Som Springsteen brukar säga; "In that kind of society, everybody wins".

Tack Robert Eriksson för ett lysande inlägg!

Dagen

I Vittangi församling i Kiruna, gör prästen hembesök för att ta reda på vad före detta medlemmar är missnöjda med i kyrkan.

Ja, varför är man missnöjd och lämnar kyrkan? Är kyrkkaffet för svagt? Pratar prästen för länge? Spelar organisten för fort? Är vägen till kyrkan dåligt sandad på vintern? Är det för kallt i kyrksalen? Är bänkgrannen för tystlåten? Eller är Gud för sällan på besök?

För vem skulle inte vilja träffa Gud i kyrkan? Vem skulle inte vilja känna värme, kärlek, förlåtelse, upprättelse och ny kraft i kyrkan? Vem skulle inte vilja få en kram och ett uppmuntrande ord från Gud själv?

Om min kyrkoherde går ut i tidningen och berättar att han pratar med Gud varje dag, och kan garantera att Gud är i kyrkan varje söndag, så vill i alla fall jag gå dit!